Drottningen i »Hamlet»; Ladyn i »Macbeth»; Katarina Jagellonica i Börjessons »Erik XIV»; Mossamor i »Marsk Stigs döttrar»; Fru Godard i »En fattig ädling», hvarjämte hennes nätta sångröst satte henne i tillfälle att återge mindre sångroller, sådana som Fru Karlfelt i »En egendom till salu»; Fidalma i »Det hemliga giftermålet», m. fl. I början af 1865 träffades hon af olyckan att för ett svårt benbrott en längre tid blifva aflägsnad från teatern. Benskadan läktes efter hand, och hon uppträdde åter med samma bifall som förut. Men hennes hälsa var försvagad och efter ett par år lämnade hon k. teatern för alltid. Hon visade sig sedermera då och då på någon annan scen, sista gången 1873 på en af henne anordnad soiré på Södra teatern. Icke fullt ett år därefter slutade hennes konstnärsbana, i det hon afled af en häftig maginflammation, i Stockholm d. 11 febr. 1874. Gift 1: med skådespelaren Lars Gustaf Kinmansson, hvilket äktenskap genom ömsesidig öfverenskommelse upplöstes, hvarefter hon kallade sig fru Bergmansson och 2: 1854 med revisorn i generalpoststyrelsen Gustaf Henrik Leonard Hedin. 4. Hedin, Sven Adolf, publicist, riksdagsman. Född i Bo kapellförsamling i Örebro län d. 23 april 1834; brylling till H. 2. Föräldrar: d. v. komministern därstädes, sedermera kyrkoherden i Snaflunda, Johan Gustaf Hedin och Beata Elisabeth Vesterberg. Student i Uppsala vid sjutton års ålder, aflade han 1861 filosofie kandidatexamen och bosatte sig, efter att ytterligare några år ha kvarstannat vid universitetet, i Stockholm 1864. Under de sista åren af sin Uppsalavistelse deltog han i redaktionen af Uppsala-Posten, samt utgaf ströskrifterna: Fryxell mot Geijer 1861; Studentmötet i Lund och Köpenhamn 1862 1863; samt Belysning af förslaget om Uppsala universitets förflyttning till Stockholm 1863. Efter sin afflyttning till Stockholm fortfarande verksam som publicist, fäste H. alltmera uppmärksamheten vid sin person genom sina af glänsande framställningskonst och gedigna kunskaper utmärkta uppsatser i liberal anda i diverse tidningar och tidskrifter, bl. a. Aftonbladet och »Tidskrift för litteratur», i hvilken man återfinner den ypperliga uppsatsen: Om litterär äganderätt. I bokform utgaf han Sveriges och Norges förening för femtio år sedan 1864, samt den på sin tid uppseendeväckande sammanfattningen af det nyliberala partiets önskningsmål: Hvad folket väntar af den nya representationen, 1868, lika märklig genom stilistisk talang som den varmaste frihetskärlek. Tillika deltog han i ordnandet af Aug. Blanches samlade skrifter; författade Blanches där införda biografi, samt biträdde verksamt vid redaktionen af Stockholms universitet. Förslag till upprättande af en högre bildningsanstalt i hufvudstaden, 2:a uppl. 1869; af Förslag till ändringar i Tryckfrihetsförordningen 1871, hvarjämte han utgaf Finsk och lapsk språkundervisning i Haparanda 1873. Han hade ock vid denna tid förvärfvat tillfälle att verka för sina idéer äfven med det talade ordet, sedan han 1869 valts till en af hufvudstadens representanter i Andra kammaren, där han snart genom sin mästerliga talegåfva, sin skarpa logik och sitt den forntida och nutida historiens detaljer behärskande minne blef en af de talare, som förnämligast förstodo hålla uppmärksamheten fjättrad. Redan 1871 insattes han ock i lagutskottet och deltog i statsrevisionerna 1871 och 1872. Hans varma försvarsifver vållade dock redan 1871 en remna mellan honom och andra liberaler, hvilka, såsom A. W. Dnfva, Mankell, Viktor Rydberg m. fl. stodo i vänligt förstånd med landtmannapartiet, hvars planer i H. åter funno en bestämd motståndare såväl under den återstående delen af hans första riksdagsperiod, hvilken ändade med hans afsägelse 1874, som under den tid från d. 1 sept. 1874 till den 24 maj 1876, då han redigerade Aftonbladet. Sedan han afgått från denna post, invaldes han åter 1876 i Andra kammaren, där han sedermera alltjämt haft plats (med undantag af majriksd. 1887, riksdagarna 1888 och jan.-april 1889). Under förra delen af sin andra riksdagsperiod koncentrerade H. sina sträfvanden å genomförandet af den allmänna värnpliktens idé, hvilken han ock 1901 hade glädjen att föra ett stycke fram till seger. Men hans varma försvarsvänlighet förledde honom dock ej att hålla till godo med hvad som helst, som bjöds i patriotismens namn; tvärtom fann t. ex. 1892 års härordningsförslag ingen skarpare motståndare än H. Den röda tråden i H:s riksdagsmannaverksamhet har i öfrigt varit upprätthållandet af riksdagens konstitutionella rättigheter gent emot konungamakten och ett lågande hat mot förtryck och orättvisor af alla slag. För att lätta de ringes och svagares lott väckte ock H. vid 1884 års riksdag motion om utredning angående olycksfalls- och ålderdomsförsäkring för arbetare, hvilken föranledde en skrifvelse till regeringen och tillsättande af den 1884--89 arbetande arbetarförsäkringskommittén, af hvilken H. var medlem, och som bl. a. tog initiativ till lagen om skydd mot yrkesfara och om fabriksinspektion. H. var äfven medlem af skatteregleringskommittén 1879--82. En annan mycket uppmärksammad sida af H:s verksamhet har varit hans af den varmaste öfvertygelse om unionens nytta för de skandinaviska brödrafolken dikterade sträfvanden att befästa densamma genom att bereda Norge full likställighet med Sverige. Och om han också, lidelsefull som han är, understundom i stridens hetta förts för långt, lider det dock intet tvifvel, att de emot honom stundom framkastade beskyllningarna, att han i dessa sina åtgöranden låtit diktera sig af annat än sakliga bevekelsegrunder, äro fullständigt orättvisa. I öfrigt kan man säga, att knappast ett område af det parlamentariska lifvet varit H. främmande. Man ser honom ej allenast nästan undantagslöst i elden för tryckfrihetens helgd och för den politiska och kommunala rösträttens utsträckning, utan ock 1884 väcka förslag om ett särskildt undervisningsdepar-