och hedrad med professors namn. Död i Stockholm d. 21 april 1901. Ogift. H. kan icke sägas ha varit någon genialisk tonsättare, men han fann lätt på vackra och lättfattliga melodier och åstadkom en elegant, flytande musik, icke sällan utmärkt för ett svärmiskt behag. I Den bergtagna har han otvifvelaktigt hunnit högst och målar de växlande stämningarna på ett kraftigt dramatiskt sätt, hvarjämte det nordiska kynnet rätt starkt framträder. Hallström, Per August Leonard, skriftställare. Född i Stockholm d. 29 sept. 1866. Föräldrar: kassören Conrad Hallström och Johanna Andersson. H. aflade 1883 studentexamen och ingick s. å. vid Tekniska högskolan, där han 1886 aflade examen som civilingenjör. 1888--90 arbetade han som kemist i Amerika och blef 1891 amanuens i svenska Telegrafstyrelsen. H. debuterade med en diktsamling, Lyrik och fantasier 1891, som gick tämligen obeaktad förbi, ehuru häri åtskilliga känsliga och stämningsmättade stycken påträffas. Han har sedermera utgifvit berättelsesamlingarna Vilsna fåglar 1894 och Purpur 1895, romanen En gammal historia, s. å., nya berättelser samlade under titeln Briljantsmycket 1896, Våren, en roman från 1890-talet, 1898, Reseboken, noveller 1898, skådespelen Grefven af Antwerpen 1899, och Bianca Capello 1900, det förra på vers, det senare på prosa, Italienska bref 1901, en samling berättelser om döden Thanatos 1900, En veneziansk komedi 1901, berättelsen Döda fallet 1902. »Hans oändligt rörliga och oroliga fantasilif -- skrifver en kritiker om H. -- som så lätt och gärna ömsar tummelplats och utan möda byter mellan dröm och verklighet, hans ofantligt smidiga intelligens, som gör sig hemmastadd litet hvarstans och låter sitt elektriska, skarpa sken tränga in öfverallt, det spridda och lysande, nervösa och otåliga i hans natur dana honom till en af dessa berättarekonstens virtuoser, hvilkas förråd af historier tyckes outtömligt och hvilkas inbillning friare än någon flyttfågel flyger från land till land och från värld till värld. Det finnes i H:s diktning ett egenartadt, konstitutivt svårmod, som aldrig är riktigt borta och som med sin veka, nästan trånfulla poesi står i motsats till hans inbillningars begär efter yppig kolorit och stark känsla. Denna melankoli skälfver på äkta nordiskt vis i hans humor och breder ej sällan öfver hans skildringar ett kvällsklart, förandligadt drömmeri. De öfriga novellerna i samlingen äro alla nutidsbilder och framföra den moderna existensens styfbarn med den originalitet och kraft, som nog ändock är H:s egendomligaste och yppersta specialitet. Det är otroligt, hur han förstår att framställa alla dessa vanlottade och urspårade varelser med en medkänsla, som tyckes blifva allt djupare, finare och vidare med åren. Kärfhet och blödighet, galghumor och dysterhet smälta här samman till något alldeles enastående. Det finnes säkert något ansträngdt och tröttsamt i Per Hallströms sätt att berätta. Han älskar den slingrande arabesken, och man längtar ibland i hans stil efter den räta, stora linje, som går rakt på sak. Men nekas skall ej, att han med sina omskrifningar mången gång liksom inom vida cirklar fångar något af det ofångbara, mångfaldiga och komplicerade, som diktkonsten eljes sällan lyckas få med, när den med sin tvungna förenkling återgifver lifvet. I det hela är H. till uttryckssätt och väsen så personlig, nästan enstöringsaktig, att man väl kan känna sig främmande för hans oroliga uppfattningssätt, som förbinder världsbetraktarens sinnrika och vemodiga humor med äfventyrsdrömmarens nästan feberaktiga behof af fest, glans och patos. Man kan rygga tillbaka för de tvära, nyckfylla vindkasten i hans lynne, hvilka likna väderilar, som än låta alla blad ljust spela i solen och än visar deras grå afvigsida, kylande blick och tanke. Men öfver alla dessa personliga tyckessaker måste den beundran stå, som man erfar för en så sällsynt själfständig, rik och genialisk berättare.» H. är stämningsmålaren par préférence, hvilken tager sina ämnen från alla tider och alla land, ur lifvet eller krönikan, och med en sällsynt fantasi framtrollar brokiga, fascinerande, poetiska bilder. Gift 1895 med Helga Åkerberg. Hamberg, Hugo Emanuel, meteorolog. Född i Uppsala d. 6 jan. 1847. Föräldrar: filosofie doktor O. P. Hamberg och Eva Pettersson. H. blef student i Uppsala 1865, fil. d:r 1872, amanuens vid meteorologiska observatoriet därstädes s. å. och docent 1874. Han studerade sedermera juni 1876--maj 1877 anordningarna vid de förnämsta meteorologiska instituten och observatorierna i Europa och Förenta staterna, kallades 1878 till amanuens vid statens meteorologiska centralanstalt, hvilkens chef, med professors titel, han blef 1902 efter professor Rubenson. H. har genom bearbetande af nämnda anstalts observationsmateriel ökat kännedomen om Sveriges klimatiska förhållanden. Det af honom anordnade, hela landet omfattande systemet af privata s. k. tredje klassens stationer för nederbörd har mycket bidragit härtill. Från och med 1881 har H. i Månadsöfversikt af väderleken i Sverige publicerat en sammanfattning af iakttagelserna från dessa och öfriga stationer. Han har vidare ledt den åt meteorologiska centralanstalten uppdragna undersökningen beträffande skogarnas inflytande på klimatet och i Om skogarnas inflytande på Sveriges klimat redogjort för resultaten häraf. Bland hans öfriga arbeten märkas: Om den s. k. luftelektriciteten 1872, Om nattfrosterna i Sverige 1871--73, 1874, La température et l'humidité de l'air à différentes hauteurs 1876, Om luftens olika grad af genomskinlighet i Uppsala 1878, Sur la variation diurne de la force du vent 1880--83, La radiation des nuages supérieurs 1891. Mera populära publikationer af H. äro Hjälpreda vid väderleksförutsägelser 1889, Öfversikt af