-- Fleur de la neige, découvre ton sein du lien, qui t'empêche de tépanouir! -- -- Annonce sur la terre le grand reveil. Un baiser du soleil et tout respire. Genom samtal med H. -- skrifver Richard Bergh -- har jag dock upprepade gånger blifvit stärkt i den uppfattning, att Snöklockan närmast är att fatta som en symbol af den vaknande kärleksdriften, hvilken sliter omedvetenhetens bojor och fyller det späda kvinnobröstet med aningar om den sols värmande kyssar, som heter kärlek. Stilla lyfter hon hufvudet; ögonlocken äro ännu slutna, liksom tyngdes de af drömmar, men i nästa stund skola de långsamt öppnas, och blicken skall söka ut i rymden för att finna den lycka, som hägrat i drömmen. Stilla -- med denna halft medvetslösa rörelse af handen som så rörande väl uttrycker uppvaknandet -- stryker hon locken från kinden. Den andra handen hvilar vid hjärtat, där den stora förvandlingen nu synes försiggå -- där vid kärlekens annalkande flickans känslor bytas i kvinnans. Den ädla, kyska resningen på den späda gestalten lekamliggör den känslans renhet, som fortfarande lefver inom henne. Kärlekens heta kyssar ha ännu ej bränt hennes svala marmorpanna. Snöklockan talar ett känslospråk, som vi nordbor förstå bättre än andra. Den talar om den kärlek, som spirar ren i snöns hemland -- i norden. En allmän glädje blef det inom konstnärslägret i Paris den dag Hasselbergs »Farfadern» stod färdig i lera. Det var ett manligt verk, strängt i formen och djupt i tanken. Här hade H. med de enklaste medel lyckats i ett moment åskådliggöra kontrasten mellan den slumrande lifskraften i lifvets morgonstund och den likaledes slumrande kraften mot dess afton. Medan gossen i farfaderns knän visar oss den ännu opröfvade lifskraften, hvilken i sömnen ökar sin styrka, visar oss gubben den pröfvade lifskraften, hvilken efter lifvets hårda dust i sömnen äger en fristad. Gossen intar under sin lyckliga djuriska hvila den mest vårdslösa och obundna ställning -- en slående kontrast till gubbens ännu i sömnen behärskade hållning, hvilken synes beräknad att vältaligt skildra den bundna kraften i dess höga ro. Gruppen var utförd med en bredd och en kraft som fullständigt bedårade åskådaren. Det fanns något af högheten i Michel Angelos Moses hvilande däröfver. »Grodan» är en i allo originell uppenbarelse, präglad af den mest osökta humor. Statyns ställning imiterar en grodas; till yttermera visso sitter på fotstället framför flickan en groda i samma ställning som hon själf. »Une grenouille» kallar fransmannen en flicka i slynåldern, däraf idéen. Statyn symboliserar det primitivt mänskliga -- omedvetenhetens tillstånd. En bättre representant för det omedvetna än denna flicka, som med näsan i vädret och blicken riktad in i det blå intet, njuter tillvaron på samma sätt som grodan framför henne, kunde H. ej gärna finna. Hvad konstskicklighet i formbehandlingen beträffar, torde grodan vara det förträffligaste verk H. åstadkommit. Dess rygg är i marmorn utförd med en finess i detaljerna, som kommer åskådaren att formligen se, hur det spritter af lifslust i den unga kroppen. Oaktadt lifligheten och realismen i behandlingen äger statyn i sin helhet dock ett orubbligt plastiskt lugn och tillhör på intet sätt det slags realistiska genreskulptur, som man så ofta ser i Frankrike. Hvad H. lärde sig af franska skulptörer var teknisk fulländning; hvad han däremot ej ville lära af dem -- och detta länder honom till heder -- var deras allt mer öfverhandtagande benägenhet att göra skulpturen »pittoresque» d. v. s. att gifva figurers ställningar och uttryck, draperiers fall, omgifvande föremål etc. denna lediga hållning, som man ser å målningar, och som där, tack vare bakgrunden och en konkret stil i öfrigt, äger sitt berättigande. Skulpturen är, oaktadt den framställer formen handgripligare än måleriet, en mycket mer abstrakt konst -- med strängare fordran på idéel stil. Efter sin hemflyttning till Sverige påbörjar H. det verk, som bland de afslutade statyerna blef hans sista. Det är utan tvifvel ett af hans märkligaste och personligaste arbeten, fulländadt så väl i hänseende till komposition som till teknisk färdighet. Statyn föreställer en liggande kvinnofigur, och han kallar den »Näckrosen». Den latinska benämningen å denna blomma (Nymphæa alba) gaf tillika med berättelsen, om hur vattnets fagraste blomma uppstiger från sjöbotten till vattenytan för att befruktas, H. idéen till hans verk. Hvad »Näckrosen» symboliserar är nämligen naturens eviga tendens till fortplantning. För den kyskhet som gjorde »Snöklockan» så rörande, har H. ingen plats, då det gäller att blåsa en lefvande anda i den kvinnostaty, hvilken i sina formers karaktär och sin rörelse skall försinnliga naturens vilja till pånyttfödelse. Det naturens bud som i »Snöklockan» endast förnams som en hviskning, lätt som vårvindens, har i »Näckrosen» blifvit till en med bjudande röst uttalad befallning, hvilken kvinnan här bereder sig att lyda. Utsträckt i all sin fägring på en bädd af näckrosblad hvilar hon väntande -- medan vattnets andar, förkroppsligade i sinnligt blickande manshufvuden rundt om på statyns fotställning, sjunga hennes bröllopssång.» H. var äfven mycket intresserad för sociala frågor och sysslade desslikes med mekaniska uppfinningar. Han uppfann en punkteringsmaskin att användas vid skulpturverks utförande i marmor. Arbeta! var detta snilles lösen här i lifvet. Hasselgren, Harald, orientalist. Född d. 21 sept. 1676 i Leksbergs församling i Västergötland. Föräldrar: skolrektorn i Mariestad Harald Hasselgren och Anna Engelbrektsdotter. Under sin vistelse i Uppsala, där H. blef student 1696, gjorde han bekantskap med en till kristendomen omvänd jude, Moses Ben Aaron eller Johan Kemper, som ägde ovanliga insikter i den österländska litteraturen. Under dennes ledning utvidgade han sina kunskaper i hebreiska och kaldeiska språken samt de talmudiska skrifterna och utnämndes till professor i österländska och