till filosofie doktor i Åbo, hade han redan förvärfvat sig ett så högt anseende för lärdom, att han 1729 utnämndes till eloquentiæ professor. Genom sin personliga öfverlägsenhet och vidsträckta kunskaper tillkämpade han den romerska litteraturen ett anseende, som detta läroämne förut saknat vid det finska lärosätet. Han bidrog äfven till utrotande af de skolastiska kvarlefvorna och ensidigheten af Wolffska systemet i filosofien, hvilka båda hade sina gynnare vid universitet. 1773 erhöll han kansliråds titel och afled i Åbo d. 18 aug. 1776. Hans litterära kvarlåtenskap utgöres af en mängd disputationer och akademiska program. Gift 1729 med Katarina Meurman. Hasselberg, Klas Bernhard, astronom, fysiker. Född i Vånga församl. af Skarab. län, d. 3 sept. 1848. Föräldrar: kyrkoherden Klas Anton Hasselberg och Natalia Clementina Stabeck. Student i Uppsala 1866 och fil. d:r 1872, antogs H. s. å. till e. o. astronom i Pulkova, företog 1873 studieresor till olika observatorier och ledde som chef den astronomiska expeditionen från Pulkova, som i Possiet, Amurlandet, observerade Venuspassagen den 9 dec. 1874. Följande år blef H. adjunktastronom för astrofysik, 1879 hofråd och 1883 äldre astronom för astrofysik med statsråds rang. 1889 kallades han till svenska Vet.-akademiens fysiker och är sedan 1890 led. af denna akademi samt Vet.-societ. H. har 1874 redogjort för sina observationer af Venuspassagen i Bearbeitung der photographischen Aufnahmen im Hafen Possieth. I Über die Spectra der Cometen etc. har han i historiskt sammanhang undersökt kometernas spektra och visat, att de band, som förekomma häri, äro modifierade kolväteband och att elektriska fenomen spela en stor roll hos kometerna. Till den rena fysiken höra H:s undersökningar öfver vätets, kväfvets och jodgasens spektra samt Studien auf dem Gebiete der Absorptions-Spectralanalyse. Af den åsikten att endast genom en noggrann kännedom om de jordiska ämnenas spektra kan studiet af himlakropparnas fysiska beskaffenhet fortsättas med framgång, har H. vidare ägnat sig åt en revision af särskildt metallernas spektra. Gift 1875 med Julia Elisabeth Walter. Hasselberg, Per, bildhuggare. Född d. 1 jan. 1850 i Hasselstad vid Ronneby. Föräldrar: hemmansägaren Åke Andersson och Ingeborg Svensdotter. H., hvilken redan vid mycket unga år ritade åt en byggmästare och förfärdigade samt sålde käppar och pipor, på hvilka han skurit ut figurer, sattes i snickarelära och blef vid 19 års ålder gesäll i Karlshamn. Han kallade sig härefter Hasselberg efter födelseorten. 1869 begaf han sig till Stockholm, där han arbetade hos ornamentsbildhuggaren Nerpin samt på kvällarna besökte slöjdskolan. Han var äfven en kort tid lärjunge vid konstakademien och reste 1876 till Paris på ett från kommersekollegium erhållet yrkesstipendum. H. drog sig därstädes fram genom arbete hos en ornamentsbildhuggare och på en terrakottafabrik samt blef 1877 elev vid École des beaux arts. Två år senare erhöll han vid en finsk täfling om en grafvård öfver Runeberg 1:a priset för skissen Inspirationens genius. På 1880 års salong utställde H. Le charme, en ung gosse, lekande med två fåglar, och å 1881 års salong Snöklockan i gips, som belönades med mention och två år senare, då den exponerades i marmor, med 3:e medalj. H. blef genom detta sällsynt intagande konstverk på en gång berömd. Vid 1881 års täfling för en fontän i brunnsparken i Göteborg vann H. 1:a priset (»Johanna i Brunnsparken»). Han utförde sedermera åt P. Fürstenberg för dennes galleri sex allegoriska dekorativa takgrupper: ångan, elektriciteten, magnetismen, dynamiten, fotografien och telefonen. 1886 var hans Farfadern färdig, hvilken efter H:s död göts i brons och som en hyllning af en del vänner 1896 uppsattes i Humlegården. Ett i marmor af K. Eriksson utfördt exemplar finnes i Göteborgs museum. 1886 utställde H. vidare den mindre statyn Uppfinnaren och utförde 1888 Vågens tjusning samt 1890 Grodan och ett par år senare Näckrosen. Han har dessutom utfört en mängd porträttbyster, hvilka finnas i brons eller marmor, af artisten E. Josephson, grosshandl. M. Wærn, hr och fru P. Fürstenberg, redaktör S. A. Hedlund, prins Eugen, hr och fru O. Wijk, L. de Geer, V. Rydberg, A. Bonnier m. fl., ett par helfigursstatyetter och en serie vaxmedaljonger. I »opponenternas» rörelse mot konstakademien och sedermera i det 1886 bildade Konstnärsförbundet tog H. ifrig del. 1891 lämnade han Paris och bosatte sig i Stockholm, där han dog d. 25 juli 1894. Sveriges allm. konstförening utgaf 1898 ett illustrationsverk öfver H:s förnämsta arbeten. Ogift. »För H. existerade det en naturdrifternas och naturkrafternas poesi, härligare än hvarje annan, stundom skär och vek, stundom vild och gripande, alltid högstämd och vördnadsbjudande som dess stora moder: naturen själf. I H:s känsliga inbillning skapade denna poetiska syn på naturen gång på gång kroppsliga väsen, formade efter människans beläte. Hans konstskickliga hand hjälpte sedan de hårda, klumpiga marmorblocken att imitera dessa väsen i deras mjukaste rörelser. Snöklockan, Grodan, Uppfinnaren, Farfadern, Näckrosen äro olika uttryck för dels medvetna, dels omedvetna rörelser och drifter inom människan. Ångan, Elektriciteten, Magnetismen, Dynamiten m. fl. dekorativa takfigurer i Fürstenbergs galleri äro symboliseringar i människohamn af naturens underbara krafter. Frågan om hvar det medvetna slutar och det omedvetna börjar inom människan hörde till dem, som lifligt intresserade Hasselberg, och man ser detta intresse afspegladt i flera af hans verk. Man har i Snöklockan sett en symbol af vårens uppvaknande, »smekt af sol och ljumma vindar». På fotstället fanns också -- första gången den exponerades -- inristadt följande af en fransman skrifna vers: