tärde på krafterna och i förtid skördade hans lif, i Stockholm, d. 22 nov. 1841. Hermanson, von. Släkten härstammar från Östergötland, från en bonde Per Hansson, som lefde på 1600-talet, och har sitt namn från dennes son Herman Persson, som var borgare och rådman i Vadstena samt dog 1676. Dennes son, Herman Hermansson, blef köpman i Stockholm och hade sonen Johan, hvilken blef professor i Uppsala. Dennes barn adlades 1744 och sonen Mattias (se nedan) erhöll 1771 greflig värdighet. 1. Hermanson, Johan, lärd. Född i Stockholm d. 18 sept. 1679. Föräldrar: fackelmakaren hos Carl X Gustaf, sedermera köpmannen Herman Hermansson och Kristina Hansdotter. Blott femton år gammal, inskrefs H. som akademisk medborgare i Uppsala, där han bland sina studier företrädesvis vinnlade sig om lagkunskapen. Ehuru aldrig magister, förordnades han vid samma universitet 1707 till adjunkt i juridiska fakulteten och antogs tre år senare till privatlärare i d. v. öfverståthållaren, sedermera generalguvernören frih. Burenskölds hus. När familjen kort därefter flyttade till Skåne undan den i Stockholm utbrutna pesten, var H. den följaktig och utnämndes, hufvudsakligen på Burenskölds förord, 1715 till juris naturæ et moralicum professor vid Lunds högskola. Efter att hafva beklädt detta ämbete i två år, återvände han 1717 till Uppsala såsom skytteansk professor och innehade denna lärostol till sin död d. 9 febr. 1737. Såsom universitetslärare utöfvade H. en ärofull och gagnande verksamhet och åtnjöt anseende såsom en af sin samtids förnämsta latinska vältalare. Gift 1715 med Margareta Steuchia, en dotter till ärkebiskopen M. Steuchius. 2. Hermanson, Mattias von, riksråd. Född i Lund d. 13 maj 1716; den föreg:s son. Inskrifven i kungliga kansliet 1734, fick H. 1738 åtfölja frih. von Nolcken på hans beskickning till Petersburg och erhöll af denna sin förman det amplaste erkännande. Sedan H. vidare tjänstgjort som kommissionssekreterare vid fredsslutet i Åbo 1743 och 1747 befordrats till sekreterare i kanslikollegium, utnämndes han slutligen 1763 till e. o. och 1756 till ordinarie kansliråd. Tillika började han göra sig bemärkt å den politiska vädjobanan. Redan 1751 tillhörande såväl sekreta utskottet och dess mindre sekreta deputation, hedrades han med samma förtroenden vid 1755--56 års stormiga riksdag och ryckte nu fram i Hattarnas främsta led i deras strid mot hofpartiet och Mössorna. Det är ur hans hvassa penna, säväl 1756 års tjänstebetänkande, afsedt att göra tjänsteåldern till enda befordringsgrund, som ständernas skarpa skrifvelser i den s. k. juvelsaken flutit. Han sattes ock till utgifvare af den s. k. riksdagstidningen, hvari hofvets missgrepp skoningslöst blottades. Som belöning för sina trogna tjänster blef han af det härskande partiet insatt i den kommission, som skulle utarbeta ett visst handelssystem, med ett årligt arvode af 3,000 daler s. m. och förfäktade i densamma för sin tid framsynta åsikter, såsom växelkontorens onytta och nödvändigheten af den cirkulerande sedelmassans minskning. 1759 utnämnd till statssekreterare, lyckades han i viss mån försona sig med hofvet och fick å Fersens vägnar uppdrag att föra underhandlingar vid de försök som på Lovisa Ulrikas initiativ 1762 gjordes att åstadkomma fred mellan Hattar och Mössor. Han var ock en af de fyra fullmäktige, som afslöto fredsunderhandlingarna med Preussen. Vid Mössornas seger 1765 förflyttades H. till president i kammarrevisionen och erhöll 1767 samma värdighet i kammarkollegium. Följande år blef H. i denna egenskap invecklad i en bitter tvist med Mössrådet, som slutligen indirekt gaf anledning till den genom Adolf Fredriks tronafsägelse framtvingade riksdagen i Norrköping 1769, då Hattarna åter kommo till väldet. H. erhöll nu belöning för sina långvariga tjänster mot partiet genom riksrådsvärdigheten, hvilken han i maj 1772 åter dömdes förlustig vid Mössornas nya framgång. Efter revolutionen blef H. i aug. 1772 af Gustaf III åter inkallad i rådet, där han nu stannade, tills denna uråldriga institution 1789 upphäfdes af Gustaf III, såsom hämmande hans äregiriga planer. Tillika var han från 1777 åter president i kammarkollegium, men lämnade äfven denna post 1789, af missnöje med Gustaf III:s olagligheter, och man vill veta, att H. författat det skarpa anförande mot förenings- och säkerhetsakten, som på riddarhuset upplästes af kaptenen, frih. Christer Posse. H., som 1762 erhållit friherrlig och 1771 greflig värdighet, afled kort därefter i Stockholm d. 24 juli 1789. Serafimerriddare. H. var en af Sveriges utmärktaste ämbetsmän, framstående i såväl konsten att hålla andra till arbete som genom det egna föredömet af arbetsifver och ordentlighet. Själf utmärkt stilist, inlade han ock mycken möda att i den s. k. ämbetsstilen få infördt lättare och naturligare uttryckssätt. På grund af »dessa snillegåfvor, förvarade i rikets handlingar», kallades han af Gustaf III vid Sv. Akad:s stiftelse till dess ledamot. I kroppsligt afseende väckte H. uppmärksamhet genom sin ovanliga korpulens, som gaf anledning till en mängd skämtsamma anekdoter. Gift 1: 1747 med Maria Elisabet von Bahr och 2: 1770 med friherrinnan Ulrika Fredrika Cedercreutz. Hermelin. Ätten härstammar från släkten Skragge, som i midten af 1500-talet kom från Norge till Värmland med Simon Skragge, hvars sonsons son, kanslirådet Olof Nilsson Skragge jämte sina styfbarn adlades 1703 med namnet Hermelin. Dennes son, riksrådet Carl Hermelin (se nedan), upphöjdes 1766 i friherrligt stånd och blef stamfader för denna ätt. 1. Hermelin, Olof, ämbetsman, lärd. Född i Filipstad 1658. Föräldrar: borgmästaren Nils Månson och Karin Andersdotter Skragge. Inskrifven vid Uppsala universitet under namnet Skragge, utbytte han detta mot Hermelin, hvilket egentligen var ett öknamn, gifvet af kamraterna för hans ovanliga liflighet.