sig vid förvaltningen utaf banken. Hans skicklighet i utförandet af detta värf föranledde hans inkallande till ledamot i reduktionskommissionen 1680 och 1681 i likvidationskommissionen, från hvilka befattningar han befriades 1682. Han hade nämligen föregående år förordnats till aktor i stora kommissionen, där han, understödd af konungen, blef den ledande. 1685 blef G. kammarråd och direktör i likvidationskommissionen och sedan, efter 1687 års upplösning af reduktionskommissionen och -kollegium, K. M:ts deputerade till reduktionsverkets afslutande tillkommit, blef G. direktör härför och fullbordade reduktionen. I likhet med nästan alla af Carl XI:s män, var han utmärkt för stor arbetsförmåga och duglighet. Detta satte honom i stånd att jämte ledningen af reduktionsväsendet kunna deltaga vid ordnandet af indelningsverket samt åtskilliga andra för riket nyttiga inrättningar. Äfven på riksdagarnas gång hade han ett stort inflytande. En så mångsidig användbarhet i förening med helt och hållet likstämmiga åsikter gjorde honom hos Carl XI särdeles väl anskrifven, i synnerhet efter riksdagen 1689, vid hvilken G. var en af konungens verksammaste handtlangare. Till belöning blef han s. å. utnämnd till landshöfding i Uppsala och Stockholms län samt begåfvad med friherrediplom. Vid 1693 års riksdag, då enväldet fullbordades, var G. landtmarskalk och utnämndes två år senare till k. råd och grefve. En sägen, som dock torde få lämnas åt sitt värde, berättar, att konungen, då han några år därefter låg på sin plågsamma dödsbädd, framkallat G. samt instämt honom och hans reduktionskamrater inför Guds rättvisa dom att svara för all den hårdhet, hvartill de lockat sin öfverhet. Att G:s reduktionsifver icke härledde sig af egennytta, skönjes bäst däraf, att han, i motsats till flera af sina likar, icke vid sin död efterlämnade någon förmögenhet. Lifligt intresserad af vitterhet, har G. efterlämnat åtskilliga tillfällighetsstycken, intagna i P. Hansellis samling af äldre skalders arbeten. Död i Stockholm d. 11 mars 1701. Gift 1675 med friherrinnan Anna Katarina Thegner, dotter af reduktionsifraren Olof Thegner (se nedan). 2. Gyllenborg, Olof, ämbetsman, vitterhetsidkare. Född i Stockholm d. 21 aug. 1676; den föregåendes son. G. studerade i Uppsala och var där en tid rector illustris 1696. Såsom kammarherre vid hofvet förordnades han 1712 till lagman i Västergötland och på Dal, innehade 1718 samma befattning i Arboga län, men flyttades följande året ånyo till Västergötland. 1725 utnämndes G. till landshöfding öfver Elfsborgs län och slutligen 1733 till samma ämbete i Nyköping, där han dog d. 28 maj 1737. Påverkad af faderns, farbroderns och broderns framgångar, försökte sig G. äfven såsom vitter författare och har efterlämnat åtskilliga dikter och sånger, intagna fullständigt i Hansellis samlingar. De utmärka sig i allmänhet för en ledig versifikation samt en mild känslostämning. Tidens smak för moraliskt satiriska veckoblad förledde honom, då Svenska Argus upphört, att utgifva Skuggan af den döda Argus (månadsskrift 1735). Jämförd med sin ryktbara föregångare är denna litterära produkt tämligen matt och intetsägande, men »G:s milda lyriska stämning öfverensstämde icke med den didaktiska strafftonen, och hans innerliga hug kunde icke sänka sig till det ytliga skämtet». Som politisk personlighet kunde ej G. täfla med sina yngre bröder i betydenhet, men har dock vid ett tillfälle satt sitt märke i tidens historia, nämligen då han vid riksdagen 1723 utverkade hos adeln, att bönderna fingo säte i deputationen öfver rådsprotokollen. Gift 1710 med Katarina Gripenwald. 3. Gyllenborg, Carl, statsman, vitterhetsidkare. Född i Stockholm d. 7 mars 1679; den föregåendes bror. Under sin studietid i Uppsala utmärkte sig G. för en sällsynt talareförmåga och valdes till universitets rector illustris,hvilken befattning han med synnerlig utmärkelse innehade ett år. Sedan han någon tid tjänstgjort i K. kansliet, begaf han sig 1701 till svenska hären i Livland, där han anställdes som adjutant hos sedermera fältmarskalken grefve C. G. Mörner. Här ådagalade han så stora anlag för diplomatiska värf, att han 1703 afsändes som kommissionssekreterare till svenska beskickningen i London, hvarest han 1710 utnämndes till resident och 1715 till minister. Invecklad i Görtz' planer mot den hannoveranska tronföljden i England, togs han 1717 af engelska styrelsen i fängsligt förvar och inspärrades på fästningen i Plymouth. Efter ett halft års förlopp sattes han likväl på fri fot och återkom på en ståtligt utrustad engelsk fregatt till Sverige i augusti 1717. Här befordrades han kort därefter 1718 till statssekreterare vid handelsexpeditionen och skickades, jämte Görtz, till fredsmötet med ryssarna på Åland. Sedan underhandlingarna blifvit afbrutna, utnämndes G. 1720 till hofkansler och s. å. till svenskt sändebud vid fredsmötet i Braunschweig, hvilket aldrig blef af. Vid riksdagen 1723 upphöjdes han till riksråd och inträdde nu på den bana, på hvilken han gjorde sitt namn så nära införlifvadt med Sveriges politiska historia under första skedet af den s. k. frihetstiden. Hans offentliga lif och verksamhet från denna tid kunna här så mycket lämpligare förbigås, som de tillhöra fäderneslandets allmänna historia. Hufvudman för Hattpartiet och Arvid Horns outtröttlige medtäflare, lyckades han vid riksdagen 1739 krossa Mösspartiet och dess mäktige ledare och intog den sistnämndes plats, som kanslipresident. Som offentlig person var G. smidig och ränklysten. Han hade genomgått sin politiska skola i England och ägde ungefär samma goda och dåliga sidor som en engelsk statsman på den tiden. Det, hvarutinnan samtid och eftervärld lika ägnat honom sitt loford, var den kärlek, hvarmed han omfattade vitterhet och vetenskaper. Hans farfar, far, farbror och bror hade alla sysselsatt sig med skaldskap, och äfven Carl G. älskade denna konst och idkade den med framgång. Såsom kansler för