Vid hamnen i Wolgast den 15 juni 1633, där Gustaf Adolfs lik bäres ombord på de svenska fartygen, säkert den minst fullödiga af hans historietaflor, men af mera hel och gedigen målerisk hållning än flertalet ibland dem. Återkommen till Tyskland sommaren 1885, utnämndes H. januari 1886 till professor och lärare vid Berlinakademiens målareskola. H:s hälsa hade redan förut varit vacklande; öfveransträngning hade medfört nervositet och melankoli. Nu förorsakade ett fall under skridskoåkning en hjärnskakning, som medförde de svåraste följder. Han höll sig dock ännu en tid uppe och arbetade med outtröttlig ifver -- undervisade dagligen 40 elever och fullbordade massor af akvareller och smärre oljemålningar, däribland ett utmärkt porträtt af sin svärfader, professor L. Thiersch. Han gjorde ock »flera tusen» teckningar efter gamla dräkter och gamla taflor -- förstudier till ett väldigt kostymplanschverk. Nu utförde han också sitt sista större arbete, Huss föres till bålet, 1887. Hans allra sista tafla i olja, sommaren 1888, var hans själfporträtt. som han på anmodan af Uffizigalleriet i Florens utförde till samlingen af ansedde målares själfporträtt. I mars 1899 måste han intagas på en anstalt för sinnessjuka i München, där han afled den 19 nov. 1890. Det är tidskaraktären, H:s historiemålningar i främsta rummet skildra. Den psykologiska framställningen af de historiska personligheterna blir för honom en bisak. Personerna bli föga annat än staffagefigurer till miljön. Det är platsen, H. utgår ifrån. Liksom han sökte en stark totalstämning, sökte han äfven en lifligt målerisk hållning i hvarje detalj af sina målningar. Det ifriga detaljstudiet, förmågan att gifva sina arbeten en lifligt pittoresk hållning, hade han gemensamt med Pilotys skola. Men från Paris förde han med sig lusten till friluftsstudier, böjelsen att söka direkt luftverkan. Gift med Julie Thiersch. Hellstenius, Johan August Konstantin, historiker, statistiker. Född i Göteborg d. 4 mars 1834. Föräldrar: grosshandlaren August Peter Hellstenius och Maria Dahlberg. Student i Uppsala 1850 och fil. d:r 1860, blef H:s s. å. e. o. amanuens vid Uppsala universitets bibliotek, kallades 1862 till docent i svensk historia och blef 1866 ordinarie amanuens vid ofvan nämnda bibliotek, 1869 aktuarie vid Statistiska centralbyrån, 1877--80 verkställande direktör vid Centraltryckeriet i Stockholm och 1880 förste aktuarie vid Statistiska centralbyrån, där han då åter började arbeta. Han var sekreterare vid 1874 års intern. statistiska kongress i Stockholm, 1875 led. och sekretare i Förberedande skattejämkningskommittén och 1879 sekreterare i skatteregleringskommittén. Död i Marstrand d. 11 aug. 1888. Bland hans arbeten märkas Några blad ur Göteborgs historia, 1870, Studier i jämförande befolkningsstatistik, 1874, Grafiska framställningar af valen till andra kammaren, 1874, Kommerskollegii statistiska berättelser för 1873, en granskning häraf, 1875, Statistiska meddelanden, 1876, Lefnadsteckning öfver E. G. Geijer, 1876, i Geijers då utkommande »Samlade skrifter», äfven särskildt utgifven, en del af Statistiska byråns publikationer, o. s. v., hvarjämte han utgifvit 10:e och 11:e delarna af B. von Schinkels »Minnen ur Sveriges nyare historia», 1868--72. Gift med Hilda Carlson. Helmfeldt, Simon Grundel, härförare. Född i Stockholm d. 25 sept. 1617. Föräldrar: borgmästaren Jakob Grundel och Elisabet Depken. H. bestämdes som ung af fadern för den diplomatiska banan och erhöll en därefter lämpad uppfostran. Vid sjutton års ålder medföljde han som page riksrådet Johan Skytte på dennes ambassad till England, och tre år senare antogs han till kanslist hos svenske residenten Spiring Silfvercrona, som i diplomatisk väg begaf sig till Holland. H:s naturliga håg vände sig likväl åt krigaryrket. Sedan han under sin vistelse i Holland beredt sig härför och ett år i Utrecht studerat fortifikation, ingick han 1641 i Torstenssons armé och gjorde under denne berömde fältherre sin krigsskola. Såväl under honom som hans efterträdare C. G. Wrangel befordrades H. så, att han, då Westfaliska fredsslutet satte en gräns för det mångåriga kriget, var generalkvartermästare vid svenska armén i Tyskland och öfverste för ett dragonregemente. Under Carl X:s polska krig befordrad till generalmajor i infanteriet, skickades han 1656 till Riga, hvilken stads försvar utgör ett af de vackraste bladen i H:s minneskrans. Omhvärfd af nittio tusen ryssar under zarens eget befäl, illa sårad och dessutom försänkt i sorg öfver förlusten af trenne söner, som nästan på en gång bortrycktes af pesten, brast han intet ögonblick i vaksamhet och omtanke, och fienden efter tvänne månaders belägring måste aftåga med oförrättadt ärende. 1659 utnämndes H. till generallöjtnant och generalguvenör öfver Ingermanland och Keksholms län, hvarmed han efter någon tid fick förena befälet öfver milisen och alla garnisoner i Finland. 1668 befordrades han till fältmarskalk och generalguvernör öfver Narva, blef 1673 riksråd och 1674 friherre, då han kallade sig Grundel-Helmfelt. Redan 1646 hade han undfått adelsbref under namn af Hjelmfelt, men tog då ej inträde på riddarhuset. Under Karl XI:s krig mot Danmark var H., ehuru konungen själf var närvarande, dock att anse som den ledande öfverbefälhafvaren. Genom hans dispositioner segrade svenska vapnen vid Halmstad, Lund och Landskrona. I den sistnämnda drabbningen den 14 juli 1677 träffades H. i bröstet af en kula och afled en stund därefter. I besittning af en vetenskaplig bildning, större än den, som i allmänhet innehades af den tidens krigare, älskade och befordrade han vetenskaper och har äfven på detta fält förvärfvat sig ett berömligt minne, särskildt genom den donation han förärade Uppsala högskola till stipendium åt hoppgifvande studerande. Gift 1: