vårdad uppfostran och adlades af sin farbroder, Johan III, 1592 med namnet Gyllenhielm. 1595 sändes han till Frankrike och tjänade i tvenne år i de franska härarna, hvarunder han lyckades tillvinna sig Henrik IV:s synnerliga uppmärksamhet. Hemkallad till fäderneslandet, gjorde han sin fader många viktiga tjänster i kriget mot Sigismund. Till en början följde han hertigen till Finland och deltog i eröfringen af Åbo slott, hvarefter han utnämndes till ståthållare i Stockholm, men kunde af brist på manskap icke förhindra, att Lasky, Sigismunds anhängare, satte sig i besittning af hufvudstaden. Han sändes därpå af hertigen till Dalarne att resa denna landsorts allmoge mot Krister Horn, som med Upplands ryttare stod vid Västerås och ämnade sig till Sigismunds läger i Östergötland. Efter intagandet af Kalmar, hvartill G. genom sin tapperhet väsentligen bidrog, erhöll han af hertigen den halshuggne Johan Sparres gods Bergqvara som friherrskap, ehuru han icke upphöjdes till friherre förrän 1615. Under Carl IX:s polska krig var G. krigsöfverste och generallöjtnant i Livland. Han visade stor tapperhet, t. ex. vid Fellin, Karkus och Riga, men kunde icke hindra, att det illa befästa Wolmar föll i polackarnas händer 1601, hvarvid G. och Jakob de la Gardie blefvo fångar. Efter fem år utväxlades De la Gardie, men G. kvarhölls i ytterligare sju år. I samma mån Sigismunds motgångar ökades och hans förbittring mot svenskarna tilltog, blef äfven G:s fängelse svårare. Slutligen inkastades han i en osund håla; järnfjättrar fästes kring hans fötter, och väder och vind fingo spela genom de usla väggarna. Aldrig, icke ens under den strängaste vinter, eldades rummet, och mången gång var fångens långa oputsade skägg helt och hållet islupet. I ett afseende var likväl hans fångenskap dräglig: han ägde nämligen fri tillgång till böcker och hade tillåtelse att begagna bläck och papper. Det var under dessa långa år han sammanskref sin bok Schola Captivitatis, som innehåller sammanfattningen af hans begrundanden under fångenskapen, samt verkställde en öfversättning af Davids psalmer. Omsider ljusnade hans öden. Carl IX hade dött, och Sigismund, som icke längre hade något skäl att genom G:s plågande förbittra sin hatade farbror, lyssnade slutligen till de länge gjorda utväxlingsförslagen. Då G. gjorde sin afskedsuppvaktning hos prinsessan Anna, skänkte hon honom en bönbok: »Läsen uti den,» sade hon, »och tacken Gud för eder räddning, så väl ur frestelsen, som ur fängelset; beder för mig!» G. återfick friheten i dec. 1613. Han blef 1616 fältmarskalk, 1617 riksråd samt generalguvernör öfver Ingermanland och Keksholms län och 1619 riksamiral. 1621 öfverförde han som flottans högste befälhafvare kungen och armén till Riga, som han sedan höll inspärradt från sjösidan. 1626 blockerade han Danzig och öfverförde 1630 kungen och armén till Tyskland. Det blef G:s plikt att 1633 återföra konungens lik till Sverige. 1633--44 var den trogne G. en af Kristinas fem förmyndare. Såsom rådsherre utöfvade han dock aldrig något verksamt inflytande, icke ens i hvad som rörde det vapen, flottan, öfver hvilket han som riksamiral förde befälet. Under sin svåra fångenskap hade han ådragit sig en sjuklig kropp, men bibehöll likväl ett gladt och fryntligt lynne, varande därjämte i hela sin vandel en föresyn af tro och ära. Död barnlös på det af honom bebyggda och efter honom uppkallade Carlberg d. 17 mars 1650 och begrafven i Strengnäs domkyrka, där hans i Polen burna fotbojor ännu kvarhänga i hans grafkor. G. skref utom ofvannämnda arbeten en själfbiografi på vers och historiska redogörelser. Gift 1615 med Kristina Ribbing. 5. Gyllenhielm, Elisabet. Född 1622; dotter af hertig Carl Filip och hans genom ett hemligt äktenskapskontrakt legitimerade maka Elisabet Ribbing. Upptagen som »kammarjungfru» i drottning Kristinas hof, erhöll Elisabet G. 1644 af drottningen Tynnelsö gård i Södermanland till gåfva och gifte sig följande året med landshöfdingen Axel Tureson Natt och Dag. Änka 1647, anställdes hon 1655 som hofmästarinna hos drottning Hedvig Eleonora och blef omgift med hofmarskalken frih. Balthasar Marschalck. Död d. 26 mars 1685. Gyllenkrook. Ättens förste kände stamfader var en vid namn Petrus, hvilkens sonson, biskopen Nikolaus Gudmundi kallade sig Krokius. Dennes son, häradshöfdingen Andreas Krook, adlades 1674 under ofvanstående namn. 1. Gyllenkrook, Axel, krigare. Född i Åbo d. 18 aug. 1665. Föräldrar: häradshöfdingen Anders Krook, adlad Gyllenkrook, och Maria Mums. G. begynte sin bana som krigare med fältväbelsgraden vid lifgardet, hvarefter han 1688 befordrades till fänrik, 1693 till löjtnant och 1696 till kapten vid samma regemente. I sistnämnda befattning deltog han 1701 i öfvergången öfver Düna och kort därpå i slaget vid Riga, där han erhöll en blessyr, hvarefter han utnämndes till generalkvartermästarelöjtnant och omedelbart därpå till major vid lifgardet. Sedan han med utmärkelse bevistat flera farliga affärer i polska kriget, befordrades han 1706 till öfverstelöjtnant och året därefter till öfverste och generalkvartermästare. Efter slaget vid Pultava räddade han sig med konungen till Bender, men skickades därifrån med en truppstyrka till polska gränsen för att hålla landet öppet för konungen, som då hade i sinnet att välja denna väg för sin återresa från Turkiet. Härunder blef han vid Carnovitz i Moldau omringad af ryssarna och förd till Moskva, hvarifrån han sedan skickades till Vosresenski. Utlöst ur fångenskapen 1722, erhöll han vid sin återkomst till Sverige generallöjtnants namn, heder och värdighet och utnämndes 1723 till landshöfding i Göteborgs och Bohuslän samt till kommendant i Göteborg. Fyra år senare upphöjdes G. i friherrligt stånd, men afled på Svenstorp i Skåne d. 17 sept. 1730. De anförda lefnadsförhållandena ådagalägga, att G. var en