inträffar vid månens rörelse, en bestämd ellips alldeles icke är ägnad att gifva en föreställning om den verkliga rörelsen under en viss tidrymd. Häraf slöt G. till nödvändigheten att välja en helt ny utgångspunkt vid behandlingen af störingsproblemet, om man vill erhålla formler, som representera himlakropparnes rörelse för en godtyckligt lång tid framåt. Den metod han inslog bestod väsentligen i att genast vid första approximationen medtaga vissa delar af de störande krafterna; på denna väg uppställde han först den »intermediära banan», för en himlakropp, hvilken redan ger en god föreställning om kroppens verkliga rörelse, och leddes under sina fortgående undersökningar härifrån slutligen till den s. k. »absoluta banan», hvilken enligt hans beräkningar för alla tider nära ansluter sig till den effektiva banan, så att afvikelserna eller korrektionerna ständigt förbli små och innehålla blott periodiska termer. Härmed hade G. befriat störingsteorien från de »sekulära» termerna (termer som innehålla potenser af tiden och följaktligen obegränsadt växa), hvilka dittills ständigt beredt astronomerna svårigheter. Det finns för öfrigt knappast en enda viktigare fråga inom astronomien som icke behandlats i något af hans talrika arbeten; han har sålunda skrifvit om fixstjärnornas egenrörelse och parallax, om orsakerna till stjärnornas växlande ljusstyrka, om ljusets absorption i atmosfären, om planetsystemets och kometernas uppkomst, om särskilda rotationsproblem, o. s. v. Han författade därjämte en populär handbok i astronomi. Icke desto mindre fann han tid att i Stockholm dels själf observera, dels föranstalta observationsserier. G. ansågs allmänt för en af sin tids allra främsta teoretiska astronomer. Talrika utmärkelser kommo honom äfven till del; han var bl. a. korr. led. af Vet.-akademierna i Paris och Petersburg samt af Royal astronomical society i London; led. af Vet.-akad., hedersled. af Finska vetenskapssocieteten o. s. v. G. intresserade sig äfven för praktiska saker, särskildt för försäkringsväsendet. Led. af flera svenska kommittéer för pensionsväsendets ordnande, nedlade han också mycket arbete på åstadkommande af en arbetarestatistik och arbetareförsäkring. Han var också inspektor för Stockholms arbetareinstitut. Död i Stockholm d. 9 nov. 1896. Gift 1865 med Therese Amalie Henriette von Knebel. Gyldenstolpe, greflig ätt, hvars förste kände stamfader är bondsonen från Ångermanland, komministern i Pjätteryds församling i Vexiö stift, Olaus Olai Angermannus. Hans son Mikael Olofsson, som kallade sig Wexionius, (se nedan) adlades 1650 med namnet Gyldenstolpe. Dennes son, k. rådet Nils G., blef friherre 1687 och grefve 1690. 1. Gyldenstolpe, Mikael Olai Wexionius, rättslärd. Född i Pjätteryds prästgård i Småland d. 16 febr. 1609. Föräldrar: komministern därstädes Olaus Olai och Gunilla Erlandsdotter. Promoverad 1632 till filosofie doktor i Uppsala, begaf han sig till Tyskland, där han i Frankfurt-am-Main träffade Axel Oxenstierna, som lämnade honom understöd för anställande af en vetenskaplig resa. Härunder besökte han Tyskland och Holland och fortsatte sina studier vid universiteten i Wittenberg, Gröningen, Leyden och Marburg, på hvilket sistnämnda ställe han 1637 kreerades till juris doktor. Återkommen till Sverige efter fyra års frånvaro, antogs han först till sekreterare hos riksamiralen Gyllenhielm, men utnämndes 1638 till skolrektor i Vexiö. 1640 befordrades han till professor i historia vid det nyinrättade universitetet i Åbo, med hvilken lärostol han 1647 fick förena den juridiska professuren. Tre år därefter promoverades han till svensk juris doktor och adlades s. å. med namnet Gyldenstolpe. 1657 assessor i Åbo hofrätt men måste 1658 nedlägga professuren. 1665 utsedd till ledamot af lagkommissionen, utnämndes han två år därefter till häradshöfding i Vättle, Askims och Hisings härad och kort därefter till häradshöfding i Österbotten. Död i Åbo d. 28 juni 1670. G., hvilken af en minnestalare blifvit kallad »den ogement lärde Wexionius Gyldenstolpe», var onekligen en af de lärdaste män, som funnits i Sverige. Han ägde vidsträckta kunskaper, icke blott i klassisk litteratur, filosofi, historia, statslära och juridik, utan äfven i teologi. Särskildt har han genom sina talrika efter tidens behof och åsikter afpassade skrifter bidragit till rättsvetenskapens och i synnerhet statslärans grundläggning i Sverige. I ännu högre grad torde han hafva verkat genom sin muntliga undervisning. I sina föreläsningar öfver rättsvetenskapen följde han metoden att uppställa den romerska rätten såsom den egentliga vetenskapliga grundvalen för lärobyggnaden och att från denna synpunkt genom komparativa framställningar upplysa så väl nämnda rätt som den svenska lagfarenheten. Bland G:s många arbeten må blott nämnas: Discursus politicus de prudentia tum legislatoria tum politica seu civili 1642, den första vid Åbo universitet försvarade disputation och den första i Finland tryckta bok. Gift 1637 med Susanna Crucimontana. 2. Gyldenstolpe, Nils, lärd, statsman. Född i Åbo d. 5 nov. 1642; den föregåendes son. Efter slutade studier vid universitetet i sin födelsestad, ingick G. i K. kansliet, utnämndes 1664 till sekreterare i justitierevisionen och året därefter till revisionssekreterare. Under åren 1669--75 tjänstgjorde han som ambassadsekreterare vid åtskilliga beskickningar och lade därvid i dagen en mer än vanlig förmåga som underhandlare. Då Bengt Oxenstierna såsom kanslipresident öfvertog ledningen af utrikesärendena, förordnades G. 1679 till envoyé i Holland och förde sedermera där, i trots af alla hinder, Sveriges underhandlingar med detta land till en önskad utgång. Återkommen till Sverige, utnämndes han 1687 till hofkansler och konungens förnämste