på djupa och själfständiga forskningar, beredde
honom ledamotskapet i åtskilliga lärda
samfund, hvarförutom det sistnämnda af Vitt.-,
Hist.- och Ant.-akademien 1839 belönades med
hennes stora prismedalj i guld. Af konung
Oscar I kallad till hans äldsta söners handledare,
såsom kavaljer och kammarherre, under
deras studietid i Uppsala, vann han i hög grad
konungens enskilda förtroende, som äfven snart
utsträcktes till politiska värf.
År 1846 kallades
han till ledamot i kommittén för behandling
af frågan om nationalrepresentationens ombildning
och utnämndes 1848 till landtmarskalk,
sedan den förut bestämde landtmarskalken ingått
i konungens råd. Landshöfding i Östergötland
1852, utsågs han vid 1853 års riksdag
ånyo till landtmarskalk och förde för tredje
gången landtmarskalkstafven under den långa
riksdagen 1856--58. Sistnämnda år kallad till
statsråd och följande året förordnad till chef
för ecklesiastikdepartementet, lämnade han på
grund af sin försvagade hälsa detta förtroendeämbete
1860 och afgick i juni 1861 som svensk-norsk
minister till Köpenhamn.
Under den
hotande konflikten mellan Danmark och Tyskland
hade H., stödd af Carl XV:s personliga
uttalanden, ansett sig befogad att göra så bestämda
förespeglingar om eventuell svensk
intervention till Danmarks förmån, att han, när
dessa sedermera i praxis desavouerades af svenska
regeringen, fann sig föranlåten att anhålla om
sitt rappellerande 1864. Han kvarstod dock
som envoyé i disponibilitet till 1879, då han
erhöll afsked med pension. Måhända erhöll
han af det skedda en yttermera sporre att uppträda
som hufvudtalare mot den de Geerska
representationsreformen, som gifvetvis ej tilltalade
en man af H:s aristokratiska kynne.
Ledamot af Första kammaren 1867--81 för
Södermanlands län, uppträdde han äfven där
de första åren som frih. de Geers mest energiske
motståndare, tills denne 1870 afgick ur
statsrådet. I öfrigt gjorde han sig därstädes
känd som en af de finaste och habilaste debattörer,
vår parlamentariska historia har att uppvisa,
om ock mindre skicklig när det gällde
att själf framdrifva något nytt än att kritiskt
belysa svagheterna i andras yttranden och åtgöranden.
Under sådana förhållanden var han
ock helt naturligt att återfinna i konservatismens
leder.
Få män torde innehaft så många
och olikartade förtroendeuppdrag som H., och
sällan eller aldrig har någon svensk man rönt
så många yttre utmärkelser. Så blef han 1866
fullmäktig i riksgäldskontoret, hvarest han 1867--72
fungerade som ordförande, var 1877 Första
kammarens talman, 1868, 73 och 78 led. af kyrkomötet,
1869, 72 och 75 ordf. vid adelsmötet,
1876--81 ordf. i riddarhusdirektionen och 1872--81
kansler för rikets universitet, hvarförutom
han tid efter annan beklädde ordförandeskapet
i en mängd kommittéer och offentliga institutioner.
Hedersdoktor i Lund 1868 i filosofiska
fakulteten och 1879 i Köpenhamn i den juridiska,
kallades han 1856 till en af de 18 i
svenska akademien, hvars sekreterare han var
1874--81, och blef sedermera ledamot af alla
lärda och vittra akademier i Sverige och flera
i utlandet.
Så mycket större blef bestörtningen,
när H. plötsligt i april 1881 afsade
sig alla förtroendeuppdrag och ledamotskap
i akademier samt återlämnade sina ordensdekorationer
och man snart därefter erfor, att orsaken
härtill var att söka däri, att han i förtviflad
affärsställning begått sådan handling,
som, åtalad inför domstol, straffas med förlust
af frihet och medborgerligt förtroende. Han
lämnade nu fäderneslandet och afled i Amélie-les-Bains
i Frankrike d. 15 jan. 1886.
Vid sidan af sitt uppträdande i det offentliga lifvet
utöfvade H. en flitig verksamhet som skriftställare
å det politiska och historiskt biografiska
området. Utom här ofvan angifna arbeten
har han bl. a. utgifvit
Kriget i Tyskland 1866,
1869,
Några betraktelser i anledning af kriget
mellan Frankrike och Tyskland 1870,
1871,
Frankrike och Tyskland 1866--74, 1877,
Minnesteckningar öfver Carl de Geer (1869),
J. A. von Hartmansdorff (1870), C. G. Rehnsköld
(1878), Jakob Nils Tersmeden (1879),
Jakob de la Gardie (1880) m. fl., hvarjämte
han, och stundom anonymt, var flitigt verksam
i tidningar och tidskrifter.
Gift 1837 med
Maria Katarina von Rosén.
8.
Hamilton, Jakob Essen, öfverståthållare,
politiker. Född d. 12 sept. 1797;
den föregåendes fars kusin och
sonson till H. 4. Föräldrar: ryttmästaren
grefve
Axel Hamilton
och
Beata Elisabet von Essen.
<img l>
Student i Lund 1812 och i
Uppsala 1813, ingick H. 1814
å den militära banan som kornett
vid Lifregementets husarkår, avancerade
därstädes till löjtnant 1820 och ryttmästare
1824, samt tog afsked såsom major i armén 1826.
Åter anställd i samma regementskår 1830
såsom major, tog han ånyo afsked 1838 med
öfverstlöjtnants rang och lefde sedan såsom en
ej blott för sina egendomars skötsel, utan ock
för sina underhafvandes bästa verksam posessionat
å sin egendom Lyckås i Småland.
Det politiska lifvet hade redan länge intresserat H.,
som alltsedan 1828 varit en verksam medlem af
den liberala riddarhusoppositionen. Han ådrog
sig ock uppmärksamhet redan vid sin första riksdag
genom dels sin motion om införandet af
municipalstyrelser, hvarmed första uppslaget gafs
till våra nu gällande kommunalförfattningar, dels
sin framställning om indragning af åtskilliga
öfverflödiga helgdagar, som gaf anledning till en
ganska hetsig diskussion. Utan tvifvel hade H.
sin hand med i den »koalition» från 1830-talets
senare hälft, som afsåg att förmå Carl XIV Johan
att afsäga sig tronen till förmån för sin son,
och då oppositionen behärskade utskottsvalen vid
1840--41 års stormiga riksdag, insattes H. som
ordf. i bevillningsutskottet och beklädde vid ett
par efterföljande riksdagar samma plats i konstitutionsutskottet.
Efter 1848 års Marsoroligheter,
då Oscar I utnämnde en liberalare ministär,
kallades H. till öfverståthållare i Stockholm,
