tidens omskiften kunna det utrota». Gift 1755 med Maria Beata Liljeblad. 2. Hagströmer, Anders Johan, läkare. Född på Länna bruk i Södermanland d. 8 sept. 1753; den föregåendes brorson. Föräldrar: bruksinspektoren Jakob Hagström och Anna Elisabeth Wirell. Då H:s medellöshet icke tillät honom att i Uppsala fortsätta sina medicinska studier, begaf han sig till Stockholm och lät inskrifva sig till lärling hos regementsfältskären Lilljenwald. Under dennes ledning utbildade han sig till stor praktisk skicklighet i yrket, på samma gång han begagnade hvarje ledig stund att öka sina teoretiska kunskaper. H. anställdes 1772, som kompanifältskär, först vid Närikes och Värmlands regemente samt 1773 vid Lifgardet och erhöll 1774 Vet.-akad:s andra pris för sitt svar på dess prisfråga: Hvilka äro de bästa förvarings- och botemedel för maligna sjukdomar, fläckfebrar och rötfebrar? 1775 antagen till underläkare vid Serafimerlasarettet, undergick han året därefter kirurgie magisterexamen och blef omedelbart därefter en bland examinatorerna vid dessa pröfningar. 1781, när doktorsvärdigheten första gången utdelades af Åbo universitet, hedrades H. ned doktorsdiplom och begynte samma år utgifvandet af Veckoskrift för läkaren och naturforskaren. Sedan han under finska kriget förestått en undervisningsanstalt för bildandet af biträdande fältskärer, utnämndes han 1793 till ord. anatomie och kiurgie professor och två år senare till öfverdirektör och ordförande i kirurgiska societeten. 1796 medlem af collegium medicum, var H. en bland stiftarna af Svenska Läkaresällskapet och utnämndes 1808 till generaldirektör öfver lasaretten i riket. År 1812 upphöjdes kan i adligt stånd, då han förändrade sitt namn till Hagströmer, och kallades 1816 till medicinalråd och inspektor för Karolinska institutet. Medlem af åtskilliga lärda samfund. H., som 1823 tog afsked från professuren, afled i Stockholm d. 8 mars 1830. Pröfvad själf i ungdomen af nöden, var H. icke blott en ömsint och frikostig läkare för de fattiga, utan äfven en outtröttlig hjälpare för de obemedlade unge män, som ägnade sig åt hans yrke. Nitisk för allt som angick läkarebildningen och hälsovården, verkade han än genom memorial till ständerna, än genom tidningsuppsatser eller på annat sätt för en mängd frågor, som härmed stodo i sammanhang, såsom inrättandet af medico-kirurgiska institutet, uppbyggandet af garnisonssjukhuset, utvidgning af länslasaretten, förbättrande af provinsialläkarnas lönevillkor, veneriska smittans hämmande, o. s. v. Frukterna af sin praktiska erfarenhet meddelade han nästan uteslutande i sin tids periodiska litteratur. Gift 1778 med Johanna Dorotea Bouck. 3. Hagströmer, Johan Vilhelm, rättslärd; den föreg. sonsons son. Född i Stockholm d. 4 dec. 1845. Föräldrar: kaptenen Johan Jakob Hagströmer och Ulrika Lovisa Kyntzell. Student i Uppsala 1865 blef H. jur. kand. 1870 samt docent i svensk allm. lagfarenhet och romersk rätt vid Uppsala universitet 1872. Fem år senare utnämndes H., sedan han bestridt åtskilliga juridiska lärareförordnanden, till e. o. professor i kriminalrätt och 1888 till professor i straffrätt vid Uppsala universitet. Han var 1886--87 ledamot af Nya lagberedningen, blef 1877 jur. hedersdoktor vid Uppsala universitets 400-års fest och 1893 fil. hedersdoktor vid universitetets jubelfest. H. har företagit många utländska studieresor och representerade Uppsala universitet 1888 i Bologna, 1890 i Montpellier o. s. v. Bland hans arbeten märkas: Om aktiebolag enligt svensk rätt 1872, Om frihetsstraffen 1875, Om rätten till nödvärn 1881, Om förhållandet emellan lagstiftning och vetenskap på den svenska straffrättens område 1889 m. fl. Gift 1874 med Ida Carolina Lovisa Eschelsson. Hahn, Canutus, biskop. Född i Skye i Uråsa socken i Småland d. 13 nov. 1633. Föräldrar: bonden Abraham Knutsson Hahn och Gunilla Persdotter. H. begynte sina akademiska studier 1652 vid universitetet i Greifswald och fortsatte dem, efter ett tvåårigt vistande vid nordtyska universitet, i Uppsala, där han 1661 vann den filosofiska graden med andra hedersrummet. Samma år förordnad till filosofie professor vid det danska gymnasiet i Lund, blef han den förste svensk, som varit anställd vid något undervisningsverk i de södra landskapen. Då gymnasiet kort därefter förvandlades till universitet, utnämndes han 1667 till logic. et metaph. professor ooh förrättade, i egenskap af universitetets prorector, den första promotionen i filosofiska fakulteten d. 28 jan. 1670, då fjorton studerande erhöllo lagerkransen. Af naturen mild och fridälskande, sökte han sig undan de stridigheter, som utmärkte universitetets första år, en fristad i Ronneby i Blekinge, där han verkade såsom själasörjare till 1679, då Carl XI kallade honom till biskoplig vikarie öfver Lunds stift och medhjälpare åt den ålderstigne biskop Winstrup. Då denne kort därefter afled, utnämndes H. 1680 till hans efterträdare på Lunds biskopsstol. Den uppgift, som här närmast förelåg honom såsom kyrkans öfverhufvud, var de nyvunna provinsernas försvenskning i kyrkobruk och bildning, ett verk som så snabbt genomfördes, att det inom den korta tiden af tio år kunde anses såsom i det närmaste fullbordadt. Efter en sjuårig nitisk verksamhet som biskop och prokansler i Lund, önskade H. draga sig tillbaka till en lugnare befattning. Han sökte därför och erhöll biskopsstolen i Vexiö, men afled på flyttning dit i Karlskrona d. 29 dec. 1687. Gift 1664 med Anna Lundeberg. Hahn, Petrus, universitetslärare. H. var född i Småland och hade i likhet med flera af sina