den äfven fruktade läkaren, som skötte de sjuka. Gift 1765 med Charlotta Fredrika Kryger. 3. Hallman, Carl Israel, skald. Född i Stockholm d. 31 dec. 1732; den föregåendes bror. H:s lefnadsöden äro föga kända och efter hvad man har skäl antaga, äfven föga märkvärdiga. Han var någon tid anställd i bergskollegium, där han likväl ej vann några vidare befordringar. Han lämnade därför statens tjänst för att uteslutande ägna sig åt sin lyra och umgänget med glada vänner. Hans dödsdag inträffade i Stockholm d. 23 april 1800. Af hans dramatiska stycken, intager den ypperliga vådevillen Tillfälle gör tjufven utan fråga främsta rummet. Som bekant torde vara, skrefs detta stycke på beställning af Armfelt, som också länge ansågs för författaren och hvilken torde ha utkastat planen till stycket. Såsom ämnadt att uppföras för en mera bildad åskådarekrets, är det diktadt i en finare och mera idyllisk färgton än H:s öfriga pjäser, hvilka gåfvos på Humlegårdsteatern. De förnämsta äro: Finkel, eller det underjordiska brännvinsbränneriet; Finkels parentationsakt, prolog till föregående; Donnerpamp; Bousaronerne, eller det skal någon orsak ha, samt de kvicka parodierna: Casper och Dorothea, heroisk Djurgårdsbalett (parodi på Lalins Acis och Galathea), Skeppar Rolf (par. på Gyllenborgs Birger Jarl), samt Petis och Thelée par. på Wellanders Thetis och Pelée. H:s samlade skrifter äro utgifna af L. Hanselli, Uppsala 1853. H. har blifvit mycket olika bedömd; under det att somliga velat sätta honom i jämbredd med Bellman, ha andra framhållit, att hans författarskap är rätt osmakligt och simpelt. H. ägnade sig för öfrigt i hög grad åt ordensväsendet och var bl. a. stiftare af »Grekerne». Hallström. Svensk släkt, känd från slutet af 1600-talet. Stamfadera Sven Pehrsson (Sorre) föddes i Västergötland, men lefde och verkade sedermera i Södermanland. Släktnamnet upptogs af hans söner. 1. Hallström, Carl Erik, biskop, riksdagsman. Född i Lofta prästgård i Östergötland d. 3 okt. 1786. Föräldrar: kyrkoherden Henning Hallström och Elisabeth Margareta Stenhammar. H. blef student i Uppsala 1803 och filosofie doktor därstädes med andra hedersrummet 1809. Prästvigd 1817, befordrades han till kyrkoherde i Ed och Eds kapell af Linköpings stift och blef kontraktsprost 1825. 1841 utnämndes han till biskop öfver Visby stift och promoverades fyra år senare till teologie doktor. Från 1823 till och med 1856--58 bevistade H. alla riksdagar, först som representant för Linköpings stift och sedermera med den biskopliga själfskrifvenhetens rätt. Kunskapsrik, orädd och själfständig, intog han en bemärkt plats inom den konstitutionella oppositionens leder, mestadels placerad i konstitutionsutskottet. När vid uppnådda sjuttiotvå år och tilltagande krämpor han ansåg sig ej kunna sköta biskopsämbetet, som sig borde, sökte och erhöll han afsked därifrån 1858 och bosatte sig i Västervik, där han slutade sina dagar d. 22 dec. 1861. I yngre år arftagare af en betydlig förmögenhet, som genom klok förvaltning ytterligare förökades, gjorde han däraf ett ädelt bruk både under sin lifstid och genom sitt testamente. Det senare upptog icke mindre än 110,000 riksdaler till välgörande och allmänt gagnliga företag, af hvilken summa största delen tillföll Västerviks kyrka och skola. Ogift. 2. Hallström, Ivar Kristian, musiker, tonsättare; den föreg. sysslings son. Född i Stockholm d. 5 juni 1826. Föräldrar: bankokommissarien Paul Fredrik Hallström och Anna Maria Caspersson. Hans första lärare i pianospelning var professor Passy. Efter denne vägleddes han i sina studier af en tysk pianist Stein, som några år uppehöll sig i Stockholm och 1844 öfverflyttade till Riga. Under tiden skötte H. äfven sina vetenskapliga studier, blef 1845 student i Uppsala och aflade därstädes 1849 hofrättsexamen, hvarefter han s. å. som extra ordinarie inskrefs i åtskilliga statens ämbetsverk. Under hans Uppsalavistelse förde honom hans talang som tonkonstnär i nära beröring med prins Gustaf, i hvars musikaliska öfningar han ifrigt deltog. Efter prinsens död kallades han 1853 till bibliotekarie hos prins Oscar, sedermera konung Oscar II. Vid samma tid beslöt han att lämna ämbetsmannabanan och ensamt ägna sitt lif åt den konst, åt hvars utöfning han så omisskännligt fördes af sin kallelse och bosatte sig 1853 som pianolärare i hufvudstaden samt begynte utgifva sånghäften, hvilka blefvo populära. 1861 kallades han till ledamot af Musikaliska akademien och hade 1861--72 ledningen af det musikinstitut, som innehafts af A. F. Lindblad. 1867 uppfördes på Stora teatern hans första dramatiska komposition Hertig Magnus och Sjöjungfrun, som emottogs med stort bifall och som är den första verkliga opera med både svenskt ämne och svensk musikalisk grundfärg. Hans nästa arbeten för scenen voro Den förtrollade Katten 1869, Mjölnarvargen 1871, en svensk bearbetning af »Le diable Moulin», Den bergtagna 1874, Vikingarna 1877 och Silfverringen 1880. Jämte C. Nordqvist komponerade han baletterna En dröm, 1871, Ett äfventyr i Skotland 1875 och Melusina 1882. Äfven på äldre dagar var H. synnerligen alstringsrik och komponerade operan Neaga 1885, Aristoteles 1886, Per Svinaherde 1887, Granadas dotter 1887, Liten Karin 1897, Hin ondes snaror 1900. Bland hans öfriga arbeten märkas kantaten Blommornas undran, för solo och kör, balladen Herr Hjalmar och Skön Ingrid, för solo, kör och orkester, båda med text af prins Oscar, Frimurarekantater, Kantaten vid Stockholms gymnasii femtioåriga jubileum, Uppsala minne, Sonnenkind och Skaldens hämnd m. m. Ledamot af Musik. Akademien