5. Gyllenstierna, Johan Göransson, riksråd. Carl XI:s gunstling. Född på Elfsjö i Brännkyrka socken invid Stockholm d. 18 febr. 1635; den föreg. broder. På hemvägen efter en efter afslutade studier i Uppsala anträdd utländsk resa sammanträffade han med Carl X Gustaf å de danska öarna 1658 och rönte af denne gunsten att jämte en kammarherretitel få öfvervara förhandlingarna i rådet. 1660 blef han kansliråd. Vid 1664 års riksdag framträdde han som hufvudman för den yngre adeln i dess strid mot de grefliga och friherrliga ätterna, häfdande den nyadlade förtjänstens rätt gent emot blotta börden. För att oskadliggöra honom utnämnde man honom 1666 till hofkansler och lade vid 1668 års riksdag landtmarskalksstafven i hans hand. Vid riksdagens slut inkallades han af förmyndareregeringen i rådet, där han snart framträdde som den mest deciderade motståndare till det parti, hvars främste märkesman var rikskansleren M. G. de la Gardie. Gentemot dennes lättsinniga utrikespolitik och slösaktiga inrikespolitik yrkade G., att Sverige väl utåt skulle häfda sitt anseende men icke onödigtvis kasta sig in i äfventyrligheter, och att man skulle göra sig beredd att möta eventuella yttre faror genom ordning och sparsamhet i statsförvaltningen. Alla hans varningar till trots, kom dock 1672 det franska förbundet till stånd, och Sverige var därmed snart inkastadt i ett krig, som till det yttersta skulle pröfva dess krafter. G. var dock en af dem, som i dessa kritiska tider skulle i främsta ledet visa prof på sinnesnärvaro, rådighet och uthållighet. Under det skånska fälttåget ställd vid Carl XI:s sida, lyckades G. till den grad vinna konungens öra, att han slutligen blef den ende och allsmäktige ledaren af hans vilja. Också hade han under samma krig gjort landet och konungen ovärderliga tjänster. Det var han, som jämte Ascheberg tillstyrkte och påskyndade tåget inåt Halland, som kröntes med segern vid Halmstad. Vidare var det han, som jämte Dahlberg med beundransvärd skyndsamhet samlade och ordnade den här, hvarmed konungen vann den afgörande segern vid Lund och återtog Skåne. Och slutligen var det G., som i spetsen för en hop smålandsbönder återtog Bleking och ryckte det halfbrända Karlshamn ur danskarnas händer. Utom detta, som alltid skulle i hög grad tillvinna honom Carls bevågenhet, fanns det någonting i G:s personlighet, som mäktigt tilltalade konungen. Hans kraftfulla beslutsamhet, fria umgängessätt och flärdfria uppträdande -- i allt detta rådde en stor öfverensstämmelse mellan honom och Carl, som bidrog i väsentlig grad att förvärfva honom den senares välvilja. -- I samma mån G. kände sig fast i konungens förtroende, ju tydligare framställde han för denne sina planer. Dessa gingo ut på, att för Sverige skapa en själfständig politisk ställning, göra det oberoende af främmande makter och betrygga dess framtid -- genom ett nära förbund med Danmark och genom en stark krigsmakt, som hufvudsakligen borde bestå i ett väl ordnadt sjöförsvar. Men för att detta skulle låta sig göra, var det nödvändigt att underkasta rådet en undersökning för dess förmyndareförvaltning, att företaga en reduktion af de bortskänkta kronogodsen och öfverlämna hela makten i konungens hand. G. hade en ovanlig förmåga att härska, men kanske en ännu häftigare åtrå att vara ensam om härskaremakten. För detta ändamål aflägsnade han ur konungens omgifning hvar och en, som kunde blifva vådlig för hans eget inflytande, och för samma ändamål vände han sig ömsom till konungaväldet och ömsom till folkväldet, för att på ena eller andra vägen uppnå och bibehålla sitt eget härskarevälde. Af dessa skäl måste han ovillkorligt förvärfva lika många fiender som vänner, och få människor torde också blifvit så olika bedömda som denna konungagunstling. I allmänhet ansågs han vara i hög grad falsk och opålitlig. Det öppenhjärtiga eller rättare framfusiga sätt han af naturen hade och kanske med flit bibehöll troddes af många vara antaget endast för skens skull och för att så mycket lättare narra de godtrogna. Olyckligtvis för G:s minne finner man samtidens beskyllningar icke så sällan bestyrkta af hans egna handlingar. Och tvifvelsutan komma härsklystnad och ränker att förblifva stående skuggor på hans, i andra hänseenden så klart lysande, bild. G., hvilken 1674 förlänades greflig värdighet, var 1679 Sveriges befullmäktigade ombud vid fredskongressen i Lund, där han äfven lyckades åstadkomma en öfverenskommelse om gemensam utrikespolitik mellan de nordiska rikena. Han lyckades äfven få till stånd en myntkonvention, som röjde en för tidens förhållanden framsynt blick. 1679 utnämnd till generalguvernör öfver de forna danska provinserna, fick G. ej upplefva verkställigheten af sina omfattande planer. Nyss före midsommar 1680 angreps han af en häftig sjukdom, som lät ana hans nära förestående död. Själf hoppades han i det längsta på sin förbättring. Men allt tätare slöto sig dödens skuggor omkring hans läger, och den äfven i lekamligt hänseende så kraftfulle mannen måste nedstiga i grafven vid fyrtiofem års ålder i Landskrona d. 10 juni 1680. Ogift. 6. Gyllenstierna, Nils Göransson, krigare. Född i Stockholm d. 23 okt. 1670; den föreg. brorson och son till G. 4. När krigslågan år 1700 tändes öfver Norden, var G. major vid öfverste Krassows dragoner och intog som sådan en plats i kung Carls härar. År 1701 utnämndes han till öfverstlöjtnant vid nämnda regemente, intog 1703 det väl befästade slottet Sokal och vann där ett rikt krigsbyte samt befordrades till öfverste för ett nytt dragonregemente 1707. Fången af ryssarna vid Pultava, återkom han till Sverige 1720. Samma år befordrad till generalmajor af kavalleriet, utnämndes han året därefter till öfverste för lifdragonerna, blef 1722 generallöjtnant, 1723 landshöfding i Södermanland och slutligen 1727 riksråd. Död i Stockholm d. 22 febr. 1731.