Malkolm Hamilton och Katarina Makeléer. Frih. H. var redan 1700 öfverstlöjtnant vid lifdragonerna och utnämndes 1702 till chef för samma regemente. Han befordrades 1708 till generalmajor och chef för Östgöta kavalleri och kom i denna egenskap att dela den öfriga svenska härens olyckor efter slaget vid Pultava. Såsom krigsfånge förvarades han någon tid i Moskva men skickades därifrån till Kasan, hvarifrån han hemkom till Sverige 1722, utnämndes till general af kavalleriet och återfick sitt förra regemente, blef fältmarskalk 1734 och afled på sin egendom Tuna i Östergötland den 9 jan. 1748. Gift 1: med Eva Katarina Falkenberg och 2: med friherrinnan Anna Fleming. 2. Hamilton, Karl Otto, riksråd. Född. d. 8 okt. 1704; den föreg. kusin. Föräldrar: generalfälttygmästaren, frih. Hugo Hamilton och Anna Margareta Henriksdotter. H. hade i sin ungdom varit i Holsteinsk tjänst, hvilken omständighet var ägnad att bereda honom politisk betydenhet, när det vid 1742--43 års riksdag blef fråga om att köpa sig billiga fredsvillkor med Ryssland genom val af en holsteinsk tronföljare. Han erhöll plats i den stora deputation, som hade att utarbeta de villkor, som borde föreläggas den valde tronföljaren, och afsändes 1742 till Petersburg för att meddela Karl Peter Ulrik ständernas val. Detta blef som bekant ej mottaget af denne, men de gamla holsteinska förbindelserna voro ägnade att genast från början bana H. väg till äfven Adolf Fredriks ynnest, och 1746 utnämndes han till öfverkammarherre hos den nyfödde prins Gustaf. I den skarpa partistriden vid 1746--47 års riksdag tog H. såsom ledamot af sekreta utskottet och dess mindre sekreta deputation liflig del å Hattarnas sida, och blef, då dessa afgingo med seger, ej utan sin lott i stridsbytet. Han utnämndes nämligen 1747 till hofkansler och 1748 till minister vid engelska hofvet, ehuru han på grund af de dåtida spända förhållandena mellan Sverige och England ej blef mottagen därstädes. Trogen sitt parti, stod H. vid följande riksdag 1751--52, då han åter hade plats i såväl sekreta utskottet som mindre sekreta deputationen, på spänd fot med hofvet och, ehuru redan då uppförd å riksrådsförslag, fick han vänta på denna värdighet till 1755. H., som med Hattmajoriteten delar ansvaret för det gagnlösa pommerska kriget, fick, sedan han 1761 efter Ekeblad blifvit rikskansliråd, ock på sina skuldror att bringa det till slut. Fredsunderhandlingarna kröntes äfven med den framgång, att ständerna i förtjusningen gåfvo H. en extra ersättning af 10,000 d. s. för hans bestyr. Vid 1765--66 års riksdag kommo Mössorna till väldet och H. blef jämte flertalet af sina partikamrater i rådet aflägsnad från sin post för att ånyo kallas att bekläda densamma 1769, sedan Hattarna åter fått vind i seglen. H., som enligt C. G. Malmströms omdöme var »en brukbar man», afled dock snart därefter d. 1 april 1770. Gift 1750 med Sara Jennings. 3. Hamilton, Hugo Adolf, generalpostdirektör. Född. d. 2 okt. 1802; sonsons sonson till H. 1. Föräldrar: landshöfdingen frih. Carl Didrik Hamilton och Anna Katarina Adelheim. 1819 kom H. till Uppsala, där han vann den filosofiska lagerkransen 1824. 1828 utnämndes han till andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefväxlingen men lämnade 1834 denna befattning för att öfvertaga vården af sina egendomar Boo och Gryts bruk i Nerike. Redan från barndomen personlig vän med Oscar I, hvars kammarherre han var 1826--39, öfvertalades H., så fort den konstälskande konungen uppstigit på tronen, att såsom förste direktör öfvertaga ledningen af K. teatern 1844 och utnämndes året därefter till generalpostdirektör. I den förstnämnda af dessa befattningar fortfor H. till 1848; den senare lämnade han 1850, till följd af något missförstånd mellan honom och vederbörande med anledning af en af H. träffad postkonvention med Frankrike. Från 1828 deltog H. med lif och värma i våra riksdagar, städse kämpande i den moderat-liberala fraktionens leder. 1866 af Örebro län utsedd till representant i Första kammaren, kunde han för sin redan då vacklande hälsa föga taga del i riksdagsarbetet under den nya form, i hvars tillkomst H. som ordf. i den för representationsreformens främjande tillsatta centralkommittén hade ej ringa del. Som direktör för teatern sökte H. befordra den svenska dramatiken och upptog på k. teaterns repertoar arbeten af Börjesson, Blanche, Jolin, Dahlgren och Ridderstad. I yngre år sysselsatte han sig mycket med teckning och har utgifvit flera kompositioner, af honom själf ritade på sten, såsom illustrationerna till Nicanders »Runor» 1825, Tegnérs »Frithiofs saga» och »Axel» 1830, Teckningar ur Skandinaviens äldre historia 1830--31, m. m. H., som var hedersled. af Akad. för de fria konsterna, afled å Boo d. 5 juni 1871. Gift 1830 med friherrinnan Lovisa Johanna Ridderstolpe. Af grefliga ätten: 4. Hamilton, Gustaf David, krigare. Född d. 8 febr. 1699; broder till H. 2. Krigarbanan, som varit det fält, på hvilket ätten vunnit sin utmärkelse, beträdde H. vid sjutton års ålder såsom volontär vid lifdragonerna. Han ingick därpå i fransk tjänst och hade där avancerat till öfverstelöjtnant, då han 1741 blef öfverste för ett eget värfvadt infanteriregemente i Sverige. Befordrad till generalmajor 1747, undfick han fyra år senare grefvebrefvet och utnämndes 1755 till generallöjtnant. Under det därefter utbrytande pommerska kriget utsågs H., sedan von Rosen 1758 begärt sitt entledigande, till general-en-chef för svenska trupperna. På denna plats vann han dock, i följd af regeringens lamhet, lika liten ära och framgång som sina företrädare. Han begärde och fick därför redan i nov. s. å. afsked; hugnades 1765 med titel af fältmarskalk; blef fyra år