allenast på det bestämdaste stodo i strid mot den konventionella moralen, utan nog ock voro direkt afsedda att stöta densamma för hufvudet. I Uppsala uppstod ock en våldsam storm öfver det skedda, som bl. a. ändade i att mindre akademiska konsistoriet ådömde Verdandis styrelsemedlemmar varning, för det de ej »uppmanat ordföranden att afbryta» misshagliga yttranden och H. därjämte förklarades obehörig att komma i besittning af akademiskt stipendium. På detta sätt »stämplad», ansåg H. utsikterna å lärarebanan, åt hvilken han ursprungligen tänkt ägna sig, betydligt förmörkade och reflekterade i stället 1888 på honom erbjudet anbud att ingå i Karlstads-Tidningens redaktion. 1890 blef han redaktör och utgifvare för samma tidning, hvilken under hans ledning kommit att intaga en rangplats bland den svenska pressen, tack vare såväl sina talangfulla inlägg i snart sagdt alla dagens frågor som den orädda konsekvens och själfständiga individualitet, hvarmed den ständigt förfäktat sin mening, äfven när densamma stått i strid med i öfrigt nära meningsfränders. Den i Värmland lifliga rösträttsrörelsen torde till icke ringa del vara att tillskrifva H:s eldiga och entusiasmerande föredrag, hvilka så mycket mindre kunnat förfela sin sak, som de framförts af en man med H:s aktningsbjudande personlighet, tydligen genomträngd af den varmaste tro på sin saks rättvisa. H. var ock vice ordf. i 1893 och 1896 års »folkriksdagar». Efter landtmannapartiernas »sammanslagning» 1895 var H. en af de ifrigaste talemännen för, att de frisinnade icke utan vidare skulle finna sig i att låta sådant passera, utan i stället väcka till lif ett folkparti, som skulle representera de frisinnade tendenserna. Ett sådant kom ock till stånd 1895, men ehuru detsamma vid 1896 års val ej nådde den framgång, man önskat, underminerades dock genom denna valkampanj, i hvilken H. på sin ort tog särdeles verksam del, i icke oväsentlig mån landtmannapartiets position, och tre år därefter var marken mogen för det »liberala samlingspartiets» bildande. 1901 var H. en af de främsta kämparna för att det då framlagda härordningsförslaget borde utan komplement af vissa af de frisinnade begärda reformer antagas af riksdagen på grund af den yttre situationen. Sedermera har han med stor ifver tagit till orda för, att en eventuel reform icke må gå af för mindre än rösträtt åt alla myndiga män, äfven om densamma endast kan erhållas i sammanhang med en graderad skala. H., hvilken sedan 1899 tillhör Karlstads stadsfullmäktige och flera gånger ifrågasatts till riksdagsman, är sedan 1897 gift med fil. kandidaten Gerda Lundberg. Hellens, Carl Niklas von, naturforskare. Född i Tavastland d. 1 aug. 1745. Föräldrar: regementsskrifvaren Carl Hellenius och Brita Katarina Strandéen. Sedan H. vid Åbo universitet vunnit den filosofiska graden 1872 och s. å. blifvit förordnad till docent i kemi och zoologi, begaf han sig 1774 till Uppsala, för att studera under Linné. Vid detta lärosäte aflade han de vanliga profven för medicinska graden, och sedan han vid Serafimerlasarettet i Stockholm äfven tillägnat sig någon praktisk öfning i läkarekonsten, återvände han till Åbo, hvarest han, på Linnés förord, 1778 utnämndes till den då nyss inrättade medicinska adjunkturen och därmed förenad demonstrationstjänst i botanik. Frånvarande promoverad till medicine doktor i Uppsala 1780, förordnades han vid Åbo universitet s. å. till e. o. hist. natural. professor och utnämndes 1793 till ord. professor i ekonomi. Under hans tjänstetid och genom hans nitiska medverkan ordnades universitetets botaniska trädgård, hvarjämte han verksamt bidrog till upprättandet af Finska hushållningssällskapet, hvars ordförande han blef 1809. Ledamot af Vet.-akad. i Stockholm och Collegium medicum i Åbo; adlad med namnet von Hellens. Död d 16 jan. 1820. Hans tryckta skrifter utgöras, utom af akademiska disputationer, af åtskilliga uppsatser. Ett örtsläkte Hellenia bevarar minnet af hans namn. Gift 1783 med Anna Charlotta von Mell. Hellqvist, Carl Gustaf, historiemålare. Född d. 15 dec. 1851 på Kungsör där fadern var skomakare. Vid tolf års ålder kom H. till Stockholm, där han studerade under Ahlgrensson, tills han 1867 blef elev å Konstakademien. Fattigdom och umbäranden voro hans följeslagare under de kommande åren. I elfva år gick han på akademien, försörjande sig men att teckna illustrationer på trä till böcker och tidskrifter, och täflade uthålligt om akademiens pris med de gifna ämnena Ebba Brahe vid fönsterrutan, 1871, Gustaf Adolfs lik påträffas efter slaget vid Lützen, 1872, Asa-Tor sårar sin son Svade, 1873, Moses utsättande, 1874, och Gustaf Vasa anklagar Peder Sunnanväder inför domkapitlet i Västerås, 1875, hvarmed han vann den k. medaljen. Han reste s. å. till Paris, där han målade Ludvig XI i sin lustgård, 1876, i Göteborgs museum. 1878 erhöll han resestipendiet och begaf sig till Tyskland, där han slutligen slog sig ned i München, men för den skull icke glömde bort Paris. Med färska intryck från världsutställningen därstädes målade H. 1879 Peder Sunnanväders och mäster Knuts skymfliga intåg i Stockholm 1526, utförd i fria luften, djärft komponerad, bredt och saftigt målad. Hans nästa taflor voro Sten Sture d. y:s död, 1880, mindre en historiemålning än en duktig stämningsstudie, införlifvad med Nationalmuseum, och Valdemar Atterdag brandskattar Visby, 1881, som på följande års intern. konstutställning i Wien belönades med guldmedalj och inköptes för 19,000 gulden till utställningslotteriet, men då den ej hämtades af vinnaren, utställdes i Paris 1883 och s. å. i Berlin, samt 1891 inköptes af grosshandl. F. Bünsow och skänktes till Nationalmuseum. H. målade vidare Disputationen mellan Olaus Petri och Peder Galle, Paris 1883, som inköptes till Stockholms högskolas lotteri och af vinnaren skänktes till Nationalmuseum, och Förskjuten, Paris 1884, i Nationalgalleriet i Berlin. H. vistades sedan ett år hemma i Sverige, där han, som 1883 blifvit led. af Konstakademien, förordnades till vice professor och målade