Återigen kommo affärer i vägen, och 1856--57 vistades H. i Köpenhamn, där han höll föreläsningar och skref i tidningar i skandinavistisk anda. Han började nu ock resa omkring till suveräner och ministrar för att gifva dem råd och idéer, och såväl Napoleon, Palmerston och Alexander II som den dåv. svenske kronprinsen Carl lära välvilligt lånat H. sitt öra. Sedan han i slutet af 1850-talet på en fotvandring i Norge gjort bekantskap med en förmögen bonddotter, som sedermera blef hans andra hustru, slog han sig i ro i Norge till sin död, som först inträffade d. 21 mars 1893 på gården Issi i Bærums socken i Norge. Han var dock allt fortfarande verksam med sin penna och tog till orda i ståthållarefrågan, dansk-tyska frågan, m. m. merendels under en eller annnan pseudonym Som »Rosabler» och som »Junius» skref han ofta i Posttidningen, och under den senare pseudonymen begynte han ett arbete, Carl XV, 1876--77, afsedt att skildra Carl XV's person och tidehvarf, men i hvilket förf. endast hann skildra Europas öden 1814--30. H. har äfven till engelska öfversatt en mängd arbeten, bl. a. flera af Emilie Carléns romaner. Gift 1: 1832 med Wendela Åstrand (se nedan). Äktenskapet blef 1864 formligen upplöst. 2: 1865 med Hortensia Annetta Johnsrud. 2. Hebbe, Wendela, f. Åstrand, författarinna. Född i Jönköping d. 8 sept. 1808. Föräldrar: kyrkoherden Anders Åstrand i Sandsjö pastorat af Småland och Maria Lund. Fadern, en ovanligt begåfvad man, fann en glädje i att utbilda sin dotters rika själsförmögenheter. Helt ung gifte hon sig med v. häradshöfdingen Gustaf Clemens Hebbe (se ofvan), hvilken efter några års lyckligt äktenskap af ekonomiska skäl nödgades lämna fäderneslandet. Fru H. flyttade då med sina barn till hufvudstaden och uppträdde under signaturerna Wendela och W. med romanerna Arabella 1841, Brudarne 1846, Tvillingbrodern 1851 och Lycksökarne 1851 samt en mängd noveller i tidskrifter och tidningar. Därjämte har hon författat några teaterpjäser, af hvilka två, Dalkullan och Slaget vid Helsingborg, blifvit gifna på våra teatrar, ett häfte dikter, samt verkställt en mängd öfversättningar af romaner och teaterstycken. Död å Skogshyddan vid Stockholm d. 27 aug. 1899. 3. Hebbe, Signe Amanda Georgina, sångerska. Född d. 30 juli 1837 i Värnamo; den föreg. dotter. Efter studier i Berlins konservatorium antogs hon till elev vid konservatoriet i Paris, där hon studerade för Masset och Levasseur. Hon blef därefter anställd såsom första sångerska vid hertigliga teatern i Mannheim och innehade sedermera engagement eller uppträdde i gästroller på flera af Europas förnämsta teatrar såsom i Köpenhamn, Berlin, Paris, Wien, Frankfurt am Main, Kristiania, k. scenen i Stockholm m. fl. H. har i synnerhet representerat den moderna franska operaskolan med dess våldsamma effekter och kontraster, men äfven dess omsorgsfulla utbildning af rösten beträffande så väl koloration som frasering och klangskiftning. Bland H:s roller märkas Norma, Judinnan, Lalla Rookh, Regementets dotter, Violetta, Lucrezia, Mignon, Julia, Cherubin, Alice, Afrikanskan, Elsa, Pamina, Klytemnestra, och framför allt Margareta i »Faust», Valentine i »Hugenotterna» och Leonora i »Fidelio». H. har alltid fäst sig mycket vid plastiken och öppnade 1877 i Stockhohm en skola för utbildning af densamma. Såsom lärarinna i sång har hon utöfvat en betydande verksamhet. 1. Hedberg, Frans Theodor, skriftställare. Född i Stockholm d. 2 mars 1828. I en själfbiografi skrifver H. halft skämtsamt, att han icke kan säga något om sin släkt, ty han har aldrig känt eller vetat af någon. Han inskrefs på Frimurarbarnhuset och blef sedan fosterbarn hos en gammal komministeränka, hvilken med en ofärdig dotter bodde omkring fyra mil från Stockholm. Efter sex år återkom H. till Stockholm och upptogs som eget barn hos en sin moster, gift med en vaktmästare. Han gick så tre år i Jakobs skola och två år i Tyska lyceum. Men vid 13 års ålder måste han lämna skolan och kom i handel. Han hade två år anställning hos en destillator och därefter hos en kramhandlare, men då han därefter måste läsa sig fram och dessutom icke hade någon särskild lust för handel, blef det slut på kommersen. Den unge H., som förgäfves sökt komma till sjös, blef nu -- ty äta måste man ju! -- handtverkare. I sex års tid arbetade han som perukmakare, och det var under denna tid hans gamla lust att bli skådespelare åter vaknade till lif. Han hade nämligen i barndomen haft en skolkamrat, i hvilkens hem Fredrik Kinmanson umgicks, och H. hade af denne utmärkte skådespelare en gång blifvit bjuden på teatern. H. hade sedermera, under den tid han skänkte ut »confonium» hos destillatorn, blifvit god vän med en af förmännen vid teatern och fick hvarje söndags afton gå och ställa sig mellan kulisserna. På detta sätt fick den efter kunskaper och ljus trängtande gossen njuta af Emilie Högqvists, Fanny Westerdahls, fru Ericsons, Jenny Linds, Almlöfs, Dahlqvists och många andra förträffliga artisters konst. Mellan sitt femtonde och tjuguförsta år stal sig H. till att läsa allt möjligt, och om natten skref han, författade skådespel, poesi, noveller. Slutligen gaf han sig vid 21 års ålder till teatern. Han debuterade i Uddevalla -- man kan läsa härom i hans arbete Fyra år vid landsortsteatern -- och redan 1849 fick han upp sin första pjäs, Hafvets son, där han själf spelade en gammal procentare. Men sedan Hedberg 1849--53 varit skådespelare i landsorten och 1853--54 vid Mindre teatern i Stockholm, hade han klart för sig, att han på denna bana aldrig skulle bli mer än en medelmåtta, och därför afbröt han densamma för att ägna sig åt författareskap och sedermera åt dramatiskt ledareskap. 1852 hade