Vid slutet af 1860-talet blef han tecknare för Svenska Familj-journalen och genomreste i denna egenskap under en följd af år Sverige. H. bosatte sig 1887 i Nordamerikas Förenta stater och afled i Everett, Massachusetts, d. 27 dec. 1897. Gift 1870 med Clara Emerentia Meijer. Hallblad, Erik, målare, restauratör. Född i Falun d. 11 juli 1720. Föräldrar: Melker Melkersson och Brita Mattsdotter Rahm. Efter åtta års undervisning i Stockholm hos porträttmålaren Olof Arenius, begynte H. måla porträtt för egen räkning, men i synnerhet renovera äldre taflor, i hvilken konst han uppnådde en färdighet, som gjorde honom ryktbar långt utom Sveriges gränser. Då han en gång af tidningarna sett, att en fransman Pican upptäckt hemligheten att öfverflytta gamla målningar på ny duk, gjorde han härmed försök, som slogo så lyckligt ut, att han äfven häri blef en fullkomlig mästare. Slutligen hann han därhän, att han med lätthet transporterade målningar på trä och koppar, ja till och med en freskomålning i ett af taken på Stockholms slott öfverflyttades af honom på ett nytt tak, som blifvit förfärdigadt. I Tyskland och Danmark var hans rykte som restauratör mycket stort, och han mottog därifrån ofta porträtt och taflor att renoveras. H. blef 1773 led. af Målare- och bildhuggareakademien, fick 1795 professors namn och värdighet och var 1796--99 akademiens skattmästare. Död d. 26 aug. 1814. Gift 1: 1747 med Marta Staverman och 2: med Märta Elisabet Sneckenberg. Halldin, Johan Gustaf, religionssvärmare, skriftställare. Född d. 7 sept. 1737. H. blef 1763 kopist i utrikesexpeditionen och 1765 kanslist därstädes. Han var äfven bokhandlare, men gjorde konkurs och sysselsatte sig sedan med skriftställeri, under det han af hemliga sällskaper och personer begagnades till verktyg för deras planer. Första gången H. vid sig fäste någon uppmärksamhet, var då han i Stockholmsposten 1779 gjort en erinran om lagligheten af bränneriförfattningen, men på ett sätt, så att han ställdes till rätta och dömdes från lifvet. Benådad af Gustaf III, utgaf han sedan 1784 tidningen Aftonbladet och 1798 i Göteborg Samling af skrifter i åtskilliga ämnen, af hvilket arbete likväl endast första bandet utkom. Han brukade uppvakta Gustaf III och hans vänner och därvid förehålla dem de regeringsåtgärder, som icke voro honom i smaken. »Aldrig» -- skrifver Schröderheim -- »har någon vän sagt den andra sina fel mera consement eller någon collega scholæ plumpare läst moral i sin klass, än H. gjorde bägge delarna med Gustaf III och några af oss, hvilkas omvändelse han syntes åtaga sig.» »För öfrigt» -- säger samme författare -- »var H. en besynnerlig man, både ut- och invärtes, sekterisk i religion, utan att höra till någon viss, heterodox äfven i sin politik, fanatisk, sträng, uppriktig, oförsagd, stundom uti yttersta misère, stundom uti ett visst öfverflöd, icke alltid bevarad till sina sinnen, försedd med mycken kunskap, talar och skrifver de flesta europeiska språk och har uti skicklighet att skrifva det fransyska, efter salig kungens tanka, öfverträffat alla svenskar. Han har gjort många och vidsträckta resor och länge underhållit en vidlyftig brefväxling, men i senare tider mest med Svedenborgianer, för hvilkas satser han är den ifrigaste förfäktare.» Vi tillägga, att H. var en af de svärmare, som frodades vid Gustaf III:s hof, men i det fallet olik de öfriga, att han synes varit innerligt öfvertygad om verkligheten af sin andliga mission. Det påstås, att H. varit i hemlig sold hos Bernstorff, prins Karl af Hessen m. fl. 1813--14 satt H. på kronohospitalet i Malmö. Död i Stockholm den 4 dec. 1825. Gift 1755 med Ulrika Juliana Ahlgren. Hallén, Andreas, kompositör. Född i Göteborg d. 22 dec. 1846. Föräldrar: stadskomministern M. Hallén och Hedvig Amalia Leffler. H., som 1866--71 studerade i Leipzigs konservatorium samt för Rheinberger och Rietz, var 1872--78 dirigent för Göteborgs musikförening, 1879--81 sånglärare och musikkritiker i Berlin och 1884--95 ledare för det af honom bildade Filharmoniska sällskapet i Stockholm, 1892--97 var H. kapellmästare vid K. teatern i Stockholm. På den senaste tiden har han varit bosatt i Malmö och bildat ett skånskt sångarförbund. H. har utöfvat en omfattande kompositörsverksamhet och bl. a. skrifvit operan Harald Viking, Leipzig 1881, i Stockholm 1884, det första svenska musikdrama i Wagnerstil, Häxfällan, i en akt, 1896, som omarbetad under namn af Valborgsmässa, i 3 akter, uppfördes 1902, och Waldemarsskatten, 1899, som blef en ovanligt stor succès. »Hans egentliga gebit är körballaden med orkester och den symfoniska dikten à la Liszt. Styrbjörn starke hör till våra bästa ballader och tecknar djärft och friskt det obändiga vikingalynnet, Ur Valdemarsagan är en orkestermålning af storvulen fantasi och glänsande kolorit, Ur Gustaf Vasas saga är en förträfflig tillfällighetsmusik till D. Fahlströms tablåer (vid Gustaf Vasajubileet 1896).» H. har vidare utgifvit körverken Vom Pagen und der Königstochter, Traumkönig und sein Lieb, Das Ehrenfeld, Vineta, Trollslottet samt åtskilliga mindre körer à capella eller med piano. Hans orkesterverk äro två Rapsodier, Huldigungsmarsch, Frithiof, Vårbrytning, En sommarsaga, Sten Sture (med melodram); vidare märkas Skogsrået, solosång med orkester, visor och duetter med piano, albumblad för piano, violinromans, pianotrio, pianokvartett, I skymningen för stråkorkester, m. m. 1894 utgaf han en bok, Musikaliska kåserier. H. har i sina kompositioner visat sig som en eklektiker; af hans Wagnerkärlek finnes intet i Valdemarsskatten, hvars musik emellertid är färgkraftig och af utmärkt klangverkan, egenskaper som beteckna H:s kompositioner i allmänhet. Gift 1888 med Clara Söderberg.