Under den jäsning, som rådde i sinnena, då riksdagstrumpeten sammankallat ständerna till Gefle, hade H. af general Pechlin fått det meddelande, att om konungen ämnade bruka något våld, skulle detta mötas med våld tillbaka, men att man under alla förhållanden skulle söka bibehålla lugnet i hufvudstaden. Efter riksdagen hade Ehrensvärd och Liljehorn, ett par af de sammansvurne, omtalat för H., att ett attentat mot konungen vore i görningen, och att natten till den 16 mars var bestämd för dess verkställande. På grund af denna »delaktighet» i sammansvärjningen, dömdes H. till förlust af tjänst och ett års fästning, som han undergick på citadellet i Malmö. Efter utståndet straff återvände han till Finland, där han vid Finska riddarhusets upprättande 1817 förordnades till riddarhusdirektör. Död i Åbo d. 20 juni 1818. Ogift. 2. Hartmansdorff, Jakob August von, ämbetsman, politiker. Född i Adelöfs socken af Småland d. 12 mars 1792; den föregåendes brorson och son af kaptenen Jakob Baltzar von Hartmansdorff och Fredrika Grönhagen. Student i Uppsala 1800, aflade H. därstädes hofrättsexamen 1807 och kansliexamen 1808. Vid fredsslutet i Jönköping 1809 tjänstgjorde han som kanslist och antogs året därefter af frih. Wetterstedt till kopist i pommerska expeditionen. Under riksdagen i Örebro 1810 var H. kanslist i expeditionsutskottet och begynte redan då med intresse följa sin tids politiska företeelser. 1811 blef han kanslist i sundhetskollegium samt 1812 kanslist och 1814 protokollssekreterare i kolonialärendenas departement. Under fälttåget 1813--14 var han sin gynnare Wetterstedt följaktig till Tyskland, med åliggande att föredraga pommerska ärenden och militära befordringsmål hos kronprinsen i hans högkvarter. Äfven hos den kommission, som vid stortinget afhandlade villkoren för Norges förening med Sverige, var han anställd som kanslist och blef 1816 sekreterare hos riksståthållaren. 1818 hugnad med kansliråds titel, återkom H. tre år därefter till Sverige och begynte 1823 sin så betydelsefulla och märkliga riksdagsmannabana. Han uppträdde i början i liberalt-aristokratisk anda och grundlade därigenom det inflytande, han på riddarhuset ökade och bibehöll, äfven under det hans politiska färg efterhand nyanserade, tills den slutligen blef den förstes motsats, eller konservativt-byråkratisk. Af sitt stånd fick också H. emottaga alla de bevis på aktning och förtroende, som adeln ägde att meddela. Han insattes till fullmäktig först i riksgäldskontoret och sedermera 1828 i riksbanken, hvilket förtroende han innehade till sin död, samt antogs 1826 till riddarhuskamrerare, från hvilken befattning han 1831 af konungen kallades till statssekreterare för ecklesiastikärendena, hvilket ämbete H. beklädde till den 9 mars 1838; den 2 nov. s. å. nedlade han hofkanslersförordnandet, som han innehaft sedan 1836. Af andra intalad och själf öfvertygad, att ett kraftigt användande af indragningsmakten vore det verksammaste medlet till stäfjande af pressens missbruk, företog han, då oppositionstidningarna hade riktat några skarpa anfall mot regeringen, med allt det trots, som låg i hans lynne, ett härnadståg mot den liberala pressen. Inom loppet af några månader 1838 anbefalldes öfver tjugu tidningsindragningar. Men denna åtgärd gjorde, långt ifrån att tysta, pressen endast våldsammare och eggade till den sinnesstämning, som utbröt i oroligheterna på Stockholms gator i juni och juli månader under rättegången mot Crusenstolpe. Belastad med en impopularitet, som kanske få varit det, måste H., som sagdt, afgå från hofkanslersämbetet och skickades i slutet af 1838 som t. f. landshöfding till Kalmar. År 1841 utnämndes han till president i kammarrätten, en plats, som syntes enkom skapad för hans exemplariska ordningssinne och granskningsnit, hvilket ämbete han innehade till sin död i Stockholm d. 21 dec. 1856. Från 1840 till sin död var H. den erkände ledaren för riddarhusets konservativa fraktion, men var på samman gång fast öfvertygad att principen af adelns själfskrifvenhet som riksstånd ej kunde fasthållas. Vid icke mindre än tre riksdagar inlämnade H. till konstitutionsutskottet förslag om representationens ombildning till fem stånd: det andliga, ämbets-, borgare-, godsägare- och bondeståndet, till lika antal fördelade på ett öfverhus, valdt för 12 år, och ett underhus valdt för 3, med riksdag hvart tredje år. Förslaget, som uteslöt själfva ordet: adel, upptogs med mycken förtrytelse inom det konservativa lägret och vållade en, dock snart öfvergående, kallsinnighet mellan H. och hans partivänner. »H. var en man,» säger en minnestecknare, »lugn, nära nog kall; af sällsynt moralisk kraft, outtröttlig i verksamhet, okuflig i meningsfejderna, halsstarrig i åsikter, omutlig i deras förfäktande, lika regelbunden, snörrät och torr i tankegången och konklusioner, som handlings- och lefnadssätt.» »På sin skriftställarverksamhet lade han stor vikt, och om han var svag för något slags beröm, så var det för detta.» Hans tryckta arbeten äro, utom smärre afhandlingar och uppsatser i tidningar och tidskrifter: Förslag till inrättningen af Sveriges stats förvaltning 1823, Om Svenska Statsverkets tillgångar och behof under åren 1840--1845, 1840, Tal om sambandet mellan näringarna, kyrkan och samhället 1851, Förslag till Svenska folkrepresentationens ombildning och därmed sammanhängande ändringar i Föreningsacten med Norrige samt Grundlagarne och Valstadgarne för Sverige 1851, o. s. v. Ledamot af Vet.-akad. Gift 1828 med Beata Maria Ehrencrona. Hassel, Henrik, vetenskapsman. Född i Jomala på Åland d. 12 nov. 1700. Föräldrar: komministern Henrik Hassel och Magdalena Forsman. Vid fjorton års ålder måste H. med föräldrarna fly för ryssarna till Sverige, där han blef student i Uppsala 1718. Åtta år därefter promoverad