1647 med Margareta von Truchses och 2: 1665 med friherrinnan Margareta Hedvig von Parr. Helsingius, Petrus Jonæ, präst. H. var född 1592 i Helsingland och kallades, för att åtskilja honom från andra personer med samma namn, af sin samtid Helsingius. Under sin studietid i Västerås skola sändes han jämte ett par af sina kamrater -- de sedan hvar för sig namnkunniga Georg Stjernhjelm och Jonas Columbus -- på biskop Rudbeckii föranstaltande till utländska lärosäten och blef troligen under denna utrikes vistelse filosofie magister i Wittenberg. Vid sin hemkomst 1625 förordnades han till lektor och konrektor i Västerås, men kallades redan efter fyra år därifrån till kyrkoherde i Mora i Dalarne. Hans duglighet och rättframma umgängessätt med allmogen gjorde honom snart känd öfver hela provinsen och föranledde hans kallelse och utnämning till kyrkoherdebeställningen i Falun 1641. Här föranstaltade han om en ny kyrkas uppbyggande, insattes till ordförande i det konsistorium, Rudbeckius lät inrätta i Falun, och var riksdagsman 1649. H. eller »mäster Per», som han enligt tidens sed kallades, stod i mycken gunst hos drottning Kristina, hvilken roades af hans skämt och konstlösa sätt att uttrycka sig. Under riksdagen 1649 predikade han i slottskapellet. Drottningen, som ej var närvarande, befallde H. uppläsa samma predikan för henne på eftermiddagen, då han började sitt föredrag sålunda: »Här står jag och ska värma upp den kål'n som jag kokade i förmiddags.» -- En gång predikade H. i Falu kyrka, då där inkom en man, utstyrd enligt tidens mod med öppna ärmar, band och grannlåter på kläderna. När H. från predikstolen blef honom varse, utropade han: »Åh si, hur f-n har farit fram med den där karl'n; hur han har slitit och rifvit honom... Gud bevar'oss ifrån'en! ... tar och ler ut'n!» När drottning Kristina under sin vistelse i Falun bodde hos H., hade en henne tillhörig knähund en dag vid taffeln kommit upp på bordet och gick från den ena till den andra, Hofmännen bjödo honom af hvad de hade på sina tallrikar, under yttrande: »behagar hund kött, stek?» o. s. v. -- När hunden kom till mäster Per, grep denne honom om nacken och sade: »behagar hund spatsera på golfvet? När jag var hund, fick jag vackert hålla mig under bordet.» H. afled d. 23 juni 1663. Gift med Katarina Henriksdotter. Barnen kallade sig Moræus. Helsingius, Daniel, skriftställare. Född i Finland 1717. Föräldrar: domprosten i Borgå Georg Helsingius och Brita Schmidt. Student i Åbo 1732 och i Uppsala 1734, aflade H. vid sistnämnda universitet filosofie kandidatexamen och antogs därefter till notarie i borgrätten i Stockholm. Det var dock å ett helt annat område, H. skulle förvärfva sin ryktbarhet. Lifligt intresserad för tidens politiska frågor, hvässade han sin skarpa penna till Mössornas förmån och, tack vare partivännernas inflytande, befordrades H. vid 1760--62 års riksdag till k. bibliotekarie å antikvitetsarkivets stat med k. sekreterares fullmakt, från hvilken post Hattarna skyndade att aflägsna honom, när de åter kände sig fasta i sadeln. Han hade nämligen under mellantiden ådragit sig deras djupa hat genom en mängd politiska pamfletter, öfverflödande af satirisk skärpa, men också utmärkta af en hänsynslöshet utan like. Redan blotta rubrikerna gifva en smakbit å innehållet; Öfversättaren af en svensk mans tankar hälsar utgifvaren af Aristarchus (Gjörwell) med en lärd kyss, 1769, Triumviratet å Momi parnass, 1769, Ärestod öfver ett växande cadaver, 1771. Efter afsättningen var H. flitig medarbetare i det af assessor Pfeiffer utgifna »Dagligt Allehanda» ända till sin död i Stockholm den 12 aug 1774. Ogift. Helvig, Carl Gottfried, artilleriofficer. Född i Wolgast d. 7 sept. 1765. Föräldrar: stadsbyggmästaren i Stralsund Kasper Kristian Helvig och Maria Sofia Peters. Efter genomgången fortifikationsexamen anställdes H. som »vallmästare» på extra stat och kommenderades till Göteborg, där han tog tjänst såsom simpel artillerist. I affären vid Qvistrum 1788 blef H. af danskarne tillfångatagen och kvarhölls af dem till fredsslutet nov. s. å., hvarefter han 1789 befordrades till löjtnant vid Helsinge frikår. Enligt egen önskan förflyttad till artilleriet, bevistade han fälttåget i Finland och utnämndes 1791 till underlöjtnant och adjutant vid Stralsunds artilleribataljon. Vid denna tid började H. väcka uppmärksamhet för sina insikter i artillerivetenskapen. Han uppgjorde ritning till de s. k. lätta sexpundiga kanonerna, afgaf förslag till åtskilliga förbättringar vid land- och sjöartilleriet, framställde nya mönster för husarsablar, pistoler för kavalleriet, infanteri- och jägaregevär, m. m. Under detta avancerade han genom alla graderna i artillerivapnet och blef 1805 generaladjutant samt öfverste i och inspektör för artilleriet. År 1807 upphöjd i adligt stånd, befordrades han s. å. till generalfälttygmästare och chef för artilleriet. Cardell hade vid denna tid vunnit rykte såsom en af Europas utmärktaste artilleriofficerare, men hade liksom mången storhet den svagheten att ej tåla någon, som kunde fördunkla hans ära. De trakasserier, för hvilka H. genom Cardells afundsjuka utsattes, uttröttade honom så, att han 1815 begärde och erhöll afsked ur svensk tjänst. Han ingick därefter 1816 såsom generalmajor i preussiska artilleriet samt undfick 1826 generallöjtnants namn, heder och värdighet och titel af excellens. Den senare delen af sitt lif bodde H. i Berlin, där han ägnade sig åt vetenskapliga forskningar och i flere år var sysselsatt med ett stort verk öfver Vitruvius. Död d. 11 maj 1844. Gift 1803 i Weimar med den inom tyska litteraturen berömda författarinnan Anna Amalia von Imhoff, som af sådana storheter som Göthe och Schiller uppmanades till att skrifva och 1826 till tyska öfversatte Tegnérs »Frithiofs saga». Henck, Mikael, amiral. Född d. 6 dec. 1667 i Stettin och son af en skeppare Hans Henck därstädes. I unga år gick H. till sjös och seglade