Sveriges klimat (i »Sveriges geografi») 1895, och Stockholms klimat (i »Stockholm») 1897. Gift 1879 med Emilie Södergren. 1. Hamberg, Nils Peter, kemist. Född i Stockholm d. 4 nov. 1815. Föräldrar: sjökaptenen Nicolaus Hamberg och Magdalena Lovisa Löfvenberg. H. började sin bana som farmaceut, aflade apotekareexamen i Stockholm 1838 och erhöll 1839 privilegium på det af honom s. å. inköpta apoteket Hjorten i hufvudstaden. Kort därefter beslöt han sig för att taga den medicinska graden och erhöll medicine doktorsdiplom 1849. Sedan han vid karolinska och det i förbindelse med detsamma stående farmaceutiska institutet innehaft åtskilliga lärareförordnanden, utnämndes han vid det senare 1861 till ordinarie lärare i kemi, och 1868 blef han tillika lektor vid veterinärinstitutet i Stockholm; 1872 af sundhetskollegium förordnad till rättskemist, blef H. 1875 ord. innehafvare af ämbetet, erhöll professorstitel och invaldes 1878 i Vet.-akad. Han afgick 1883 från rättskemistbefattningen och afled i Stockholm d. 13 febr. 1902, sedan han flera år varit blind. 1843--48 utgaf H. en medicinsk-farmacevtisk drogsamling och inrättade 1853 i Stockholm ett museum för naturvetenskap, slöjd och konst, hvilket uppehölls till 1864, då samlingarna såldes eller bortskänktes. Ledamot af Landtbruksakad. H. utöfvade inom sin vetenskap en ganska omfattande verksamhet, hvaraf frukten återfinnes i periodiska skrifter. Gift 1854 med Emma Augusta Kristina Härnström. 2. Hamberg, Teodor, missionär; den föreg. broder. Född i Stockholm d. 25 mars 1819. Efter slutad skolundervisning ägnade sig H. åt handeln och fortsatte med detta yrke till 1844, då han afreste till Basel och ingick som lärjunge vid därvarande missionsinstitut. Sedan han vid detta i två år beredt sig för sin blifvande missionsverksamhet i Kina, utsändes han till detta land 1846 och arbetade oförtrutet i åtta år för kinesernas omvändelse till den protestantiska kristendomen. »Han förvärfvade snart en ovanlig färdighet i språkets talande och en noggrann kännedom om landets och folkets förhållanden. Hans ädla och lugna personlighet gjorde honom ock särdeles ägnad att bland de med en viss kultur utrustade kineserna verka för bildandet af en af tro och öfvertygelse förmedlad, kristen församling, hvars medlemmar väl icke blefvo så många i hast; men däremot alltjämt föremål för de hedniska landsmännens aktning. Den bekante tyske missionären d:r Gützlaff, som då äfven var i Kina, ville däremot fort bilda en stor församling, för att sedan inom densamma undervisa och förbättra. Till följd af dessa olika åsikter uppstod en strid mellan de båda missionärerna, hvilka hvardera hade anhängare, som med mindre mildhet än de själfva bedömde motståndaren.» H. dog i Hongkong d. 13 maj 1854. Han har efterlämnat ett par skrifter: Report regarding the Chinese Union at Hong-Kong 1851, The Chinese Rebel-Chief Hung-Siu-Tsuen and the origin of the insurrection in China 1856. Gift med Lovisa Motander. Hambræus, Jonas, orientalist. Född af fattiga föräldrar i Hamre by i Bollnäs socken i Helsingland i nov. 1588. H. som blef student i Uppsala 1608, promoverades 1614 till filosofie magister i Greifswald, men återvände till Uppsala, där han slog den lärda världen med häpnad, då han år 1616 utgaf en afskedshälsning till gynnare och vänner vid universitetet, författad på hebreisk, kaldeisk, syrisk, grekisk och latinsk vers. 1619 anställdes han som lärare för landshöfdingen Broder Rålambs båda söner, Erik och Anders, och besökte med dem Uppsala. Här erbjöds honom 1626 professuren i österländska språk, hvilken han dock afsade sig för att följa sin lärjunge Erik Rålamb till Frankrike och Italien. Det rykte för ovanlig lärdom, H. förvärfvat i Tyskland, följde honom snart efter till Frankrike, där han blef antagen till medarbetare vid utgifvandet af den syrisk-arabiska bibelupplagan, tryckt i Paris 1633--45, och erhöll en professorsstol i orientalisk litteratur vid universitetet i Paris. Tilllika utnämndes han af svenska regeringen 1626 till legationspredikant vid det nyinrättade lutherska kapellet i Paris. I svenska ministerns hus gjorde han bekantskap med en del unga svenska adelsmän, som kommit till Paris, antingen för att roa sig eller grundlägga sin lycka. H. som genom sin flit och många sällsynta kunskaper samlat en icke obetydlig förmögenhet, öfvertalades att gå i borgen för några af dessa herrar. Redan 1644 hade han kommit i nöd för en dylik hjälpsamhet, men räddades tills vidare undan fordringsägarnas kraf genom ett s. k. lettre de respit, som han erhöll af franska regeringen, på Grotii och Oxenstiernas förord. Men då den medgifna respittiden var tilländalupen, tillgrepo borgenärerna hans stora utvalda boksamling och öfriga lösören för att godtgöra sig. När detta icke förslog till skuldernas betäckande, inmanades han 1658 i häkte, där han fick försmäkta i tretton år och, såsom det uppgifves på Carl XI:s bemedling, först frigafs kort före sin död, som lär inträffat 1671. Hamilton. En ättling till den som alla ätter Hamiltons stamfader ansedde engelske adelsmannen Hamptoun, hvilken inflyttade till Skottland, var James Hamilton, som 1445 blef lord och baron Hamilton i Skottland. De svenska ätternas gemensamma stamfader var Malcolm, ärkebiskop af Cashel i Irland. Dennes son Johns två söner Malcolm och Hugo, öfverflyttade till Sverige. Båda upphöjdes 1689 i friherrligt stånd, och är den förre stamfader för friherrliga ätten Hamilton af Hageby. Hugos son, Gustaf David (se nedan) erhöll 1751 greflig värdighet och är stamfader för grefliga ätten. Friherrliga ättegrenen: 1. Hamilton, Hugo Johan, krigare. Födelseåret obekant; son af landshöfdingen friherre