öfverlåtelsebref till svenska folket af hela sitt »Nordiska Museum» med alla dess fonder, och ställde det under en styrelse, som skulle äga makt att från föreståndareplatsen, hvilken han förbehållit sig, skilja honom, om den fann honom missbruka sin ställning. De särskilda stadgarna underskrefvos af de fem utsedda styrelsemedlemmarna den 28 april 1880, från hvilken dag Nordiska Museum öfvergått ur H:s ägo till svenska folkets, under det dock H. utfäste sig att personligen ansvara för museets då varande skuld och framgent uppkommande brist. Visserligen stodo styrelseledamöterna H. kraftigt bi, men på hans egna skuldror hvilade alltjämt det tyngsta arbetet. Samlandet var honom en glädje, »vigilerandet» var honom ett ständigt tryck. På ingen ställde han så stora fordringar, som på sig själf. Därför kunde han ock frimodigt uppträda som Museets böneman. Sitt närmaste lifgarde fick Hazelius i det i maj 1880 stiftade »Samfundet för Nordiska Museets främjande», hvilket vid Museets första kvartsekelsfest 1898 räknade 4,525 medlemmar. Damerna biträdde villigt vid hans basarer, senare vid hans fester å Skansen, donationer inflöto, större och smärre. Men rastlöst fortgick museets utveckling, och de kostnader, denna kräfde, kommo ständigt skulderna att stiga -- dock aldrig så högt som tillgångarna i föremål, i byggnader, i område af mark, på hvilken »friluftsmuseum» växte ut till den härliga plats, som helt kort benämnes Skansen. Det var den 11 oktober 1891, som den öppnades för allmänheten. Nedanför, på Lejonslätten, reste sig från 1893 det blifvande museipalatsets murar. Skansens område vidgades år från år, dess byggnader blefvo flera och flera, från dalastugor och lappkåtor till blekingstuga, hallandshus, kolarkojor, bergsmansgård med flera, alla med inredning efter fädernesed. Och Bredablickstornet köptes och inreddes, serveringspaviljonger uppfördes, ty de besökandes skaror skulle kunna få mat och dryck. Här kunde fosterländska fester firas. Och snart blef Skansen allmänhetens bästa tillflykt. Den nordiska naturen på platsen manade ock att hit församla skogens djur, ängens växter, trädgårdstäppans odlingar. Så finner den besökande både sitt land och sitt folk och dess minnen på Skansen, ett lefvande museum, där folksed och folkfest framställas, historiska bilder framkallas i lefvande lif, vårdkasen brinner, nyckelharpan ljuder, fiolen och luren hvar på sitt sätt återkalla forntidens toner, folkdanser och ringlekar utföras af jublande ungdom och de gamla färgrika dräkterna bäras af lefvande människor i brokig omväxling. Äfven till bibliotek och arkiv sträckte sig H:s samlarnit, en hel litteratur föreligger redan om och från Nordiska Museum och Skansen, festskrifter, årsskrifter, samlingsverk, planschverk. När riksdagen år 1900 af enskilda motionärer anmodats fördubbla det sedan 1891 utgående statsanslaget, vederfors H. den stora utmärkelsen, att båda kamrarna biföllo motionärernas förslag efter ordskiften, i hvilka H. och hans storartade verk af alla erkändes, om än anslagshöjningen af somliga bestreds. H. lämnade sällan och ogärna sin verkningskrets. I ett af de gamla husen på Skansen hade han de senare åren sin bostad. Dit gick han in efter sin vanliga aftonrond i parken, pingstdagens afton 1901. Framåt annandagens morgon hördes hans sömn orolig. Det kom sig däraf, att hjärtat höll på att stanna. Med sin käre son Gunnars hand i sin utandades han inom få minuter sin sista suck. Från den svenska odlingens palats, från Skansens höjd där midt emot, skall Hazelius' lifsverk leda hans landsmän i kommande tider att med gladt mod lyda hans maning: »Känn dig själf.» Gift 1864 med Sofia Elisabet Grafström, dotter till skalden A. A. Grafström. Sonen Gunnar, född d. 17 mars 1874, student i Uppsala 1893 och fil. lic. 1901, är sedan 1903 intendent vid Nordiska Muséet. Hebbe. Släkten, hvilken ursprungligen härstammar från en adlig ätt i Siebenbürgen, måste på grund af sin tillgifvenhet för lutherska läran lämna landet under 1500-talet och tog sin tillflykt till Pommern. Stamfadern för den svenska släktgrenen inkom till Stockholm omkr. 1710 och är den bekante grundläggaren af det så rika och en tid florerande Hebbeska handelshuset i nämnda stad, grosshandlaren Christian H., f. 1698, d. 1762. Icke mindre än fem släktmedlemmar ha hugfästat namnet genom mer eller mindre storartade testamentariska dispositioner till välgörande ändamål. 1. Hebbe, Gustaf Clemens, skriftställare. Född i Stockholm d. 24 juli 1804. Föräldrar: fänriken i arméns flotta, godsägaren Johan Gustaf Hebbe (sonson af stamfadern) och Elisabet Beata Tomalini. Student i Uppsala 1826, aflade H. juris kandidatexamen 1830, hvarpå han efter någon tids tingstjänstgöring slog sig ned som landtbrukare å Näsbyholm i Småland. På grund af förstörda affärer såg han sig 1839 nödsakad att rymma landet, hvarpå han styrde sin kosa till England för att tjäna sitt bröd som publicist och väckte 1840 ej ringa uppmärksamhet för sina artiklar i den då brinnande syriska frågan i »Evening sun». Han blef sedan en tid korrespondent i Persiens hufvudstad Teheran åt världsbladet »Times» samt reste 1845 i Europa och Asien åt tidningen »The new world» i New-York. Mot slutet af 1840-talet vistades han i Philadelphia, där han höll föreläsningar i historia, och sedan han påbegynt utgifvandet af en större världshistoria, utnämndes han till professor vid ett »College» i Columbia i staten Syd-Carolina. Samtidigt förordnades han 1849 af Ludvig Kossuth till politisk agent i Förenta staterna. Hans verksamhet som professor blef dock ej långvarig. Ett presidentval förestod, och H. blef en af de engagerade talarna, hvilka drogo unionen rundt för att verka för Franklin Pierces kandidatur. Sedan denna genmomdrifvits, erhöll H. 1854 sin belöning i en utnämning till Förenta staternas konsul i preussiska Rhenprovinserna och Westfalen, med residens i Aachen.