verklighet, bryta herrarnas makt och äfven kyrkans samt befria sig från hansestädernas tryckande herravälde, men uppkallade under bemödandet härvid mot sig allas intressen och beredde sitt eget fall. »Med Gud och Sveriges allmoge» bröt Gustaf Vasa för alltid föreningen med Danmark och gjorde Sverige till ett själfständigt land. Gustafs andra storverk var att medels den från Tyskland utgångna, i Sverige hufvudsakligen af svenskar utbredda, reformationen bryta kyrkans politiska makt, dess förbindelse med påfven, dess särskilda domsrätt, dess ekonomiska själfständighet samt klosterväsendet. Med bytet af kyrkans öfverflödiga egendom upprättade han åter statens utsinade hjälpkällor och därmed äfven konungamakten. Arfföreningen var hans sista stora verk och satte i egentlig mening kronan på de öfriga. I samråd med rikets adel och biskopar (i Örebro 1540) och sedan med rikets samlade ständer (i Vesterås 1544) gjorde Gustaf konungadömet ärftligt inom sin släkt på manliga linjen, ehuru han sedermera genom sitt testamente höll på att bereda sitt eget verks undergång, då han liksom Birger Jarl ville skifta väldet mellan sina söner. Ehuru väl Gustafs planer mestadels fullmogna utgingo ifrån hans eget hufvud, rådfrågade han sig gärna med andra, med herrar och allmoge, på möten med prästers och borgares ombud och emellanåt med alla slags ständer under olika former. En tid var han till och med ej fri från utländskt inflytande och på väg att i både kyrkligt och världsligt hänseende låta främmande begrepp få insteg; men han återvände snart till sitt ursprungliga verk att på nationell grund ordna sitt rike. Detta rike, som han räddat från andlig och världslig träldom, betraktade han gärna som sin tillhörighet och utsträckte i många fall både sin och kronans rätt utöfver lagliga förhållanden. Med åren ökade sig hans begär efter ägodelar och urartade ej sällan till en småaktig snikenhet. Men folket öfversåg härmed för hans många förtjänsters skull och visste att de penningar, konungen samlade, icke onyttigt bortslösades. Till sin yttre människa skildras Gustaf af en samtida sålunda: Han var en välskapad och ansenlig herre, något öfver tre alnar lång. Han hade ljusgult hår, vackert, långt skägg, skarpa ögon, liten rak näsa, välskapad mun, röda läppar, blommor på kinderna, ännu in i ålderdomen. Han ägde en fast och fyllig kropp, utan fläck eller fel, starka armar, smala ben, små vackra händer och fötter. Såsom hans kropp var välbildad i allo, så var ock själen utrustad med de yppersta gåfvor. Hans minne var utomordentligt; så snart han sett en person, det måtte vara hur länge sen som helst, igenkände han honom genast. Hvarest han en gång färdats fram, där villades honom aldrig vägen, och han mindes till och med namnet på byarna och på de bönder, som bodde där, under hans ungdomsfärder. Lika säkert som hans minne, lika skarpt var hans förstånd. Såg han en målning, byggnad eller ett bildhuggarearbete, kunde han strax döma om dess fel och förtjänster, ehuru däruti själf utan all undervisning. Då mycket folk var på slottet, talade han med hvar och en och förstod att väl säga sådana ting, som den tilltalade bäst kände. En ren och oskrymtad gudsfruktan bodde i konungens hjärta och visade sig i hela hans vandel. I hans rum gjordes bön morgon och afton, och aldrig försummade han, så vida omständigheterna icke tvungo honom därtill, den allmänna gudstjänsten. Musik var hans själs vederkvickelse. Han förfärdigade själf och spelade flera instrument, dock helst luta. Ingen afton, då han var ensam, gick förbi, utan att han därmed en stund sysselsatte sig. Konungens sista år fördystrades af sorger och bekymmer, icke för sitt folk, utan för den ofrid, som rådde inom hans eget hus. Han var »vid sin lefnads slut icke blott exemplet af segraren i lifvets strid, men också ett exempel på huru det är sorg och smärta med allt lif.» Hans eget, gagneligt och lysande, kraftfullt och verksamt, pröfvadt och segerrikt, utslocknade i Stockholm d. 29 sept. 1560. Gift 1: 1531 med prinsessan Katarina af Sachsen-Lauenburg, moder till Erik XIV, död 1535. 2: 1536 med Margareta Eriksdotter Leijonhufvud, död 1551, dotter af vid Stockholms blodbad afrättade riksrådet Erik Abrahamson Leijonhufvud. I detta äktenskap föddes Johan III och Carl IX, hertig Magnus och fem till mogen ålder komna döttrar. Två barn dogo späda. 3: 1552 med sin föregående makas systerdotter, Katarina Stenbock (se nedan), dotter af riksrådet Gustaf Olofsson Stenbock. Detta gifte var barnlöst. Gustafs staty restes å Riddarhustorget i Stockholm 1773 (modellerad af l'Archevesque). Gustaf II Adolf, konung. Född å Stockholms slott d. 9 dec. 1594. Föräldrar: dåvarande hertig Carl af Södermanland, sedermera konung Carl IX och hans andra gemål Kristina af Holstein. Vare sig man ser förhållandena från de krigiska eröfringarnas eller den fredliga utvecklingens synpunkt, bildar Gustaf Adolfs tjuguåriga regering ett af de vackraste bladen i svenska folkets historia. Det krig med Ryssland, som slöt genom freden i Stolbova, förskaffade Sverige åter Ingermanland och Keksholms län; från Polen togs nästan hela Livland och flera städer i Preussen. Sålunda grundades den makt, med hvilken Sverige deltog i Tysklands angelägenheter och som efter Gustaf Adolfs död med sådan framgång och klokhet handhades af hans vän och rådgifvare Oxenstierna, att Sverige var på väg att göra Östersjön till en svensk insjö. En ovanlig i alla riktningar rastlös verksamhet röjde sig midt under kriget äfven i den inre förvaltningen. Jämte de egentligen statsrättsliga förhållandena utbildades de rent administrativa och ekonomiska. Handel, bergsbruk, industri, undervisningsverk, allt togs af den store konungen om händer, visserligen mången gång på ett sätt, som hämmade den enskilda omtanken. Men det var så tidens sed. Den allmänna stadslagen utgafs, en ny rättegångsordning utfärdades och i sammanhang härmed inrättades rikets första hofrätter i Stockholm och Åbo. En ny riksdagsordning skänkte svenska