för ordnande af Sveriges fasta försvar, har, i synnerhet under tiden 1888--90 i Aftonbladet, varit flitigt medverkande i pressen å de politiska, ekonomiska och sociala frågornas område. Gift 1881 med friherrinnan Elvine Åkerhielm. Hammar, Hans Birger, präst. Född i Landskrona d. 6 sept. 1814. Föräldrar: stadsnotarien Hans Birger Hammar och Johanna Maria Scharling. I Lund, där H. inskrefs som akademisk medborgare 1831, beredde han sig samtidigt för predikoämbetet och den filosofiska graden, och invigdes till det förra 1837 och vann den senare 1838. För att så snart som möjligt erhålla en ord. beställning, sökte och utnämndes han 1841 till s. k. »klockarepräst» i N. Rörum, en befattning, den han innehade till 1851, då han erhöll fullmakt som kyrkoherde i Mellby regala pastorat i Bleking. Efter den vunna befordran uppträdde H. på fullt allvar som en kämpe för religionsfrihetens grundsatser. För att vinna framgång åt denna sak, som han af innerlig öfvertygelse gjort till sin lefnads uppgift, använde han alla lofliga medel: konferenser anordnades, bland hvilka de s. k. »Wannebergamötena» på sin tid väckte mycken uppmärksamhet och skärskådades i nästan alla landets tidningar. »Kristianstads traktatsällskap», som med dessa möten stod i den närmaste förbindelse, räknade H. bland sina stiftare, hvarjämte han först och sist sökte verka för sitt älsklingsmål genom tidningen Kyrkovännen, som af honom utgafs 1852--57. I våra dagar, då samvetstvångets fjättrar blifvit till god del aflossade, skulle H:s personlighet alltid väcka uppmärksamhet; ännu mer gjorde han det på den tid han uppträdde. Att hån och hotelser härvidlag icke sparades från statskyrkans sida, behöfver ej sägas den, som äger någon kännedom om de kyrkliga förhållandena för några årtionden sedan. Död d. 25 april 1862. Gift 1: 1841 med Sofia Amalia Hammar och 2: 1849 med Hedvig Laura Helena Hammar, hans kusiner. Hammarberg, Henrik, ämbetsman, politiker. Född på Viredaholm i Småland d. 27 sept. 1686. Föräldrar: öfverjägmästaren Gustaf Hammarberg och Brita Henriksdotter. Såsom auskultant i Göta hofrätt antogs H. till sekreterare hos fältmarskalken grefve Magnus Stenbock. Den store krigaren sökte på allt sätt öfvertala sin skrifvare att bli militär, hvilket slutligen denna ovetande lyckades. Efter slaget vid Helsingborg, där H. tjänstgjorde som Stenbocks adjutant, sändes han nämligen till Stockholm för att meddela Ulrika Eleonora och senaten underrättelsen om svenskarnes seger. Vid depescherna bifogade Stenbock ett enskildt bref till prinsessan, hvaruti han utbad sig, att H. måtte utnämnas till en ledigvarande regementskvartermästaretjänst vid Lifregementet. Vid afskedsuppvaktningen på hofvet erhöll H. till sin bestörtning fullmakt härpå och befordrades kort därefter till ryttmästare. Efter Carl XII:s död tog han afsked ur krigstjänsten och beträdde åter den civila tjänstemannabanan, på hvilken han 1737 befordrades till lagman och två år senare till v. president i Göta hofrätt. H. deltog äfven verksamt i sin tids politiska lif, och lugn och betänksam, som han var, kunde han ej förlika sig med det unga oroliga Hattpartiets lösliga kalkyler om att i hast upprätta Sveriges storhet och ära, utan utvecklade vid 1738--39 års riksdag stor energi och skicklighet för riksstyrelsens bevarande i Arvid Horns och hans vänners erfarna händer. Vid ett tillfälle lära därvid lidelserna kommit så i svallning, att H. från några unga hetlefrade fänrikars sida blef föremål för våldsamheter och en af dem drog värjan mot honom. Tyvärr voro dock hans ansträngningar lika förgäfves som hans allvarliga varningar vid 1740--41 års riksdag mot det lättsinnigt började kriget mot Ryssland. Om H:s stora anseende vittnar den omständigheten, att han, som 1750 erhållit hofkanslers namn, heder och värdighet, fick, oaktadt han tillhörde minoriteten 1751 erbjudande om riksrådsförlag, hvilket han dock afböjde. I stället utnämndes han s. å. till president i Svea hofrätt. H., hvilken afled å Viredaholm d. 25 jan. 1768, var en lärd och vitter man samt har äfven gjort sig känd som författare. Gift 1710 med Abela Juliana Silfwerskiöld. Hammarinus, Samuel Benedicti, präst. Född i Ofvansjö socken i Gestrikland, där fadern Bengt var bonde. Prästvigd 1629, blef H. följande året komminister i Klara församling i Stockholm, men fortsatte sina studier och blef filosofie magister i Uppsala 1639. Sedan han ett par år tjänstgjort som lärare och rektor i hufvudstadens »Storskola», förordnades han 1642 till hofpredikant hos drottningen och utnämndes fem år senare till öfverhofpredikant och kyrkoherde i Klara. 1649 blef han tillika kyrkoherde i Bromma och vice ordförande i Stockholms stads konsistorium. Både såsom skolman och pastor ådagalade H. mycken kraft och duglighet, men tillika en själfrådighet, som skaffade honom många ovänner, i synnerhet inom hans eget konsistorium. Troligen bidrog denna ovänskap i sin mån till de missöden, som fördystrade hans senare lefnadsår. Uppslaget till de samma var följande. I Bromma prästgård hade en i hans tjänst varande piga hängt sig under ett anfall af vansinne. H., som först varseblef den olyckliga, skyndade att nedtaga henne. Denna handling af mänsklighet uppväckte en sådan afsky hos den okunniga befolkningen, att då H. följande söndag kom för att predika, befanns kyrkan -- tom. Han anklagades först i konsistorium och sedan vid häradsrätten, såsom den fallit bödeln i ämbetet och hade förnedrat sitt prästerliga kall samt dömdes 1663 sin tjänst förlustig. Han gjorde väl försök att bli restituerad, men alla hans bemödanden voro fruktlösa, ehuru han af k. nåd återfick heder och ära. De två sista åren bodde han i Stockholm på Norrmalm i en gränd, som efter honom kallades Mäster Samuelsgränd. Död i början af år 1665. Gift med Maria Katarina Karkman och stamfader för adliga ätterna Hammarberg och Hammarfelt, blef H.