1893 och i Stockholm 1897 erhöll han första pris. Ogift. Hedborn, Samuel Johan, präst, psalmist och lyriker. Född i Heda socken i Östergötland den 14 okt. 1783. Föräldrar: grenadjären Jöns Kollberg och Ingeborg Johansdotter. Utgången från ett fattigt hem, kom han sent i tillfälle att börja sina studier och måste för att bereda sig nödigt lifsuppehälle under långa tider taga anställning som informator. Han blef 1806 student i Uppsala och utbytte kort därefter sitt under skoltiden i Linköping antagna namn Hedenvall mot Hedborn. Tidigt förenad i nära vänskap med Atterbom, blef han en bland de första ledamöterna i det af denne 1807 stiftade Auroraförbundet. Prästvigd 1809, tjänstgjorde H. någon tid i sitt födelsestift som pastorsadjunkt, men tvangs snart af ett hypokondriskt lidande, som hotade att öfvergå till sinnesrubbning, att begära tjänstledighet och återvände 1811 till Uppsala. Han blef en bland medarbetarna i Phosphoros och fäste genom några i denna tidskrift införda psalmer, hvilka sedan, tillökade med ett stort antal nya, utgåfvos i två samlingar (1812--13), psalmbokskommitténs uppmärksamhet vid sig. Genom J. O. Wallins bemedling erhöll H. 1813 anställning som lärare vid Svea lifgardes fattigskola i Stockholm. Två år senare kallad till k. hofpredikant, utnämndes han 1820 till kyrkoherde i Askeryd af Linkököpings stift och verkade där till sin död den 26 dec. 1849. H. gjorde sig först bemärkt som en lyrisk skald af mindre vanlig begåfning genom åtskilliga i Nya skolans tidskrifter och kalendrar införda poem. Såväl dessa som hans senare dikter utmärka sig för en naiv och frisk omedelbarhet, och deras tonfall erinra icke sällan osökt om folkvisan. Ett par af H:s sånger, hans förtjusande Vaggvisa (»Ute blåser sommarvind») och kärlekselegien Landtflickans klagan (»Förgäfves uppå stigen» etc.), har också alltjämt fortlefvat på folkets läppar. Sin största berömmelse har H. emellertid vunnit som psalmdiktare. Flera af hans psalmer ha intagits i 1819 års psalmbok och räknas till dennas förnämsta pärlor; framför allt gäller detta om lofsången »Höga majestät, vi alle», ett Te Deum af sublim kraft och lyftning. En samling af H:s poetiska skrifter, jämte förf:s teckning af sina barns- och ungdomsår, utkom 1835 under titeln Minne och Poesi. Efter skaldens död utgåfvos hans »Samlade Skrifter» (Örebro 1853) af Atterbom, som i sina biografiska tillägg bl. a. omnämner ett af H. efterlämnadt otryckt arbete, kalladt Dumbom den yngres åsigter; en satirisk tidsbild, »fullbordad efter de revolutionära och på materialier öfverflödande rörelserna 1848». Sistnämnda skrift publicerades delvis 1899 i Ny Illustrerad Tidning i en litteraturhistorisk studie af E. N. Söderberg, som jämväl gjort H:s lif och skaldskap till ämne för en afhandling. Gift 1822 med Henrietta Eleonora Luthander, född Gyllenram. Hedenblad, Ivar Eggert, musiker. Född i Torsångs socken i Dalarne d. 27 juli 1851. Föräldrar: kaptenen Carl Reinhold Hedenblad och Gunborg Matilda Fahlström. Student i Uppsala 1871, aflade H. därstädes fil. kandidat-examen 1878. Redan dessförinnan hade H. 1875 blifvit anförare för Uppsala studentkårs sångförening, i hvilken egenskap han fungerade till 1901, och ledde dess sångarfärd till Paris 1878. Efter privata musikstudier i Leipzig förordnades H. 1880 till director musices vid Uppsala universitet och blef ordinarie innehafvare af samma post 1881. Som jämväl dirigent för »Orfei drängar» och Uppsala filharmoniska sällskap från 1881, har H. utöfvat ett betydande inflytande å universitetsstadens musikaliska lif. Han har ock fört an sina segervana skaror å sångarfärder till Ryssland, Tyskland, Frankrike, öfverallt beredande den svenska studentsången mer eller mindre ampelt erkännande. Själf har han komponerat större körverk: Necken, På knä, Jubelfestkantat till trehundraårsminnet af Uppsala möte, m. m. H., som en kortare tid äfven var dirigent för filharmoniska sällskapet i Stockholm och 1895--96 upprätthöll undervisningen i musikens historia vid musikkonservatoriet i Stockholm, blef 1888 led. af Musik. akad. och valdes 1903 till domkyrkoorganist i Uppsala. Ogift. Hedenborg, Johan, naturforskare, resande. Född d. 21 okt. 1787 i Heda socken i Östergötland, son af en där boende grenadjär. Student i Uppsala 1811, förvärfvade han sig därstädes 1822 den medicinska graden och utnämndes efter en resa till Frankrike 1825 till läkare vid svenska beskickningen i Konstantinopel. Härifrån gjorde han längre och kortare utflykter till Egypten, Cypern, Syrien, Mindre Asien och Palästina och återkom till Sverige 1832. Efter endast några månaders hemmavaro, återvände han på nytt till Levanten, hvars länder han under tolf års nästan oafbrutna resor genomkorsade i alla riktningar. På 1840-talet bosatt på ön Rhodos, vände han sina forskningar åt denna ös äldre historia, i synnerhet dess minnen från grekerna och Johannit-orden, hvarjämte han studerade öns geologiska formationer. Vid den våldsamma jordbäfning, som 1856 hemsökte Rhodos, ödelades H:s hem, och, hvad som däraf fanns kvar, förstördes inom årets slut af en krutexplosion. Uttröttad af dessa missöden, öfverflyttade han följande året till Kairo i Egypten, men då både han själf och hans familj ledo af det osunda klimatet, beslöt han att 1859 återvända till Rhodos. På öfverresan dit plundrades fartyget af den turkiska besättningen, hvarvid H. och hans familj förlorade all sin egendom. Liksom genom ett underverk räddade, landsattes de i Alexandria, hvarifrån de genom paschans ädelmod förskaffades till Rhodos. Ryktet om dessa olyckor uppväckte i Sverige ett allmänt deltagande för den gamle vetenskapsmannen.