Lunds universitet 1728--39 och sedermera för gustavianska högskolan i Uppsala sedan 1739, verkade han mycket godt, medelst anskaffande af statsanslag, egna gåfvor, goda råd, kraftigt skydd och ett städse välvilligt bemötande. Många af den tidens utmärkta lärda, såsom Linné m. fl., hade honom att tacka för uppmuntran och understöd. Han var en verklig mecenat, som förtjänade och fick af sina skyddslingar namn af »Lärdomens gyllene Borg». G. hade ett vackert utseende, hög växt, värdig, kanske något högdragen hållning men visade, när han så ville, mycken förbindlighet i umgänget. I London gifte han sig 1710 med en rik änka af Torypartiet, mrs Sara Derith, född Wright, hvilken sedan utöfvade ett stort inflytande på hans politiska handlingar. Vid sextiotre års ålder begynte han lida af trötthet, så att han ej ensam förmådde sköta de vidlyftigaste göromålen, utan måste anförtro dem åt medhjälpare. Under loppet af 1746 var den af G. förut fruktade Tessin hans ställföreträdare vid vården af kanslipresidentssysslan. Ansatt af kroppsliga lidanden, försvagades han allt mer och mer och dog d. 9 dec. det sistnämnda året. Förutom åtskilliga politiska afhandlingar, såsom: New discoveries of the dangers of Popery 1714; La Crise du Nord, ou réflexions sur la politique du Czar 1717; Efterrättelser om regementsförändringen i Svea Rike år 1719 -- har G. författat Den Svenska sprätthöken, hvartill han fick idén från en fransk enaktspjäs, och hvilken pjäs uppfördes på den nya K. Svenska skådeplatsen 1737. Lyckönskan till Kon. Carl XII öfver Segern vid Narva; Tal vid riksdagarna 1739--43, samt öfversatt från engelskan: »En bättrad villhierna, komedi» samt Andromache eller ett ömt modershierta, tragedi». G:s Samlade vitterhetsarbeten äro utgifna i Hansellis samling i Uppsala 1863. 4. Gyllenborg, Johan, riksråd. Född i Stockholm d. 26 sept. 1682; de föregåendes bror. Efter någon tids studier vid universitetet i Uppsala, där han, liksom de äldre bröderna, utsågs till rector illustris, ingick han 1701 i Carl XII:s härar och begynte sin bana som kornett, vid grefve E. G. Stenbocks dragoner. Sin följande krigsskola gjorde han under den tappre Adam Ludvig Lewenhaupt, som han följde både i segern vid Gemauerthof 1705 och i nederlaget vid Lesna 1708. Efter det ännu svårare nederlaget vid Pultava räddade sig G. undan fångenskapen, men måste sedan vid Dnjepr, på grund af den där träffade dagtingan, öfverlämna sig åt ryssarna som krigsfånge. Han fördes jämte de andra först till Moskva, där han med sina olyckskamrater tvangs att illustrera tsarens triumftåg, hvarefter han skickades till Kasan och därifrån till Solikamsk i Sibirien. När vid de pågående underhandlingarna på Åland tsaren hade beviljat hvar och en af de svenska ombuden att nämna en fånge till frigifning, återfick G. på sin broder Carls förbön friheten och återkom till fäderneslandet 1719. Här erhöll han genast generaladjutants fullmakt, men uppnådde för öfrigt på hela femton år icke högre tjänstegrad än som öfverstlöjtnant vid Östgöta infanteriregemente. År 1739, då hans äldre bror, Carl, intagit kanslipresidentplatsen, förändrades emellertid ställningen hastigt. Den obemärkte öfverstlöjtnanten upphöjdes 1741 till riksråd och blef 1742 kansler för Lunds universitet. Död i Stockholm d. 22 maj 1752. Gift 1720 med Margareta Eleonora von Beijer, en dotterdotter till Erik Dahlberg. 5. Gyllenborg, Fredrik, politiker. Född d. 12 juli 1698; de tre föregåendes bror. Knappt tre år gammal förlorade G. sin far, men blef, den yngste af fjorton syskon, med all sorgfällighet uppfostrad af sin mor och sina äldre bröder. Såsom barn hade han det missödet att blifva illa skadad i näsan och det ena ögat. Han bröt vid ett annat tillfälle af sig benet och var flera gånger i lifsfaror, ur hvilka han räddades nästan som genom underverk. Efter att förut tjänstgjort som page hos änkedrottning Hedvig Eleonora ingick G. 1716 i Svea hofrätt och fick 1733 Gottlands lagsaga, hvilken han 1737 utbytte mot Nerikes. Han hade redan då gjort sig bemärkt å den bana, som skulle bereda honom ryktbarhet och position. Redan 1731 intog han nämligen en framskjuten plats i det uppspirande motpartiet mot Arvid Horn och förvärfvade sig sedermera rykte som en af Hattpartiets slugaste och mest förfarna partigängare, den där skickligare än de flesta förstod konsten »att bearbeta människors egennytta, fördomar eller passioner, att värfva och sammanhålla ett parti, att upptäcka och begagna hvarje splittring i motpartiets leder. Ingen var heller outtröttligare att uppspåra motståndare, som kunde vinnas, eller anhängare, som kunde öfvertalas besöka riksdagarna, och ingen kunde så som han uppgöra planer till en riksdagsintrig, sammansätta vallistor, välja rätta ögonblicket för en motion eller votering, o. dyl.» (C. G. Malmström). Det var därför ej annat än fullt naturligt, att G. betroddes med handhafvandet af den franska ministerns korruptionsmedel, hvilka gingo genom hans händer ända till 1751, då hans ärlighet började misstänkas och han fick dela sitt bestyr med Pechlin. Bland de medel, som utom uppköpandet af fullmakter af G. företrädesvis användes för bevarandet af sitt partis position, var hållandet af fri taffel för dess anhängare och af riksdagsklubbar. Hans oförtrutna nit belönades af majoriteten med dels presidentskapet i bergskollegium 1750, dels en lukrativ post som bankofullmäktig, där han missbrukade sin ställning till upptagandet af stora penninglån, med hvilka han kastade sig i vidlyftiga enskilda affärer. Han frestades häraf att yttermera drifva banken in på den bana att utsläppa en i förhållande till den metalliska valutan oproportionerlig sedelstock, hvarpå redan förut slagits in. Den 1751