Hallenberg, Jonas, häfdatecknare, filolog, numismatiker. Född d. 7 nov. 1748 i Hallands Norrgård i Hallaryds socken af Småland. Föräldrar: bonden Anders Eskilsson och Ingrid Persdotter. Upptagen som fosterson af sin morbror, lektor Anders Hallenberg i Vexiö, genomgick H. därvarande skola och gymnasium och anlände som tjugutreårig yngling till Uppsala, där han emottog lagerkransen 1776. Kallad af professor Georgii till docent i historia, hyste han hopp om att såsom dennes efterträdare få intaga den historiska lärostolen, men vid den inträffade ledigheten 1781 utnämndes emot förmodan v. bibliotekarien E. M. Fant, hvarefter H. lämnade universitetet och lät inskrifva sig i riksarkivet, k. biblioteket och Svea hofrätt. När han tre år senare 1784 utnämndes till rikshistoriograf, hade han redan begynt förberedelserna till sitt stora verk, som utkom 1790--96, men i brist af uppmuntran från allmänhetens sida upphörde med V:e bandet. Vid Vitterhetsakademiens upplifvande 1786 kallades H. att intaga ett af de tre lediga rum, öfver hvilkas besättande akademien själf ägde att bestämma. Men han rönte för öfrigt lika litet från de styrandes som allmänhetens sida någon nämnvärd uppmuntran för sina vetenskapliga mödor. Denna brist på bifall torde i ej ringa mån medverkat till hans beslut att tills vidare lämna de historiska forskningarna åsido och stället vända sin håg till filologien och numismatiken. Hans förtjänster blefvo här lika berömliga, som på det rent historiska området, ehuru, liksom på detta, i det längsta obelönta. Ändtligen, då garde-des-médailles-tjänsten vid k. myntkabinettet 1802 blef ledig, utnämndes H. vid 55 års ålder till denna post, hvarmed förenades riksantikvariebefattningen. Han undfick 1812 titel af kansliråd och 1818 adligt diplom, men tog aldrig inträde på riddarhuset. Död i Stockholm d. 30 okt. 1834. I opartisk framställning och grundlig forskning intager H. ett rum ibland vårt lands yppersta häfdatecknare. Ett bevis för sanningen af detta omdöme är hans första del af förutnämnda Svea Rikes Historia under konung Gustaf Adolph den Stores regering, ett arbete, som utgör en af vår historiska litteraturs största skatter och hvars afbrott är en af de kännbaraste förluster som den historiska vetenskapen i Sverige lidit. Af högt värde äro äfven hans öfriga arbeten, af hvilka må nämnas: Nya allmänna Historien ifrån XVI:de Seculi början 1782--85; Undersökning huruvida forntidens historiske arbeten kunna nu för tiden tjena häfdatecknare till eftersyn (inträdestal i Vitterh.-akad. 1787); Disqvisitio de Origine Nominis Gud 1796; Historiska anmärkningar öfver Uppenbarelseboken 1800; Collectio Nummorum Cuficorum 1800; Berättelse om ett i Motala ström träffadt fynd 1818; Anmärkningar öfver första delen af Sven Lagerbrings Svea Rikes Historia 1819--22; Numismata Orientalia 1822; Illustrium Virorum Testimonia atque Epistolæ 1832 m. fl. Hallman. Släktens äldste kände stamfader var borgare i Strengnäs på 1500-talet. Hans son, David Fransson, dog 1659 som kyrkoherde i Hardemo (Hallme), efter hvilken församling hans barn antogo namnet Hallman. 1. Hallman, Johan Göstaf Göstafsson, skald, historiker. Född i Sköldinge socken i Södermanland omkring 1701 och son af kyrkoherden därstädes, prosten Gustaf Hallman och Elisabeth Hesselia. Han genomgick Strengnäs gymnasium, blef 1719 student i Uppsala och vann där 1726 den akademiska lagern. Prästvigd år 1723, blef H. först brukspastor vid Dylta i Nerike, sedermera 1729 komminister i Hedvig Eleon. församling i Stockholm och slutligen kyrkoherde därstädes 1737. Teol. doktor 1752. Död i Stockholm den 23 aug.1757. Både som skald och historiker har H. förvärfvat sig ett rum i vår litteraturhistoria. Han har bl. a. efterlämnat: The tvenne bröder Oluff Petri Phase, Lars Petri Hin Gamle, til lefwerne och wandel beskrifne 1726; Beskrifning öfver Kiöping 1728; Elisif Eriksdotter till hennes lefverneshändelse under rim beskrifven 1732; Hjeltars grönskande lager, thet är minne af Båta-ätten 1734, af hvilka i synnerhet den första ådagalägger flit i forskning och torde vara den mest bekanta. Han har äfven lämnat efter sig några handskrifter, däribland ett sagospel: Erik och Valdemar. Detta sagospel, väl skrifvet på alexandriner, är en politisk paskill, riktad mot Lovisa Ulrika och hennes försök att utvidga konungamakten. Visan om Eilisif, som enligt H:s uppgift skulle vara författad af biskop Nils i Linköping, torde vara skrifven af H. själf och är sålunda i viss mening ett falsarium. Gift 1: med Margareta Cornelia Kloppert och 2: 1744 med Anna Regina Christiernin. 2. Hallman, Johan Gustaf, läkare, född på Dylta i Nerike d. 24 juni 1726; den föregåendes son i första giftet. På Linnés förord erhöll H., under det han studerade i Uppsala, ett statsunderstöd för att i främmande länder inhämta kännedom om mullbärsplanteringen. Under sin femåriga vistelse utomlands blef han medicine doktor i Padua och utnämndes frånvarande till svensk hofmedikus 1750. Hemkommen förordnades han 1756 till andre lifmedikus, blef 1773 assessor i collegium medicum och året därefter föreståndare för den nya kurhusinrättningen i Stockholm och 1793 läkare vid Djurgårdsbrunn. Död i Stockholm d. 10 mars 1795. H:s läkareverksamhet gick i synnerhet ut på att genom preservativa åtgärder och en kraftig kurativ metod inskränka den veneriska sjukdomens härjningar. För omvårdnaden om dylika sjuka offrade han icke blott sin egen bekvämlighet utan en del af sin öfriga praktik, emedan allmänhetens fasa för den ohyggliga sjukdomen ännu denna tid var så stor, att