de styrande för att till Bernadottes förmån bearbeta stämningen i bondeståndet vid tronföljarevalet, hvilket han fullgjorde på det sätt, som betecknande nog framgår af det i böndernas mun lagda yttrandet: »Ponte-Corvo vilja vi ej ha, men marskalk Bernadotte, det lär vara en bra karl, det». Den nya kronprinsen ådagalade ock sin tacksamhet genom att använda G. som rapportör och styrelsens »halfofficiella journalist». Under de följande åren var G. verksam som publicist. Från nov. 1810 till 1811 års slut utgaf han Åskådaren, en fortlöpande följd af föreläsningar öfver vår svenska statsförfattningsrätt och nationalekonomi, i hvilka fack G. ådagalade för sin tid grundliga insikter. Han gjorde sig i densamma till tolk för näringsfrihetens grundsatser, för hvilka han äfven trädt en lans genom en stridsskrift under 1810 års riksdag, som afskaffade landtullen. 1812 efterföljdes tidningen af en ny, benämnd Trompeten, hvilken hufvudsakligast behandlade frågor å umgängeslifvets område men äfven varmt häfdade tryckfriheten gentemot de anfall, som vid denna tid gjordes mot densamma. De båda tidningarna Skandinaven (1812) och Nya Skandinaven (1812--13) hade till hufvudsakligt syfte att stämma sinnena gynnsamt för Carl Johans politik. Under år 1814 kom G. i en hetsig stridsväxling med J. L. J. Boije (se sid. 114), hvilken, tillhörande oppositionen å riddarhuset, i en broschyr angripit regeringens ekonomiska system, till hvars försvar G. hvässade sin penna. Än hetare blef striden kämparna emellan vid judefrågans behandling vid 1815 års riksdag, då Boije understödde ett yrkande af en riksdagsman i borgareståndet, att de judar, som ej ville ingå på ett nytt reglemente, skulle landsförvisas och en tredjedel af deras egendom konfiskeras. G. uppträdde nu till judarnas försvar, hvarpå följde en rad af stridsskrifter emellan honom och Boije, den ena mera kränkande än den andra. Då slutligen G. ej drog sig för att framkasta grofva insinuationer mot sin vederdelomans enskilda lif, åtalades han af Boije, men stämde denne i sin ordning för ärekränkning och utgaf stämningsskriften under den rafflande titeln: Fjärde akten af baron Ludvig Boijes pinos historia. Hvad baron Boije gör och lider inför världsliga domare och huru han står till rätta på rådhuset. På prästeståndets begäran åtalades titelbladet såsom »gäckeri af den allmänna gudstjänsten, Guds ord och sakramenten». Den mängd enskilda fiender, G. genom sin hänsynslöshet under årens lopp förvärfvat, skyndade nu att kasta sig öfver honom i en massa smädeskrifter, af hvilka Fr. Cederborghs »Öfverdirektören C. A. Grevesmöhlens porträtt» är den kvickaste. Slutet på rättegångarna blef, att G. dömdes till ärans förlust och landsförvisning och Boije till ett års fängelse. G. flyttade nu till Norge, där han lefde af sina besparingar och en pension ur Carl Johans enskilda handkassa, hvilken han skall erhållit med villkor att ej visa sig i Sverige. Ryktet vill ock påbörda honom att i Norge hafva uppträdt som spion åt riksståthållaren Sandels. Han afled i Kongsvinger d. 1 juni 1823. Utrustad med såväl för sin tid grundliga insikter i juridik och nationalekonomi som förmåga att på ett lättfattligt sätt i skrift framställa sina meningar, hindrades G. från att på ett värdigt sätt uppträda som skriftställare genom bristande nobless och oförmåga att skilja sak och person. Öfver G. finnes en lefnadsteckning af Otto Sjögren. Gift 1784 med Sara Hedengren. Grill. Ätten, som skall härstamma från en familj Grillo i Genua, erhöll 1571 tysk adlig värdighet och inkom under Gustaf II Adolfs tid till Sverige. Svenske stamfadern Antoni Grill, som egentligen var guldsmed, utnämndes för sin skicklighet i proberingskonsten till riksguardien, med rättighet att såsom förut i Holland förfärdiga och försälja allehanda guld- och silfverarbeten samt idka utrikes handel. 1. Grill, Abraham, köpman. Född 1674; den förstnämndes sonson och son af Antoni Grill d. y., som blef riksguardien efter fadern, och Anna van Schlengeland. G. hade efter sin far ärft en ansenlig förmögenhet, som han ytterligare förökade genom kloka och lyckliga handelsspekulationer. Det värdiga bruk, han gjorde af denna rikedom, har beredt honom ett välförtjänt rum i eftervärldens hågkomst. I det tryckande penningbehof, hvari Sverige nästan ständigt befann sig under Carl XII:s styrelse, försträckte han kronan betydliga summor. Vid en hungersnöd sålde han med uppoffring af nära fyrahundra tusen daler kopparmynt spannmål till nedsatt pris åt behöfvande och grundlade, efter mönstret af ett änkhus »Grills Hoffje» i Amsterdam, den barmhärtighetsanstalt i hufvudstaden, som är bekant under namn af »Stockholms borgerskaps änkehus». Död d. 20 mars 1725. Gift 1: 1704 med Helena Wittmack, 2: 1712 med Johanna Katarina Groen och 3: 1717 med Katarina Rozelius. 2. Grill, Klas, köpman, bruksägare. Född i Stockholm d. 19 april 1705; den föregåendes son i första giftet. Klas G., utan fråga den mest framstående af denna om landets väl så förtjänta släkt, valde sin faders yrke och anställdes vid sjutton års ålder på hans kontor. Efter faderns död 1725 bolagsman med sin farbroder Carlos Grill, förestod han, sedan äfven denne aflidit 1736, ensam firman »Carlos & Claes Grill» i Stockholm till 1747, då han upptog sin halfbror Johan Abraham till kompanjon i firman. Huset Grill stod vid denna tid, både ut- och inrikes, i det högsta anseende. Det ägde de tre stora bruken Söderfors, Österby och Iggesund samt betydliga andelar i de stora glas-, linne- och segelduksfabrikerna i Stockholm, idkade med en mängd fartyg direkt handel på Ostindien och byggde årligen flera skepp på sitt varf samt sysselsatte i sin handelsrörelse och industriella företag öfver fyra tusen personer. Denna aktningsvärda verksamhet förenades hos Klas G. med en oegennytta och ömhet om fäderneslandets anseende, som alltid skall tillförsäkra honom ett framstående rum bland Sveriges