erbjudna upphöjelsen till riksråd afböjde han som hinderlig för sin privata verksamhet. I stället mottog den städse i ekonomiskt trångmål sig befinnande mannen 1756 med god smak en hedersskänk af 60,000 daler silfvermynt, såväl för »det oförtrutna nit, han haft om bankens förkofran» som för hans »outtröttliga och oförskräckta nit till frihetens befästande». 1759 sökte han öfverståthållareskapet i Stockholm, men blef i rådet med en rösts öfvervikt besegrad af Lantingshausen. Han afled snart därefter d. 25 aug. 1759. Vän af vetenskap, i synnerhet bergsvetenskap, upplät han vanligast sitt hus för stiftarna af Vetenskapsakademien, när de höllo sina rådplägningar om nämnda institutions inrättande, men erfor aldrig glädjen att blifva kallad till akademiens ledamot. Gift 1729 med friherrinnan Elisabet Stjerncrona, hvilken född 1714, död 1769, uppträdt som författarinna, bl. a. med det vidlyftiga uppbyggelseverket Mariæ bästa del, 1756--60. 6. Gyllenborg, Henning Adolf, riksråd. Född på Lindstad i Uppland d. 12 juni 1713; den föregåendes brorson. Föräldrar: majoren Anders Gyllenborg och friherrinnan Virginia Kristina Kruse. Efter idkade studier -- först i Uppsala, där han 1731 var den siste rector ilustris -- och sedan i Lund, företog G. en utrikes resa, hvarunder han 1734 utnämndes till kammarherre vid svenska hofvet. Sporrad af farbrödernas föredöme, koncentrerade G. snart sitt intresse å politiken, och den knappt 25-årige mannen insattes redan vid 1738--39 års riksdag i det maktpåliggande sekreta utskottet, där han äfven hade säte vid 1740--41 års riksdag. Han utvecklade här med så stort nit sin flödande talegåfva i Hattmajoritetens intresse, att utskottet fann sig föranlåtet att förorda honom till »befordran i allmänhet», och fick han under det följande finska kriget åtnjuta majors traktamente. Han sändes dock snart af Lewenhaupt till Petersburg för att befordra fredsunderhandlingarna med ryska hofvet, men då han ej fann sådant understöd hos franska ministern, Chétardie, som han väntat, afgick han snart i en ny beskickning till C. G. Tessin i Paris för att besvära sig öfver den förres uppträdande. Den storm af ogillande, som med rätta träffade upphofsmännen och deltagarna i det så lättsinnigt började finska kriget, nådde äfven G. Och ehuru han genom ett kraftigt tal på riddarhuset undgick att ställas till rätta, var oviljan likväl mot honom så stor, att han under flera veckor knappast vågade lämna sitt hus, af fruktan att blifva mördad. Utan tvifvel hade Hattarna till icke ringa del att tacka G:s behjärtade och kloka uppträdande, att efterräkningarna vid 1742--43 års riksdag ej blefvo värre än som skedde. År 1743 afsändes han till hertiginnan af Holstein, som då bodde i Hamburg, för att meddela henne underrättelsen om hennes sons val till svensk tronföljare, hvarefter han begaf sig till Berlin, för att biträda grefve Tessin vid afslutandet af giftermålskontraktet mellan den nye tronföljaren och prinsessan Lovisa Ulrika. Utnämnd till tjänstgörande kammarherre hos samma prinsessa, erhöll han vid återkomsten till Sverige titel af öfverintendent. Vid 1746--47 års stormiga riksdag syntes G. åter på sin plats i sekreta utskottet och var en af dem, som kraftigast satte sin prägel å de hänsynslösa åtgärder, genom hvilka Hattarna vid denna riksdag betryggade sitt välde. I sin egenskap af landtmarskalk vid 1751--52 års riksdag inlade G. i striderna mellan konung och råd sitt inflytande till det senares förmån, men måste ofta på grund af sjuklighet lämna klubban i främste grefven, Erik Brahes (se sid. 129) hand. 1755--56 insattes han åter i sekreta utskottet som nitisk motståndare till hofvets planer å ökad konungamakt, och då dessa misslyckades, lade han hand vid den s. k. riksakt, som otvetydigt framkastar hot om afsättning vid deras eventuella förnyande. Vid riksdagens slut upphöjdes han 1756 till riksråd och röstade i denna egenskap följande år för krigsförklaringen mot Preussen. Redan 1761 begärde och erhöll G., som 1759 blifvit serafimerriddare, sitt afsked med halfva lönen i pension samt försvinner därmed från den offentliga skådeplatsen. Död i Stockholm den 26 nov. 1775. Liksom de flesta af sin ätt älskade G. vitterhet och vetenskap och ägde i synnerhet en ovanlig språkkunskap. Gift 1: 1734 med friherrinnan Maria Sofia Stierncrona; 2: 1758 med friherrinnan Maria Gustava von Köhler och 3: 1762 med Sofia Emerentia von Dellwig. 7. Gyllenborg, Gustaf Fredrik, ämbetsman, skald. Född på Strömsbro majorsboställe i Östergötland d. 25 nov. 1731; den föregåendes kusin och son till G. 4. Sina akademiska studier gjorde G. dels i Uppsala och dels i Lund, vid hvilket sistnämnda lärosäte han var den siste rector illustris. Redan innan han lämnade Lund, hade han blifvit antagen till e. o. kanslist i justitierevisionen, befordrades 1751 till registrator och blef 1762 kammarråd. 1774 utnämndes han till kansliråd, målet för hans befordringar på ämbetsmannabanan, hvarjämte han 1777 utsågs till bankofullmäktig och 1787 till ledamot af direktionen för nummerlotteriet. I den vittra krets, som samlade sig omkring fru Nordenflycht, intog G., jämte sin vän och själsfrände G. F. Creutz, utan gensägelse främsta rummet, ehuru ingendera kan anses tillhöra våra skalder af första ordningen. En ren känsla, klarhet i tankar och bilder samt herravälde öfver formen äro egenskaper, som dessa befryndade skaldenaturer hafva gemensamt. Men den milda känslostämning, som är det mest utmärkande draget hos Creutz' sångmö, saknar G. nästan alldeles. För honom är formen hufvudsak, och för densammas fulländning regelbinder han både fantasi och känsla, ehuru han personligen lär varit vek och känslig. G:s bästa arbeten äro: Årstiderna; Menniskans nöjen och Menniskans elände; Afskedet från ungdomen; Ode öfver själens styrka; Fabler o. s. v.