hvilken plats han beklädde till 1862. Med fasthet och humanitet lyckades han åter bringa de oroliga massorna att respektera lagens bud. Men jämväl å det religiösa området rådde stor oro, till följd af prästerskapets yrkande på ett strängt tillämpande af det s. konventikelplakatet gentemot alla andra än af statskyrkans präster ledda andaktsöfningar. Den humane och frisinnade öfverståthållaren vägrade dock att lämna denna trångbröstade uppfattning sitt stöd, och den allmänna opinionen ställde sig på hans sida. Till den friare åskådning, som snart gjorde sig gällande hos regeringen i fråga om tillämpning af den religiösa toleransens åsikter, anses H. ock ha i icke oväsentlig mån bidragit. Sitt humanitetsintresse visade han genom att taga initiativet till uppförande af arbetarebostäder i hufvudstaden. äfvensom genom andra åtgärder till de fattigare klassernas bästa, liksom hans frisinnade uppfattning i allmänhet gjorde sig gällande såväl vid utfärdandet af nya som tolkningen af äldre polisförfattningar. Från hans tjänstetid daterar sig det allmänna införandet af gatubelysning å hufvudstadens gator och torg. Ett tecken på den allmänna aktning och tillgifvenhet, han förvärfvat bland hufvudstadens invånare, var hans inval i den nybildade stadsfullmäktigeinstitutionen 1863. 1848 utnämnd till generalmajor och 1858 till serafimerriddare, afled H. i Paris d. 3 maj 1864. Gift 1: 1834 med friherrinnan Augusta Maria Liljencrantz och 2: 1851 med Stephanie Fredrika Giesecke. 9. Hamilton, Gustaf Axel Knut, universitetslärare, rättslärd; sonson till H. 5. Född d. 29 nov. 1831 å Hönssäter i Västergötland. Föräldrar: häradshöfdingen, grefve Hugo David Hamilton och Maria Charlotta von Hofsten. I Uppsala, där H. 1848 blef student, aflade han 1855 juris kandidatexamen samt utgaf 1858 en akademisk afhandling: Om den politiska ekonomiens utveckling och begrepp, hvarefter han samma år utnämndes till juris oecon. et commerc. docens. Följande året, sedan han ventilerat en afhandling Om ägofrid efter svensk lag, befordrades han till adjunkt i nationalekonomi, folkrätt samt svensk stats- och specialrätt vid samma lärosäte och förestod i denna egenskap professuren i nationalekonomi och finansrätt åren 1859--62, då han undfick fullmakt som professor i administrativrätt och nationalekonomi vid universitetet i Lund. Juris hedersdoktor 1868, var H. 1874 led. af kommittén för universitetsstatuternas revision och 1877 af skandinaviska kommittén för utarbetande af en ny växellag. Förutom de redan nämnda arbetena har H. utgifvit: Om penningar och kredit 1861, Om arbetsklassen och arbetareföreningar 1865, Nordisk Tidskrift för politik, ekonomi och litteratur 1866--70, Folkuppfostran och folkbeväpning 1871, Öfversikt af statsinkomsternas olika slag 1874, Några af hufvudskälen hvarför grundskatterna icke böra afskrifvas eller nedsättas 1883, m. m. Gift 1858 med friherrinnan Hedvig Maria Stjernstedt. 10. Hamilton, Hugo Erik Gustaf, ämbetsman, politiker. Född på Blomberg i Västergötland d. 21 aug. 1849; den föreg. brorson. Föräldrar: sedermera landshöfdingen i Uppsala län, grefve Adolf Ludvig Hamilton och Johanna Ulrika Agnes Geijer, dotter af prof. Erik Gustaf Geijer. Student i Uppsala 1869, aflade H. juris kandidatexamen därstädes 1878 och blef efter vanlig juridisk gradpassering samt en tids tjänstgöring i riksdagens kansli, bl. a. som sekreterare i bevillningsutskottet 1883--84, sistnämnda år utnämnd till chef för den då organiserade patentbyrån. Sedan denna utvidgats till ett patent- och registreringsverk, kallades H. 1895 till öfverdirektör och chef för detsamma. Hans goda insikter i och lifliga intresse för allmänna frågor drogo honom åt det politiska lifvet, och med mycken käckhet och slagfärdighet kastade han sig under 1880-talets senare hälft i både tal och skrift in i striden mot den frambrytande protektionismen. Då han därjämte äfven på andra områden, såsom ordnandet af äkta makars egendomsförhållanden och i sociala frågor m. m., ådagalagt bestämdt liberala tendenser, parade med en framstående debattörstalang, var det helt naturligt, att H. vid de allmänna valen 1890 af den liberala majoriteten i hufvudstadens fjärde valkrets kallades till en af dess representanter i Andra kammaren. Äfven här gjorde han sig snart gällande, insattes vid urtima riksdagen 1892 i försvarsutskottet, hvars sedermera af riksdagen i hufvudsak antagna förslag han ej kunde biträda, och 1893 i bevillningsutskottet. Hösten 1893 lyckades högern hindra hans återval, men 1896 återkom han på sin gamla plats, hvilken han sedermera beklädde till 1901, då han drog sig tillbaka för att odeladt ägna sina krafter åt sina plikter som landshöfding i Gefleborgs län, hvartill han utnämnts 1900. Det var nog ej utan, att många under H:s andra riksdagsperiod, då han åter vid 1899--1900 års riksdagar hade plats i bevillningsutskottet, tyckte sig skönja en viss dragning åt höger hos honom. Han ingick likväl 1900 i liberala samlingspartiet, hos hvars vänstra flygel dock hans väl agressiva uppträdande till förmån för 1901 års härordningsförslag väckte mycken misstämning. För de sociala frågornas lösning, af hvilka H. städse varit lifligt intresserad, har han fått tillfälle att verka såsom ledamot af arbetareförsäkringskommittén 1886--89 och af arbetareskyddskommittén 1891 samt som ledamot af riksdagens 1891, 1898 och 1901 tillsatta utskott för behandling af olika förslag till arbetareförsäkring. Också torde han i ej ringa mån kunna tillskrifva sig förtjänsten af, att 1901 års förslag om olycksfallsförsäkring, sådant det nu är, vann riksdagens bifall. Som stadsfullmäktig i Stockholm 1888--94 och 1896--1900 ägnade han mycket arbete åt fattigvårdsväsendets förbättring samt har äfven varit ledamot af ett par af öfverståthållareämbetet i samma syfte tillsatta kommittéer. H., som 1897 kallades till ledamot af den då tillsatta kommittén