Peters segrar, blef orsaken till Sveriges förlust af Östersjöländerna. Nästan alla samtida författare beskrifva H. som en föraktlig och dålig människa; icke blott okunnig, utan hatande kunskaper samt därjämte falsk, elak och egennyttig, så att han å ena sidan tog mutor af hvem som helst och å den andra utsög underlydande krigsbefäl och soldater. H., som 1690 blef fältmarskalk och kansler för universitetet i Dorpat, erhöll redan 1678 friherrlig värdighet. Död i Riga d. 24 dec. 1695. Öfver hans graf, i Västra Vingåkers kyrka i Södermanland, reser sig en praktfull minnesvård, som i en prunkande inskrift försäkrar eftervärlden, att H. var en stor och vördnadsvärd man. 2. Hastpher, Berndt Johan, militär. Född d. 3 maj 1737. Föräldrar: öfversten frih. Johan Hastpher och friherrinnan Margareta Elisabet Stackelberg. H., hvilken 1753 blef fänrik vid Jämtlands regemente, hade därstädes avancerat till major 1763, då han tog transport till Finland. Han blef först major vid Björneborgs regemente och därefter öfverstelöjtnant vid Åbo läns regemente. 1775 nödgades H. af fruktan för bysättning lämna landet, men befordrades 1776 till öfverste för Åbo läns regemente och 1781 till chef för Savolaksbrigaden. Tacksamheten mot Gustaf III visade sig ock däri, att H. vid 1786 års riksdag var en af cheferna för riddarhusets rojalistiska minoritet, men var dock ej af nog varaktig beskaffenhet att hindra honom från deltagande i Anjalaförbundet. H., som visade sig mycket vacklande, hade bl. a. ett möte med Sprengtporten, som var i rysk tjänst, och fick af denne löfte om pengar och anställning, mot det att H. med sina trupper skulle hjälpa till att skilja Finland från Ryssland. Sedan hans komplotter blifvit upptäckta, blef han dömd till döden, men benådad af Gustaf, med förlust af ära och ämbete: »emedan,» såsom orden i konungens bref lyda: »K. Maj:t haft afseende på hans förut visade trohet och tillgifvenhet». H. begaf sig sedan ur Sverige först till Köpenhamn och sedan till London. Olika rykten gingo sedan om hans vistelseort. Enligt en berättelse skulle han gått öfver till Ostindien, såsom öfverste i engelsk tjänst; enligt annan version skulle han ha uppehållit sig i Hamburg, såsom handlande i kompani med sin olyckskamrat, baron Klingspor. Sina sista lefnadsår tillbragte han såsom brigadgeneral i rysk tjänst och dog 1809 i Hvita Ryssland. Gift 1765 med grefvinnan Fredrika Brigitta Bonde. Haupt, Georg, ebenist. Född 1741 i Stockholm. Föräldrar: snickaremästaren Elias Haupt och Magdalena Vogel. H. lärde, att börja med, yrket å fäderneverkstaden, som efter den äldre Haupts år 1744 timade död öfvertagits af modern, men inskrefs 1754 som lärling på fem år i J. K. Ecksteins snickareverkstad, ehuru han ännu icke fyllt de 14 år, som man enligt skråordningen borde ha för att kunna antagas till lärgosse. På 1760-talet arbetade H. utomlands, i England och Frankrike; till Paris torde han anländt i midten af 1760-talet, där han måhända arbetade hos Jean-François Leleu, en i marketeri särdeles skicklig mästare. I Paris slöt sig H. till »den klassiska riktningen» (Ludvig XVI:s stil) inom möbelhandtverket, hvars mest lysande namn han sedan skulle bli i Sverige, dit han återvände från England, där han vistades sommaren 1769. I juli s. å. erhöll H. k. fullmakt som hofsnickare hos Adolf Fredrik och i slutet af år 1770 mästerskap inom Stockholms snickareämbete. Följande år är han inflyttad i den verkstad, Smålandsgatan n:r 40, som han innehade till sin död, hvilken inträffade i sept. (?) 1784. Bland de af H. utförda sakerna, särskildt byråerna finnas verkliga praktstycken, hvilka också på auktioner i senare tider betalats med kolossala summor. De Hauptska möblerna finnas på museer i in- och utlandet, däribland på Kensingtonmuseet i London och Nordiska museet i Stockholm, på k. husgerådskammaren samt hos samlare i Sverige och annorstädes. Af d:r John Böttiger utkom 1901 Kungl. hofschatullmakaren och ebenisten Georg Haupt. En studie till 1700-talets konstslöjdhistoria. Gift 1: 1771 med Anna Elisabet Linning; 2: 1779 med Sara Katarina Thuring. Hazelius. Äldsta kände stamfadern Hans var bonde i Hassela by i Helsingland. Släktnamnet antogs efter Hassela af Hans' sonsons son Petrus, f. 1644, d. 1704, komminister i Bergsjö. Hazelius, August, militär, skriftställare. Född i Stockholm d. 18 april 1797. Föräldrar: handl. Johan Hazelius och Lovisa Dorotea Keyser. Utexaminerad 1814 från krigsakademien på Karlberg, anställdes han vid fältmätningsbrigaden af ingenjörkåren och deltog i det korta fälttåget mot Norge s. å. Sedermera befordrad inom ingenjörkåren till löjtnant 1821, avancerade han efterhand till kapten 1829, major 1844 och öfverstlöjtnant 1848, utnämndes 1856 till öfverste och chef för topografiska kåren samt blef 1862 generalmajor. 1831 inrättade H. i hufvudstaden en läroanstalt för unga officerares bildande och förestod densamma till 1856, själf författande de erforderliga läroböckerna i krigskonstens särskilda delar. 1830 hade han redan blifvit anställd som lärare i taktik, strategi och krigshistoria vid artilleriläroverket i Marieberg, hvilken befattning han innehade till 1858. 1843 valdes H. till sekreterare i Krigsvetenskapsakad., en plats, som han bibehöll i tjugu år, och förordnades, efter att förut tjänstgjort som ordonnansofficer hos Carl Johan, 1844 till adjutant hos Oscar I. I många riktningar använde H. sina rika krafter och saknades aldrig, där hans vidsträckta insikter och ovanliga skriftställaretalang kunde bidraga till det allmännas gagn. I yngre år uppträdde han mest som författare i militära ämnen, och om hans kunskaper på detta område vittna bland annat hans läroböcker för krigsskolan. Med åren utsträckte sig hans nit till hela vårt undervisningsväsende, och