d. kungliga familjen vistades på slottet. Han erhöll 1813 öfverhofjägmästaresysslan i Uppsala län och uppbar tre pensioner, hvardera på sexhundra riksd., en af staten, en af Carl XIII och den tredje af Carl Johan. I 1814 års fälttåg deltog han som öfveradjutant och erhöll s. å. öfverstetitel. Han tog 1816 afsked från öfverjägmästarebefattningen och erhöll 1826 förste hofjägmästares titel. Dog d. 24 dec. 1828. Det har blifvit anmärkt, att han behärskades af tre passioner: för jakt, landtbruk och hasardspel. Tvärtemot vanligheten lär han vunnit på spelet, hvad han förlorade på landtbruket, och tillgrep som oftast det förra för att godtgöra de förluster, han gjorde på det senare. G. utgaf ett arbete: Anteckningar om jakt och djurfångst i Sverige, 1821, som åtnjuter högt anseende af alla jägare. År 1828 lät G. i riksbankens hvalf nedsätta en kista med egenhändiga anteckningar om den andel, han haft i händelserna vid statshvälfningen 1809 med föreskrift att kistan finge öppnas och dess innehåll offentliggöras efter d. 13 mars 1859. Anteckningarna utkommo sistnämnda år under titel: Greiffska papperen eller Johan Ludvig von Greiffs Berättelse om statshvälfningen den 13 Mars 1809, men innehålla föga annat än hvad man förut kände ur andra källor. Redan 1830 utkom i »Handlingar rör. Sveriges äldre, nyare och nyaste historia. Greiffs berättelse om sin befattning vid k. Gustaf Adols arresterande», men obekant är, hvarifrån utgifvarna fått densamma. Gift 1787 med Maria Margareta Pomp. Gren, Jonas, orgelbyggare. Född 1715 vid Stjernsund, kom G. vid aderton års ålder i lära hos den då bekante orgelbyggaren Daniel Stråhle i Stockholm och fullkomnade sig där under femton år i sitt yrke, som vid den tiden redan befann sig på en ganska hög ståndpunkt inom Sverige. Det blef emellertid G. jämte hans bolagsman Petter Stråhle, en brorson till förenämnda Daniel, förbehållet att lyfta orgelbyggeriet till en dittills aldrig hunnen fullkomning. Han erhöll 1748 k. privilegium att vara orgelbyggare och ingick s. å. bolag med S., som fortsattes under enig samverkan och först upplöstes genom döden, i det G. afled endast fem veckor efter Stråhle. Verkstaden anlades först på söder i Katarinatrakten, men flyttades sedan till Kungsholmen, där den betydligt utvidgades och försågs med alla den tidens förbättrade inrättningar, allt utan det den tiden så vanliga understödet af offentliga medel. Genom G:s ovanliga teoretiska insikter i sin svåra konst, i förening med Stråhles blick för det rent praktiska, lyckades den nya fabriken snart vinna ett förtroende, som sedan alltjämt växte och till och med gick utom landets gränser. För att endast angifva några af deras många nybygda verk, vilja vi nämna: i Stockholm Kataria 1751, Slottskyrkans 1753, Franska reformerta kyrkans 1756, Klara, ett af de yppersta i riket, med fyrtio stämmor och åtta bäljar 1761, Hedvig Eleonora 1763, m. fl.; i landsortsstäder: Karlstads domkyrkas 1757, Sala, Piteå, Hedemora m. fl. oberäknadt de många på landsbygden utförda samt de snart sagdt otaliga ombyggnaderna och större eller mindre förbättringarna af dylika verk både i hufvudstaden och alla landsändar. De båda bolagsmännens förtjänster erkändes också af regeringen, som tilldelade dem direktörsfullmakter, en utmärkelse, som aldrig förr tillfallit någon af deras yrke. G. afled i Stockholm d. 25 mars 1765. Gift och efterlämnade flera barn. Grevesmöhlen, Carl August, ämbetsman, skriftställare. Född å Dalkarlshyttan i Örebro län i okt. 1754. Föräldrar: lagmannen Carl Engelbrecht Grevesmöhlen och Elisabet Öijer. Student i Uppsala 1764, ingick G. efter slutade studier i statens tjänst 1772, var 1777 notarie i generaltullarrendesocietetens kansli, blef 1781 notarie i Svea hofrätt, 1787 sekreterare hos generaltulldirektionen, 1788 assessor i Svea hofrätt och 1791 öfverdirektör i generallandtullkontoret och præses i accisrätten. I denna egenskap uppträdde G., som var en obändig och själfrådig man, mer än en gång i opposition mot tullarrendesocietetens ledande män, Ugglas, Liljensparre m. fl., hvilka häraf föranleddes att söka sak med honom. 1806 förmåddes en underordnad tjänsteman att för smärre förmenta tjänsteförseelser väcka åtal mot G., och i november s. å. suspenderades G. från sin befattning och anklagades inför kammarkollegium. Han var emellertid ej den, som gaf sig i första rappet, utan framställde i sina besvär öfver tullstyrelsens förfarande i Påminnelser ang. tullstyrelsen (jan. 1808) 40 anklagelser mot samma styrelse, hvilka trycktes tillsammans med besvärsskriften under rubriken Sällan värre. Skriften väckte ett ofantligt uppseende och ådrog författaren allmänhetens uppmärksamhet, som alltjämt stegrades genom hans under den långa rättegångens förlopp utgifna nya rafflande stridsskrifter under skilda titlar. Först 1810 föll slutdomen i målet med för G. i hufvudsak gynnsamt resultat, i det han för formfel ådömdes föreställning jämte böter för smädligt skrifsätt. Sedan generallandtullkontoret och accisrätten indragits 1811, lefde G. som privatman å sin pension. Under den långa riksdagen 1809--10 kom G. att spela en ej obetydande roll. Tack vare sin långvariga fejd mot byråkratiska missbruk, hade han tillvunnit sig stort förtroende bland bondeståndets ledande män, hvaraf Adlersparre förstod att begagna sig för att afväpna bondeståndets motstånd mot den nya regeringsformens antagande, som till ej ringa del torde vara att tillskrifva G:s öfvertalningsförmåga. Varm och uppriktig anhängare af det nya statsskick, utan hvilket det väl knappast blifvit honom möjligt att så helskinnad slippa undan sin process, skyndade han att ställa till »1809 års mäns» förfogande sin stora personalkännedom i och för afvärjande af stämplingar från det gustavianska partiet och blef i sådant syfte chef för den af »Mannerheimarne» upprättade hemliga polisen. För de häftiga anfallen i bondeståndet mot hans gamla antagonist Sam. af Ugglas anses han ej heller varit främmande. Vid riksdagen i Örebro 1810 användes G. af