ofrälse stånden köpa sig deras bifall vid 1789 års riksdag till den s. k. förenings- och säkerhetsakten, är af historien bekant. Genom denna borttogos hart när alla skrankor för konungens envåldsmakt, som ännu bibehållits i 1772 års regeringsform, och trots alla de förnämligare oppositionsmännen å riddarhuset häktats, kunde den ej bringas till seger utan en kedja af olagligheter. Med hans medfödda snillrika anlag var hans böjelse för vitterheten gifven, och det var icke till följd af furstlig fåfänga, utan af ett rent inre behof, Gustaf III omgaf sig med skalder och konstnärer. Men hans franska uppfostran verkade nödvändigt, att både konst och vitterhet i hans ögon borde uppträda i den konventionella form, som den erhållit under Ludvig XIV:s spira. Själf öfvertygad, att den franska litteraturen vunnit skönhet och rikedom genom det tillfälle till täflan Richelieus akademi öppnat för Frankrikes snillen, grundade han i Sverige en stiftelse af samma slag: Svenska Akademien, i hvilken han själf okänd var den första, som vann stora priset för sitt äreminne öfver Lennart Torstensson. Ingen konungs minne har af besegrade fiender blifvit så smädadt, ingens namn af beundrare och vänner så prisadt och lofsjunget, som Gustaf III:s. Hans fel, härflytande af uppfostran, karaktären och tidsandan, motvägas dock till stor del af hans stora och goda egenskaper. Sysselsatt med vidtomfattande planer att bekämpa franska revolutionen, föll han ett offer för de nya frihetsidéerna och några enskilda personers hat d. 29 mars 1792, sedan han af Anckarström sårats af ett pistolskott å maskeraden i operahuset d. 18 mars. G. förmäldes 1766 med prinsessan Sofia Magdalena af Danmark, en förbindelse, som planlades i de båda kontrahenternas spädaste barndom och i hvilken hjärtat ej hade ringaste del. Utom Gustaf IV Adolf (se nästfölj.) föddes i detta mindre lyckliga äktenskap endast sonen Carl Gustaf, hertig af Småland, f. 1782, död 1783. Gustaf IV Adolf, konung. Född på Stockholms slott d. 1 nov. 1778; den föregåendes son. De karaktärsfel hos Gustaf IV Adolf, hvilka förde riket till branten af undergång och kostade honom själf Sveriges krona, grundlades redan i hans spädaste år genom en förvänd uppfostran. Af naturen trög, föga meddelsam och högmodig, uppväxte den unge prinsen i en öfverdrifven etikett, tills han slutligen stelnade i en representerande bildstod af kunglighet. Biskop Flodin, kronprinsens religionslärare, ansågs icke heller hafva gifvit den lyckligaste riktning åt hans medfödda anlag. Skriftens språk, att »all öfverhet är af Gudi», att konungar äro gudar på jorden, att det är undersåtars plikt att lyda äfven de genvördiga, med flera dylika läror, som ofta upprepades, fattade djup rot i prinsens unga sinne och alstrade hos honom en blind öfvertygelse om konungamaktens ofelbarhet. Vid flera tillfällen under sin minderårighet utmärkte han sig likväl för både förstånd och ståndaktighet. Dessa egenskaper ådagalade han äfven efter sitt tillträde till regeringen, hvarjämte talrika prof på rättvisa och oväld, ordning och sparsamhet syntes lofva nationen en lycklig styrelse. De blefvo dock ej af lång varaktighet, dessa löften, och utplånades nästan alldeles, sedan konungen begynt göra sina utländska resor. Kejsar Pauls oinskränkta makt, uppburen af den blindaste lydnad var i Gustaf Adolfs ögon ett mönster till efterföljd. En mängd ryska former infördes i Sverige; en korporalism gjorde sig gällande i alla militäriska detaljer jämte en uniformsmani, som gick därhän, att en general arresterades för det han en morgonstund, då han ej var i tjänst, gått ut på gatan i rund hatt och öfverrock. Ännu olyckligare blef kungens resa till Baden. Här omgafs han af en mängd franska emigranter, som bönfallande mot honom sträckte sina händer och genom sitt smicker slutligen bibragte honom den öfvertygelsen, att han af försynen var utkorad till Europas räddare. Följden känner man af historien: ett krig som begynte i Pommern och slutade med hans afsättning och Sveriges förlust af Finland. I dec. 1809 lämnade Gustaf Adolf för alltid Sverige. 1812 lät han skilja sig vid sin gemål Fredrika Dorotea Vilhelmina af Baden, med hvilken han 1797 förmälts, och reste sedan under namnet af »öfverste Gustafsson» omkring i Tyskland, tills han slutligen nedsatte sig i S:t Gallen i Schweiz, där han dog d. 7 febr. 1837. Han hade med sin gemål sönerna Gustaf -- se nedan -- och Karl Gustaf, född 1802 d. 1805, samt döttrarna Sofia Vilhelmina, född 1801 d. 1865, Amalia Maria Charlotta, född 1805 d. 1853, och Cecilia, född 1807 d. 1844. Gustaf, prins af Vasa. Född på Stockholms slott d. 9 nov. 1799; den föreg. äldste son. Efter Gustaf Adolfs afsättning sökte gustavianerna få prinsen vald till tronföljare efter Carl XIII, men lyckades hvarken 1809 eller 1810. Prinsen, som i slutet af 1809 lämnats till modern i utlandet, trädde längre fram i österrikisk krigstjänst och kallade sig »prins af Sverige». Carl Johan tvang honom 1829 att bortlägga denna titel, som utbyttes mot »prins af Vasa». Död som österrikisk fältmarskalklöjtnant d. 4 aug. 1877 i Pillnitz. Efter att en kort tid varit förlofvad med prinsessan Marianne af Nederländerna, förmälde han sig 1830 med Louise af Baden. Gustaf, prins. Född i Nyköping d. 28 febr. 1568; Erik XIV:s äldste son och andra barn med Karin Månsdotter. I juni 1573 skildes Katarina och sannolikt äfven barnen från Erik i fängelset. Prins G. följde då modern till Åbo, men sändes sedan 1575 till Preussen, där han lär fått utstå stor nöd, då Johan i honom fruktade en tronpretendent. Emellertid gjorde han så stora framsteg i studier, att han utom sitt modersmål talade