I maj 1520 lade sig Kristian med sin flotta utanför Stockholm, under det en stark här inspärrade staden både från norra och södra sidan. Ändock sviktade ej fru Kristinas mod. Men hvad svärd ej förmådde, det uträttade biskoparna Matthias och Hemming Gadd med skickliga ord. Den 5 sept. öppnades Stockholms portar för den väntande Kristian, som lofvade allt godt och anslog åt Kristina G. Tavastehus hus, slott och län jämte Kymmenegård i Finland. Huru dessa löften höllos, känna vi af historien. När blodbadet var verkställdt och Kristian genom detsamma ansåg sig ha injagat nog skräck hos svenskarne, förekallades Kristina. Då hon, öfverväldigad af sorg och förtviflan, trädde inför honom, skall han hafva bedt henne välja, antingen hon ville brännas, dränkas eller lefvande begrafvas. Den hjältemodiga kvinnan föll härvid afsvimmad till tyrannens fötter och endast de kringståendes böner och hennes stora rikedomar bevekte den omänsklige konungen. Hon måste likväl lofva, att hennes äldsta son, som hon sändt till Danzig, skulle skickas till Danmark. Dit fördes hon äfven själf jämte en mängd andra svenska fruar och döttrar ur de familjer, hvilkas stöd fallit i Stockholms blodbad, och insattes med sina barn på Kalundborg och sedan i fängelset Blå tornet. När Kristian flytt från Köpenhamn, öppnades fängelset för de svenska fruarna. Kristina återkom 1524 till Sverige, där hennes äldste son Nils uppfostrades i Gustaf I:s hof. Under sin fångenskap hade Kristina tillvunnit sig en beundrare i danske amiralen Sören Norby, som anhöll om hennes hand med öppen blick för, hvilken fördel kung Kristian kunde ha i striden med Gustaf Vasa af hans giftermål med den inflytelserika kvinnan. Meningen var, att Norby efter giftermålet skulle bli ståthållare i Sverige. Kristina förklarade dock 1525, att hon icke ville gifta om sig, men redan följande år trolofvade hon sig med riksrådet Johan Turesson (Tre Rosor), och bröllopet firades 1527. Genom denna förbindelse blef hon åter god vän med konungen, som förut betraktat henne med misstroende, då alla, som stämplade mot Gustaf, sökt begagna sig af fru Kristinas och hennes barns popularitet i landet. Död d. 6 jan. 1559 å Hörningsholm och begrafven i Trosa landskyrka. Gyllensvaan, Fredrik, militär, politiker. Född d. 17 juli 1723 i Torpa socken af Linköpings län. Föräldrar: häradshöfdingen Johan Svanhals och Märta Kristina Gyllenståhl. Student i Uppsala 1737, ingick G. följande år som volontär vid Östgöta infanteriregemente, där han 1740 befordrades till rustmästare. Efter att ha deltagit i det finska kriget utnämndes han 1743 till k. lifdrabant och transporterades 1744 som fänrik till general Zanders regemente. Brinnande af begär efter krigisk ära, erhöll han 1746 tillåtelse att gå i holländsk krigstjänst, hvarest han vid flera tillfällen utmärkte sig för mod och tapperhet. Också blef han 1748 utnämnd till kapten vid prinsens af Sachsen-Hildburgshausen regemente. Efter slutad fred återvände han 1749 till Sverige, blef 1750 kapten vid Savolaks' regemente och 1752 placemajor vid Sveaborg. 1756 uphöjdes han i adligt stånd, under namnet Gyllensvaan, blef 1759 major och 1762 öfverstelöjtnant vid sistnämnda regemente. 1765 transporterad till Helsinge regemente, utnämndes han 1772 till öfverste och chef för detsamma. Skyndande att göra allt det bruk af sin framstående talegåfva, som tidsomständigheterna tillstadde honom, hade den nyadlade mannen vid denna tidpunkt trängt fram i första ledet bland riddarhusets debattörer. Redan 1760 intog han en bemärkt plats inom Mösspartiet, och sedan detta vid 1765--66 års riksdag kommit i besittning af majoriteten, insattes han i både sekreta utskottet och bankodeputationen, hvars mest hänsynslösa åtgärder i G. hade en ifrig förespråkare. Vinden började dock snart åter blåsa hans partivänner emot, men för att i det längsta hindra deras fall var G. vid förberedelserna till 1769--70 års riksdag lifligt verksam som en af förvaltarna af Mösspartiets valkassa. Nederlaget stod dock ej att hindra, hvilket dock sannerligen ej får föras å kontot af någon lojhet från G:s sida, hvilken vid såväl denna som följande riksdag, 1771--72, vaket och oförskräckt gick i elden för sina åsikter. I hög grad motvilligt fann sig G. tillrätta med det nya sakernas tillstånd, som inträdde i och med Gustaf III:s revolution. Konungen var honom ock i högsta grad obevågen och begagnade första anledning att söka sak med honom. En sådan erbjöd sig 1775, då landshöfdingen i Gäfleborgs län, grefve Gyldenstolpe, med stöd af gällande tjänstehjonsstadga medgifvit att nio rekryter, hvilka såsom legodrängar i enskild tjänst låtit värfva sig som soldater vid Helsinge regemente, skulle vid dettas uppbrott och för en arbetskommendering till Karlskrona vara fria från kommenderingen och tjäna året ut hos sina husbönder. Gyllensvaan, förklarande sig ej på annat sätt kunna fylla det antal, krigskollegium ålagt honom att skicka, lät emellertid med våld afhämta rekryterna hos deras husbönder. Han ställdes nu under åtal för egenmäktigt förfarande, men oaktadt från högsta ort alla ansträngningar utvecklades för att få G. dömd till afsättning af krigskollegium, lyckades detta först, sedan en af dess ledamöter ändrat mening vid justeringen. Saken gick därefter att 1776 afgöras i rådet, men oaktadt Gustaf III själf på det hänsynslösaste ingrep i ärendets behandling genom att öfverflytta det från en division till en annan, den där påräknades som mera undfallande för konungens vilja, lyckades han endast genom en vrång röstberäkning få sin vilja fram. Då nämligen 4 riksråd frikänt G., 2 dömt honom till afsättning, och 3 visserligen förklarade honom skyldig, men 2 af dessa endast ville döma honom till suspension och 1 till skadeersättning, lade konungen sina 2 röster å afsättningssidan och förklarade sig med sin utslagsröst afgöra saken i denna strängare riktning, oaktadt naturligtvis de tre rösterna bort förstärka den friande meningen. Förföljelsen framstår i så mycket förhatligare dager, som G. äfven genom