han på Djurgårdsteatern fått uppförd pjäsen En herre, som går vilse, och på hösten samma år hos Torsslow på Mindre teatern Hin Ondes gåfva. »Torsslow var den förste som uppmuntrade mig, på samma gång som han visade mig mina brister. Han sade mig, då han emottog mitt första stycke: »Ni tycks vilja bilda er efter de franska teaterförfattarna; det är rätt, bilda gärna formen efter dem, där äro de mästare; men var svensk till andan och karaktärerna!» »De orden, uttalade af den mannen, klarade för mig mycket, som förut varit dunkelt. Nu arbetade jag af hjärtans lust. I början tog man tämligen kyligt emot mig, och jag tror nog, att jag icke förtjänande bättre. Men jag kom oupphörligt igen, och jag sökte göra mig motgångarnas lärdomar nyttiga. Om jag skall säga det själf, så har jag en förtjänst: jag låter aldrig nedslå mig af motgången. För hvarje gång jag halkat omkull, har jag alltid stigit upp igen och tagit ny ansats.» H:s yttre bana ter sig för öfrigt i korthet på följande sätt: 1862--81 litteratör och lärare i deklamation vid k. teatern, 1871--81 intendent vid k. stora teatern och sedermera till 1883 föreståndare för Göteborgs stora teater. Sedan dess har H. varit bosatt i Stockholm, där han bland annat varit lärare vid konservatoriet. Teatern har alltid varit H:s stora kärlek. Redan 1872 hade han hunnit med 55 original och 70 öfversättningar för scenen! Dessa siffror hade 1890, enligt hvad H. uppgifver i sitt arbete Skådespelarekonst och Dramatik, vuxit till resp. 80 och 130, och summan har nu icke obetydligt ökats! Utrymmet tillåter icke att lämna någon uppräkning af H:s dramatiska arbeten. Det må endast nämnas, att hans första historiska skådespel, Kung Märta, såg dagens ljus 1860 och 1863 följdes af Dagen gryr samt 1865 af Bröllopet på Ulfåsa, hvilket stycke ju snart kan räknas till de svenska klassiska dramerna, detta i ordets allra bästa betydelse. Det finnes väl ingen genre af dramatiskt författareskap, som H. icke odlat. Särskildt lyckad har han varit i lustspelet med ämnen från allmogens lif. Hans Rospiggarne 1884 kommer förvisso att lefva ännu i många decennier. H. har äfven, som bekant, utgifvit arbeten om teatern -- Svenska skådespelare 1884, Svenska operasångare 1885, På ömse sidor om ridån 1888, o s. v. Han har skrifvit Dikter 1866 och Efterskörd 1898, och man finner bland hans poetiska alster många som vittna om verkligt skaldskap -- beaktansvärd är äfven hans ovanliga förmåga som tillfällighetsskald -- han har skrifvit utförliga novellsamlingar, Svart på hvitt 1876--79, som numera kanske förefalla något gammalmodiga, men han har också på de åren gifvit prof på ett mera modernt författareskap -- i romanen Arbetarelif 1892, i Från skärgården och fastlandet 1893, i Från stad och land 1899. Gift 1857 med Amanda Carolina Broman. 2. Hedberg, Tor, skriftställare. Född i Stockholm d. 23 mars 1862; den föreg. son. H. blef 1880 student i Uppsala och 1883 fil. kand. Redan 1884 utgaf han sitt första arbete Högre uppgifter och följande år Johannes Karr, en uppkomlings historia. Man möter redan här de egenskaper, som sedermera blifvit för H. karaktäriska: grundlighet och bemödanden att tränga djupt in i ämnet och söka så noggrant som möjligt tolka, hvad som rör sig i själens djup. I Judas, en passionshistoria 1886, har H. sökt tolka det själstillstånd och de motiv, som drefvo aposteln Judas till att förråda Kristus. S. å. uppfördes å dramatiska teatern En lifsgåta. H. har vidare skrifvit Skizzer och berättelser 1887, På Torpa gård 1888, Noveller och skizzer 1889, Glädje, en fantasi 1889, ett svar på V. von Heidenstams broschyr »Renässans», hvari denne angripit realisternas ideal, Ett eldprof 1890, skådespelet En tvekamp och Nya berättelser och skizzer 1892, En vinter i södern, reseminnen 1893, enaktaren Nattrocken 1893, Farbror Agathon med flere noveller 1894, Judas, en dramatisering af romanen 1895, det kvicka lustspelet Guld och gröna skogar 1895, Dikter 1896, idédramat Gerhard Grim 1897, Giorgione, Antonios frestelse, två dramer, 1901. H. har alltid syftat högt och har aldrig för smekandet af publikens tycke offrat något af sin öfvertygelse. Emellertid har han genom sina senaste två dramer, -- »dramer om kärleken och kvinnan» --, hvari han släpper lös sin känsla och fantasi som aldrig förut, tillkämpat sig en rangplats bland de yngre svenska författarna. »Från den detaljerade skildringen ur hvardagslifvet har H. kommit in i fantasiens och idéernas värld, från den karga prosan till den poetiska och versen, från formens tyngd till verklig stilistisk talang. -- Man har därjämte det lyckliga medvetandet, att författaren är en man, som står utanför dagens äflan och fåvitskhet och som blott af konstnärlig håg med manligt allvar i dikten sökt ett uttryck för sin personlighet». Sedan sommaren 1897 är H. konst- och äfven biträdande litteraturanmälare i »Svenska Dagbladet», i hvilken egenskap han förvärfvat sig erkännande för såväl grundliga insikter som stor samvetsgrannhet. Ogift. En yngre broder, Karl, f. d. 3 maj 1866 och student 1884, hvilken, att börja med, var skådespelare, är sedan hösten 1900 förste regissör vid Svenska teatern i Stockholm och har skrifvit ett par kvicka komedier. Hedberg, Gustaf, bokbindare. Född i Höja socken i Kristianstads län d. 22 april 1859. Föräldrar: trädgårdsmästaren John Hedberg och Johanna Hedberg. H., som lärde yrket i Helsingborg, Stockholm 1878--81, Paris 1881--85 och London, öppnade 1886 egen affär i Stockholm, hufvudsakligen för inbindning af biblioteks- och lyxband, delvis med användning af äkta marokäng. 1889 erhöll H. stipendium för besök å Parisutställningen. H., som är en artist i sin konst, har i lädermosaik med guldkontur utfört en mängd album och pärmar åt framstående personer, lärda samfund och samlare. Vid utställningarna i Chicago