m. m. Sedan G., hvilken i sin ungdom tillhört »Götiska förbundet», äfven uppträdt som skald i Poetisk Kalender och gjort sig känd som författare i Sv. Litt.-Tidn., Iduna, Svea, m. fl. tidskrifter, framstod han 1828 med Sveriges första verkligt historiska roman Thord Bonde. Tyvärr blef detta arbete, som ingaf hvarje vän af svensk litteratur så stora förhoppningar, ofullbordadt. Det nya verksamhetsfält, som vid samma tid öppnade sig för författaren: hans anställning i kyrkans tjänst och den mängd praktiska bestyr, som den tiden ännu mera än nu togo själasörjarens tid och krafter i anspråk, voro väl de hufvudsakligen verkande orsakerna härtill. I stället såg man då och då ett arbete af Gumælii hand, ägnadt åt den praktiska nyttan, såsom: en »Svensk öfversättning af Passows Grekiska Lexikon» 2 del. 1841; Tidskrift för Blomsterodling och Trädgårdsskötsel 1841--42; Berättelse om landthushållningens närvarande tillstånd i Örebro län 1846; åtskilliga artiklar i vetenskapliga tidskrifter, o. s. v. Litteraturen hade på många år ej hört af honom, då han vid nära sjuttio års ålder 1858, åter gjorde sig påmind som skald med Engelbrekt, en diktcykel i nio sånger. Det stora fosterländska ämnet, af författaren behandladt med ädel inspiration och stor stilistisk förmåga, väckte svenska folket till känsla af den stora skuld, i hvilken fäderneslandet stod till den store fosterlandsbefriaren. Svenska Akad. tilldelade förf. Carl Johans-priset, och sju år senare höll Engelbrekts sångare i Örebro ett tankerikt och glänsande tal vid foten af den minnesstod, hans vackra sånger frammanat. Död i Örebro d. 22 nov. 1877. Gift 1842 med Carolina Gustafva Geijer. 2. Gumælius, Otto Joel, pedagog. Född i Lids socken i Södermanland d. 16 okt. 1791, den föregåendes bror. G. inskrefs som student i Uppsala 1812 och vann den akademiska lagern 1821. Redan året förut befullmäktigad kollega i Strengnäs, befordrades han 1824 till vice konrektor, följande året till vice rektor och undfick 1828 fullmakt som konrektor vid samma läroverk. År 1829 erhöll han transport som rektor till Örebro skola, hvilken befattning han utan afbrott innehade till 1862, då han erhöll afsked med pension. G. var den förste rektor vid våra lärdoms- och apologistskolor, som, med förbigående af de gamla gymnasierna, beredde skolans alumner för direkt inträde vid universitetet och således, genom att ge ett praktiskt svar på det ofta återkommande spörsmålet om lämpligheten att förena de högre och lägre elementarläroverken till ett enda, föranledde dessas sammangjutning, och i och med detsamma den omskapning af våra undervisningsverk, som ägde rum 1849. Nitisk kommunalman och som sådan öfvertygad om den offentliga diskussionens gagnelighet för samhällslifvets utveckling, var han 1843 den ena af stiftarna af tidningen Nerikes Allehanda och förestod den under flera år som hufvudredaktör. Såsom pedagogisk författare har G. af trycket utgifvit: Hebreisk Lärobok för begynnare 1822; Kort chronologisk framställning af Sveriges historia. Kort framställning af Sveriges statskunskap 1825--26, 2:a uppl. med titel Lärobok uti Sveriges historia och statskunskap 1828. Död i Örebro d. 27 okt. 1876. Gift 1833 med Eva Kristina Wester. 3. Gumælius, Karl Arvid, publicist, riksdagsman. Född i Örebro d. 25 nov. 1833; den föreg. son. Student i Uppsala 1852 vistades G. där några terminer både före och efter sitt inträde i telegrafverket 1854. Två år efteråt blef han telegrafkommissarie i Örebro, hvilken post han beklädde till 1887. Med lifligt intresse för allmänna och kommunala angelägenheter framträdde G. i offentligheten först 1855 och blef 1857 redaktör för Nerikes Allehanda, hvilket under hans ledning, tack vare sitt vakna intresse och sin rikhaltiga notisafdelning tillkämpade sig en vidsträckt spridning. Än längre trängde dess ord, sedan med densamma förbundits en prisbillig veckotidning, Allehanda för Folket, som utkom 1873--89. Båda intogo en framskjuten plats i den svenska vänsterpressen och kunna rent af anses bildat skola inom densamma, sedan det alltmer blef vanligt, att unga män, hvilka ämnade ägna sig åt publicistisk verksamhet, sökte träna sig för densamma genom en lärotid vid Nerikes Allehandas officin. Äfven vid offentliga möten och sammankomster kämpade den oförfärade och slagfärdige G. en energisk och ofta segerrik kamp för sina åsikter och kan utan skryt tillägna sig äran att ha fört mången sak fram, som en gång synts hopplös. Det var därför ej annat än naturligt, att han ådrog sig medborgarnas blickar, och 1869 kallades han att intaga den efter farbrodern lediga platsen att representera Örebro i Andra kammaren, ett uppdrag, som han innehade till och med 1890, med undantag af riksdagarna 1877--81, då han på grund af sjuklighet dragit sig tillbaka. Sedan han 1887 flyttat till hufvudstaden som direktör för Allmänna Lifförsäkringsbolaget, representerade han 1891--93 Stockholms andra valkrets i samma kammare. Som riksdagsman blef han sina frisinnade åsikter trogen, men tack vare sin förståelse af det gamla landtmannapartiets sträfvanden, sådana de tedde sig i dess glansdagar, kom han på vänlig fot med detsamma, som 1871, 1872, 1884--86 gjorde honom till statsrevisor samt 1873--76 och 1882--87 insatte honom i bankoutskottet (redan första året som vice ordf.). I främsta ledet framstod han i diskussionen om bank- och penningfrågor, å hvilka områden han hade tillfälle att tillgodogöra sin rika praktiska erfarenhet å detta område, såsom bl. a. den, hvilken efter att i Tyskland ha inhämtat kännedom om Schulze-Delitzsch's s. k. folkbanker, omplanterat dessa i svensk jordmån genom grundande af den första svenska folkbanken i Örebro 1867, hvars förman G. var under de tretton första åren. Det var ock han, som i riksdagen tog initiativ till