senare serafimerriddare och 1778 en af rikets herrar. Grefve H. var en man med utmärkta personliga egenskaper, hufvud och kunskaper, drift och duglighet samt ett synnerligt behagligt umgängessätt, lifvadt af kvicka infall, af hvilka några till Adolf Fredrik gått till eftervärlden. Död, allmänt älskad och saknad, på sin egendom Barsebäck i Skåne d. 29 dec. 1788. Gift 1740 med Jakobina Henrietta Hildebrand. 5. Hamilton, Adolf Ludvig, politiker, memoarförfattare. Född i Malmö d. 1 juni 1747; den föreg. son. Efter studier i Uppsala och en längre utländsk resa utnämndes H., som efter tidens sed redan vid 12 års ålder hugnats med fänriksfullmakt, 1766 till kammarherre hos d. v. kronprinsen, sedermera Gustaf III. Den högt bildade mannen, kände sig dock föga tillfredsställd med det ytliga hoflifvet och gaf sig 1768 ut på en ännu längre utländsk resa till England, Italien, Frankrike m. fl. länder, från hvilken han återkom först 1771. Han återgick nu till sin hofmannabefattning, hvilken han till 1782 beklädde med en olust, hvilken i samma mån dag för dag stegrades, som hans politiska åsikter kommo i divergens med Gustaf III:s regeringssystem. H. var nämligen en man med afgjord förkärlek för Englands konstitutionellt-aristokratiska författning, och sedan han 1782 ingått giftermål med Eva Kristina de Besche, skyndade han att draga sig tillbaka till sin 1780 inköpta egendom Blomberg för att där lefva en jorddrotts oberoende lif. Vid 1789 års riksdag syntes H. i oppositionens främsta led, där han kom att spela en allt betydelsefullare roll, sedan efter Fersens, de Geers och Frietzckys häktning det kräfdes nya män, som kunde upptaga de fängslades mantel. Vid konungens framläggande af förenings- och säkerhetsakten d. 21 febr. uppsteg H. ock först af alla och begärde i ett anförande, prägladt af mod och beslutsamhet, rätt för stånden att med stöd af 1772 års grundlag få på sina kamrar öfverlägga om lagen. Han invaldes nu ock i hemliga utskottet och kämpade såväl där som å riddarhuset oförskräckt mot hvarje inskränkning i ständernas själfbestämningsrätt. En ljungande protest mot det af konungen d. 27 april med lock och pock genomdrifna antagandet af bevillningen på obestämd tid afslutade ock H:s offentliga uppträdande vid denna riksdag. H., som äfven vid riksdagen i Gäfle 1792 tillhörde hemliga utskottet, hade ingen del i Gustaf III:s mord, ehuru hans senare författade memoarer utvisa, att han med allt annat än missnöje erfor underrättelse därom. Den franska revolutionens öfverdrifter voro ägnade att hos honom som hos många andra i någon mån afkyla frihetsentusiasmen, men ehuru han icke kunde rätt förlika sig med den unga vänsterns ledare vid 1800 års riksdag, då han åter invaldes i hemliga utskottet, lät han dock ej häraf förleda sig till afsteg från sina konstitutionella grundsatser utan sökte i likhet med flera af sina forna stridskamrater, Carl de Geer, Johan von Engeström m. fl., hålla en medelväg mellan ytterligheterna. Död på Tidaholm i Västergötland d. 10 okt. 1802. H. har i manuskript efterlämnat Anteckningar rörande Sverige, omfattande tiden 1718 till 1800, hvilka 1901 utgåfvos af O. Levertin (till och med Gustaf III:s regering). Memoarerna präglas af skarp människokännedom, vaken iakttagelse och lågande frihetskärlek, men ock af en hatfull sinnesstämning mot politiska motståndare, särskildt Gustaf III, som förleder författaren att okritiskt sätta tilltro till de lösaste hörsägner och otroligaste rykten. 6. Hamilton, Gustaf Wathier, ämbetsman. Född d. 5 juli 1783; den föregåendes son. <img l>

Redan vid aderton års ålder hade grefve H. absolverat sina juridiska examina i Uppsala och ingick som auskultant i Svea hofrätt. Här beredde honom hans grundliga kunskaper och goda hufvud en så hastig befordran, att han 1808 var assessor och tillförordnad statssekreterare för kammarexpeditionen och året därefter utnämndes till justitieråd. 1826 blef han landshöfding i Linköpings län. Med fäderneärfda traditioner visade H. ett lifligt intresse för politiska angelägenheter, städse ådagaläggande frisinnad åskådning samt karaktärsfast och själfständig hållning. Han åtnjöt ock af adeln förtroendet att inväljas i flera viktiga utskott och fungerade som ordförande i 1830 och 1835 års statsrevisioner. Säkerligen hade en än mera lysande ställning varit den allmänt ansedde H. förbehållen, om ej döden kommit emellan d. 8 dec. 1835. Gift 1: 1810 med Maria Helena von Strokirch och 2: 1831 med grefvinnan Hedvig Carolina Beata Hamilton. 7. Hamilton, Henning Ludvig Hugo, statsman. Född i Stockholm den 16 jan. 1814; den föregåendes son i första giftet. <img l>

Vid fjorton års ålder inskrifven som student vid Uppsala universitet, utnämndes han efter undergången officersexamen, femton år gammal, till underlöjtnant vid Svea artilleriregemente, men fortsatte likväl sina studier i Uppsala och aflade kansliexamen därstädes 1830. Han tjänstgjorde emellertid vid regementet, genomgick 1832-35 artilleriläroverket vid Marieberg och företog kort därefter en vetenskaplig resa till Danmark, Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike. Under sin bortovaro 1835 befordrad till löjtnant vid artilleriet, tog han 1836 afsked härifrån med rätt att som lönlös kvarstå i regementet. 1837 tjänstgjorde han som lärare i topografi och fortifikation vid krigsskolan, var 1837—43 lärare i taktik och reglementen vid läroanstalten i Stockholm för linjeofficerare samt transporterades 1839 som löjtnant till topografiska kåren, där han 1845 blef kapten, två år därefter major i armén och stabschef vid Lifgardesbrigaden samt 1850 öfverstlöjtnant i armén, hvarmed hans militära bana slutade. Under tiden hade han äfven uppträdt som författare med Bibliothek för krigshistoria och krigskonst 1837—39; Afhandling om krigsmaktens och krigskonstens tillstånd i Sverige under Konung Gustaf II Adolfs regering 1846, hvilka arbeten, grundade