ombudsman samt erhöll s. å. friherrebrefvet. En ifrig anhängare af enväldet, bidrog G. i väsentlig mån till dess stadgande, då han på konungens kallelse fungerade som landtmarskalk vid 1689 års riksdag. Också ansåg Carl XI honom för en af sina bästa och pålitligaste män och hedrade honom efter riksdagens slut 1690 med icke mindre än fem lysande utmärkelser: riksrådsmanteln och grefvediplomet, ordförandeskapet i lagkommissionen, guvernörskapet för kronprinsen samt kansleriatet öfver Lunds universitet. Konungen besökte honom ofta på hans landställe Noor och utnämnde honom i sitt testamente till en af Carl XII:s förmyndare. Efter Lindskölds död ansågs G. såsom den tjänligaste att fylla Bengt Oxenstiernas plats såsom kanslipresident och utnämndes till detta höga ämbete 1705. Död d. 4 maj 1709. Gift 1: 1671 med Kristina Wernsköld och 2: 1676 med Margareta Ehrenstéen. 3. Gyldenstolpe, Nils Filip, gustavian. Född d. 19 febr. 1734; den föregåendes sonson. Föräldrar: kammarherren grefve Ulrik Nils Gyldenstolpe och grefvinnan Brita Kristina Oxenstierna. Såsom e. o. kanslist i Kanslikollegium, utnämndes G. 1757 till kammarherre hos Adolf Fredrik och 1762 hos kronprinsen Gustaf samt blef 1764 handsekreterare hos drottningen. Utnämnd till hennes öfverkammarherre och hofmarskalk s. å., afgick han 1766 i en beskickning till danska hofvet och utnämndes 1773 till landshöfding i Gefleborgs län, från hvilken befattning han tog afsked 1781. Anställd 1789 som vice guvernör för kronprinsen, kallades han s. å. till en af de aderton i Svenska Akademien och två år därefter till hedersledamot af Vitt.-, Hist.- och Ant.-akademien. Kort efter Gustaf III:s död utnämnd till en af rikets herrar och guvernör för den unge konungen, invecklades han, ehuru tämligen oskyldigt, i Armfeltska högmålsprocessen och entledigades från sitt guvernörsämbete. Då han ville låta påskina sin oskuld och att alltsammans vore en tillställning utaf hans ovänner, måste han afgifva en skriftlig förbindelse, hvari han »vidgick brottsligheten af sina företag och nedrigheten af sina afsikter, samt att hans förskoning från strängare straff vore icke grundad på domstols utslag, utan endast en yttring af hertigens nåd». Död i Stockholm d. 20 febr. 1810. Gift 1764 med friherrinnan Jaquelina Elisabet De Geer, dotter till entomologen, frih. Carl de Geer (se sid. 225). 4. Gyldenstolpe, Anton Gabriel, militär, politiker. Född d. 19 nov. 1801; den föreg. sonson. Föräldrar: öfverstelöjtnanten, grefve Carl Edvard Gyldenstolpe och friherrinnan Wilhelmina de Geer af Leufsta, dotter till oppositionsledaren under Gustaf III Carl de Geer (se sid. 226). Student i Uppsala 1816 ägnade sig G. sedermera åt den militära banan, utnämndes till underlöjtnant vid Vendes artilleriregemente 1818 och avancerade till löjtnant 1830. 1834 förflyttades han som kapten till Svea artilleriregemente. Ordförande i riksbanken från 1845, afled G. efter en kort sjukdom ogift i Stockbolm under pågående riksdag d. 7 febr. 1857. Att han nådde denna maktpåliggande post, torde hufvudsakligen vara att tillskrifva den uppmärksamhet, G. fäst vid sin person genom sin parlamentariska verksamhet. Alltsedan 1828--30 års riksdag räknades nämligen G. till riddarhusets mest insiktsfulla och intresserade ledamöter. Utan att äga några egentligen lysande egenskaper såsom talare, visade han sig i besittning af en sakrik, logisk och klar framställningskonst, som städse förmådde hålla uppmärksamheten fängslad. Men hvad som kanske mer än något annat grundade hans inflytande å riddarhuset, var tilliten till hans redbara, karaktärsfasta och sällsynt själfständiga personlighet, som bland annat dref honom att 1845 återlämna sin 1836 erhållna kammarherrenyckel, när hans åsikter ej längre stodo i samklang med styrelsens. Af riddarhuset anlitades han för ordförandeskapet i flera viktiga utskott såsom 1844--45 års konstitutionsutskott och bevillningsutskottet vid riksdagarna 1850--51 och 53--54 samt beklädde äfven denna post vid sitt frånfälle, å hvilken han, ehuru i politisk mening af öfvervägande konservativt skaplynne, med kraft kämpade för friare åsikter å handels- och näringslagstiftningens område. G. togs äfven i anspråk för kommunala värf och var från 1849 ordf. i Stockholms stads sockenstämmonämnd. Själf en sällsynt bildad man, sysslade han gärna på lediga stunder med vitterhet och har bl. a. öfversatt flera franska teaterstycken. Gyllenborg. Denna i vår litteratur icke mindre än i vår politiska historia frejdade ätt härstammar från Johan Wolimhaus, som var borgmästare i staden Königsee i Thüringen och afled 1620. Hans son, Simon Johansson Wolimhaus, inkom till Sverige 1624 och nedsatte sig som apotekare i Uppsala. Hans tvenne söner blefvo riksråd och upphöjda i grefligt stånd, Jakob med namnet Gyllenborg och Anders med namnet Leijonstedt. Ätten Gyllenborg utdog å manssidan 1863. 1. Gyllenborg, Jakob, statsman och vitterhetsidkare. Född i Uppsala d. 7 mars 1648. Föräldrar: förenämnde Simon Wolimhaus och Katarina Andersdotter Brant. Återkommen från en vidsträckt utrikes resa, ingick han i kammarrevisionen, hvarest han 1674 befordrades till kommissarie och två år senare till assessor. Kort därefter fick han i uppdrag att verkställa några regementens rekrytering samt undersöka, om de af allmogen under krigen upptagna gärder vore riktigt redovisade. För det nit, han vid dessa undersökningar ådagalade, blef han 1680 adlad med namnet Gyllenborg och insattes vid samma års riksdag i sekreta utskottet och i utskottet, som skulle rannsaka öfver de missbruk, som insmugit