folkets representation först laga form och bestämd sammansättning; riddarhusordningen gaf åt adeln en fullständigare organisation. då ståndet fick sitt riddarhus och fördelades i olika klasser. Uppsala högskola upprättades ur sitt förfall och rikets första gymnasier inrättades. Den för alla tillgängliga bildningen minskade afståndet mellan högre och lägre samhällsklasser, gaf ej sällan åt begåfvade män tillfälle att från hyddan uppstiga till statens och kyrkans högsta värdigheter och mångdubblade på sådant sätt den eljes föga talrika nationens andliga krafter. Detta i få ord om hvad Gustaf Adolf under sin jämförelsevis korta styrelse verkade för Sverige. I världshistorien är hans namn om möjligt ännu mera lysande. Här framstår han som en personlighet, hvilken i sig förenade den enskilda människans dygder med snillets, hjältens och statsmannens hvar för sig utmärkta egenskaper. Ännu mer beundransvärdt blir hans minne genom det sätt, hvarpå dessa egenskaper användes, och genom de odödliga bragder, som utgjorde slutmålet för hans lefnads verksamhet: Europas befrielse från andlig och världslig träldom. Dessa ovanliga egenskaper framkallade en oskrymtad beundran till och med hos hans fiender, som villigt erkände hans många dygder: krigstukt, rättvisa, sedlighet och varma gudsfruktan. Långt bort i fjärran länder trängde hans rykte: turkarna, kristenhetens fiender, sökte vänskap med den kristna trons försvarare. Tatarerna sände honom sina lyckönskningar, Rysslands storfurste anställde fester för hans segrar och erbjöd sina härar till hans hjälp; grekerna hoppades af honom sin frihet, och vid den heliga grafven höjdes böner för framgången af hans vapen. Af sina egna, liksom af det protestantiska Tyskland, var han älskad och ärad ända till dyrkan. »Aldrig,» skref Axel Oxenstierna, »har Sverige ägt en större konung. Gustaf Adolf den store och fäderneslandets fader äro titlar, dem han af oss rättvisligen förtjänat. Uti hela världen finnes för närvarande ingen, som med honom kan jämföras och har på många århundraden icke funnits. Jag tviflar om kommande tider någonsin skola frambringa hans like.» Till sitt yttre var Gustaf Adolf något öfver tre alnar lång, rörlig, frisk och stark. Men han blef mot slutet mycket korpulent, så att endast mycket starka hästar förmådde bära honom dagen om. Hans panna och näsa voro höghvälfda, ögonen ljusblå, något närsynta, samt ansiktet utmärkt af ungdomens färg och fyllighet. Håret, hvilket han alltid bar kortklippt och uppstruket, var, liksom mustascherna och pipskägget, guldgult och förvärfvade honom vännamnet »Guldkonungen». Död på Lützens slagfält d. 6 nov. 1632. Förmäld 1620 med Maria Eleonora af Brandenburg. Gustaf III, konung. Född i Stockholm d. 24 januari 1746; son af dåvarande tronföljaren, sedermera konung Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika af Preussen. Från sin spädaste barndom vittne till hofvets och ständernas tvedräkt och split och uppfostrad af en mor, som satte den franska politiken, de franska sederna och den franska vitterheten öfver allt annat, erhöll hans uppfattning af det kungliga väldet, liksom hela hans uppfostran, en missriktning, som med tiden föranledde till hvarjehanda afvägar och misstag. Utrustad med stora själsgåfvor, fosterländsk till känslor och tänkesätt och vän af det stora och lysande, hade Gustaf föresatt sig att bli en värdig länk i kedjan af framstående konungar och upphöja Sverige till dess forna ära. Så trädde han på tronen 1771, nyss hemkommen från Paris -- där hofpoeter och smickrare täflat om att upphöja honom till skyarna -- full af lif och åtrå att uträtta något stort för sitt land. I Sverige fann han allt sig likt; adel och ofrälse tvistade om den konungaförsäkran, som ännu mera skulle nedsätta hans makt, och hvilken försäkran han underskref utan att genomläsa. Men nu hade man ock hunnit den stund, då den frihetsbyggnad, som under ett halft århundrade blifvit hoptimrad af så många olika element, skulle sammanstörta. Utgången af hans första stora företag -- regementsförändringen d. 19 aug. 1772 -- var så oväntadt hastig och lycklig, att G. nästan bländades af sitt eget ljus. I ett ögonblick hade han kommit i besittning af en stark konungamakt. Men så stort var missnöjet öfver ständernas tilltagsenhet och öfvermod, så stor ledsnaden vid den allmänna oredan, att Gustaf III knappt behöft mer än hvila på sina lätt förvärfvade lagrar, för att intaga ett rum bland Sveriges största konungar. Hans första styrelsetid utmärktes af vishet och kraft: tryckfriheten stadgades, tortyren afskaffades, domstolarna, vanda vid frihetstidens mutsystem, undergingo en sträng räfst, och en ny hofrätt inrättades för Finland. Armén, flottan och fästningarna sattes i fullgodt skick. För penningväsendets ordnande upptogs ett silfverlån i Holland, och i stället för dåligt, ständigt sjunkande sedelmynt, kommo silfver och guld i omlopp. Handeln uppblomstrade, näringarna lifvades, och folket, som trodde sig förflyttadt ur den gamla fattigdomen i den gyllene tiden, instämde under ändlöst jubel i sången: »Gustafs skål, den bästa kung som världen äger.» Men den lätthet, hvarmed Gustaf utfört sitt stora värf, ingaf honom missaktning för nationen, med hvilken han trodde sig kunna göra, hvad han behagade. Han ansåg sig kunna göra allt och att Sverige hade honom att tacka för allt; en föreställning, som i väsentlig mån vållade den följande tidens olyckor. Han berördes därför på det smärtsammaste af den starkt oppositionella hållning, 1786 års riksdag intog och grep Rysslands bekymmersamma ställning 1788 som ett välkommet tillfälle att återvinna sin förlorade folkgunst genom ett krig, hvars lyckliga utgång hans lifliga inbillningskraft förutsatte som gifven. Huru dessa beräkningar korsades och huru Gustaf för att bereda sig väg ur den labyrint, han själf skapat sig, icke såg sig någon annan utväg än att medelst privilegier åt de