2. Hazelius, Artur Immanuel, skolman, forskare, grundläggare af Nordiska museet i Stockholm. Född i Stockholm d. 30 nov. 1833; den föreg. son. H. blef student i Uppsala 1854 och promoverades 1860 till filosofie doktor. Han ägnade sig härefter först åt lärarekallet och blef, efter att i trenne år hafva tjänstgjort såsom hufvudlärare i modersmålet vid Nya elementarskolan, 1864 lektor i svenska språket och litteraturhistoria vid Seminarium för bildande af lärarinnor. Den uppgift, han såsom lärare förelagt sig, framställde han i en uppsats Om undervisningen i modersmålet (i Pedag. Tidskrift 1866). Enligt uppdrag af d. v. ecklesiastikministern deltog han i utarbetningen af den genom ecklesiastikdepartementets försorg utgifna Läsebok för folkskolan. Hans önskan att kunna i allo tillämpa sina egna åsikter i ett dylikt arbete medverkade till utgifvandet af Fosterländsk läsning för barn och ungdom I 1868. Om det svenska bibelöfversättningsarbetet, med särskildt afseende på 1861 års proföfversättning af Nya Testamentet (i Sv. Literaturtidskrift 1868), hade i flera delar inflytande på bibelkommissionens senare verksamhet. För att kunna mer ostördt ägna sig åt litterära sysselsättningar lämnade H. 1868 sin tjänst vid lärarinneseminariet. Året därefter kallades han till sekreterare vid det då i Stockholm samlade Nordiska rättstafningsmötet och ägnade närmare ett par års verksamhet åt utarbetningen af den redogörelse för mötet, som det ålåg honom att afgifva. Såsom frukter häraf utgaf han 1870: Om rättstafningens grunder med särskildt afseende på svenska språket, samt följande året: Redogörelse för Nordiska rättstafningsmötets förslag till ändringar i det svenska stafningssättet jemte berättelse om mötet, hvilka arbeten väsentligt bidragit till främjandet af mera ljudenliga principer i svensk rättstafning. H., hvilken, i likhet med sin far, redan som helt ung med ränsel på ryggen genomvandrat flere af våra landskap och därunder ökat den fäderneärfda kärleken till land och folk, hade synnerligen under senare resor erfarit, huru egenheterna i svenskt folklif och gamla svenska plägseder mer och mer utjämnades, utan att något kraftigt steg togs för att rädda och göra sig till godo minnena af desamma. Hösten 1872 beslöt han därför skapa ett fosterländskt etnografiskt museum i hufvudstaden och kunde i okt. följande år öppna den Skandinavisk-etnografiska samlingen, som från 1880 kallades Nordiska Museum och från 1891 utvidgades med Skansen, ett friluftsmuseum utan like i världen. »Från Hazelius' hem växte samlingen ut till ett par små rum i Kungsbacken, 87 Drottninggatan; vidare, i april 1873, till »Södra paviljongen», n:r 71 samma gata. Här fick man snart se bohagen ordnade i stuguinteriörer, dräkterna burna af artistiskt utförda bilder, i stället att på vanligt museivis hängas på väggar, i skåp, läggas i glaslådor och dylikt. Redan 24 oktober 1873 kunde den nya samlingen öppnas för allmänheten. Det var allmogeafdelningen, som först kom till stånd; närmast följde skråtidens kvarlefvor, därpå de högre ståndens. Icke mycket senare utsträcktes samlandet till grannfolken och till grundandet af en rent historisk afdelning. 1880 var den så utvidgade planen af Hazelius beskrifven med dessa ord: »Nordiska Museet skall vara ett hem för minnen, framför allt ur svenska folkets lif, men äfven ur andra folks, som med det svenska äro befryndade. Det skall omfatta alla klasser, således icke endast allmogen, utan ock medelklassen och de högre stånden. Och då dess syfte skall vara att på samma gång gagna vetenskapen samt väcka och nära fosterlandskänslan, skall det också upptaga och vårda minnen af svenska män och kvinnor, som i olika riktningar främjat fosterländsk odling och ära.» Mer och mer erfor Artur Hazelius huru han hade hela svenska folket bakom sig. Riksdagen hade ifrån 1875 räckt en hjälpsam hand (då 5,000 kronors anslag), och dess årsbidrag växte till 50,000 kronor för H:s sista år. Redan 1879 hade han erbjudit staten sin samling, men fått afslag. Då upprättade han 1880 ett