Efter en utrikes resa, från hvilken han återkom 1687, ingick han i riksarkivet och utnämndes 1689 till eloqu. professor i Dorpat. Två år senare förordnades han till juris rom. et suet. professor vid samma lärosäte och medföljde det, då det därefter förlades till Pernau. 1699 utnämnd till historiograf efter Lagerlöf, kallades han följande året af grefve Piper till svenska armén i Livland och fick bland annat i uppdrag att skriftligen vederlägga de kränkande manifest, som zaren och konung August af Polen läto utsprida om Sverige. Han användes sedermera i mångahanda värf, där hans statsmannainsikter, snillrika penna eller öfverlägsna talareförmåga voro af nöden, upphöjdes 1703 i adligt stånd och befordrades 1705 till statssekreterare och kansliråd. För öfrigt åtföljde han mestadels konungen och armén under deras tåg ända till Pultava. När svenskarnas nederlag därstädes med säkerhet kunde förutses, antände H. fältkansliet, på det dess viktiga papper icke skulle falla i ryssarnas händer. Detta blef i stället hans egen undergång. Zar Peter var nämligen mycket förbittrad öfver den skärpa, hvarmed H. i sina skrifter behandlat såväl honom som hans bundsförvanter. Enligt någras uppgifter blef H. på stället och vid zarens eget tält nedhuggen, enligt andras bortförd och kastad i ett underjordiskt fängelse eller instängd i ett aflägset kloster. I de båda sistnämnda fallen säges han hafva lefvat ännu 1712. H. var lika utmärkt för lärdom som fosterlandskärlek. Han ägnade en synnerlig omvårdnad åt svenska språkets rykt. Äfven som latinsk skald är han förtjänt af sina landsmäns hågkomst. Han författade ett arbete Hecatompolis Suionum, innehållande sånger öfver hvar och en af Sveriges städer, och hade äfven i sinnet att under titeln »Heroes Sueciæ» lämna lefnadsskildringar af fäderneslandets utmärktaste personligheter samt utgifva en samling af svenska skalders arbeten. Han innehade någon tid också det förtroendefulla uppdraget att författa beskrifningen till Dahlbergs »Suecia Antiqua et Hodierna». Europas statsmän skänkte honom sin högaktning, och franske ministern Torcy yttrade, att »man måste fästa stor uppmärksamhet vid en person, med så mycket snille och skarpsinnighet». Gift 1: 1689 med Helena Brehmsköld och 2: 1700 med Margareta Åkerhielm, dotter af Samuel Åkerhielm d. ä. 2. Hermelin. Carl, riksråd. Född i Stockholm d. 6 nov. 1707; den föreg:s son i andra giftet. Efter studier i Uppsala blef H. 1726 e. o. kanslist i krigsexpeditionen, 1728 kopist, 1731 kanslist, 1742 registrator, 1747 e. o. protokollssekreterare och e. o. krigsråd, samt erhöll 1761 statssekreterares fullmakt. Åtnjutande anseende som en duglig ämbetsman och genom släktförbindelser anknuten till Mössornas läger, kallades han vid dessas seger 1765 till riksråd, från hvilken post han vid partiets fall 1769 måste afträda. 1772 erbjöds honom att åter intaga sin gamla plats, hvilket han dock afböjde. H., som 1766 erhöll friherrlig värdighet och 1767 blef Åbo akademis kanslär, afled i Uppsala d. 22 febr. 1789. Gift 1733 med Hedvig Ulrika Benzelstierna. 3. Hermelin, Samuel Gustaf, den svenska kartografiens grundläggare. Född d 4 april 1744; den föregåendes son. Vid sexton års ålder hade H. redan aflagt de för inträde i bergskollegium erforderliga examina och ingått som auskultant i detta ämbetsverk. Här användes han till flera maktpåliggande befattningar och utförde dem på ett sätt, som tillvann honom hans öfverordnades bifall. 1774 befordrades han till assessor och blef 1781 bergsråd, från hvilket ämbete han på egen begäran entledigades 1815. År 1782 hade han med understöd af allmänna medel företagit en resa till norra Amerika och uppehöll sig både på bort- och återresan i flera europeiska länder. Den mångsidiga erfarenhet, han därunder samlade använde han till fäderneslandets gagn, men då staten hvarken ville eller kunde försträcka härtill behöfliga medel, utförde han på egen bekostnad sina planer. Den första och mest bekanta af dessa var utgifvandet af Geografiska chartor öfver Sverige, 1797--1807, det största och fullständigaste kartverk öfver vårt land intill senare tider, på hvilket han offrade betydliga summor. Hans andra storverk, som för alla tider hugfästat hans namn som patriot, var Norrbottens uppodling. I denna aflägsna landsdel, ända mot snöfjällens grannskap, anlade H. inom några år flere järnbruk och masugnar, torrlade och uppodlade vidsträckta ödemarker, byggde vägar af flere mils längd, efterskref kunniga bruksarbetare, smeder, masmästare, handtverkare, kolare och odlare från de södra landskapen och lät dem bosätta sig på hans ägoområden, fäste uppmärksamheten vid Gellivare outtömliga järnmalmsfält, lät anlägga 130 nybyggen, m. m. Vid utförandet af så stora företag hade H. likväl mera rådfrågat sitt patriotiska nit än tillräckligheten af sina tillgångar. Dessa uttömdes också, dock ej så mycket likväl af felslagna beräkningar, som genom tillstötande olyckor, ogynnsamma konjunkturer, eldsvådor, öfversvämningar, fiendens härjningar o. d. Hans medborgerliga förtjänster voro emellertid af den sällsynta art, att samhället icke kunde lämna dem obeaktade. Han erhöll därför af rikets ständer en pension, sedan han förut -- vid 1800 års riksdag -- rönt ett annat bevis på sina medborgares aktning, i det hans eget stånd lät öfver honom prägla en guldmedalj »för utvidgad kunskap om fäderneslandet, förkofrade näringar, befolkade ödemarker». Vet.-akad. och andra lärda samfund kallade honom till sin ledamot, o. s. v. H. dog i Stockholm d. 4 mars 1820. Gift 1: 1773 med Maria Elisabet Sandels och 2: 1785 med Hedvig Augusta af Söderling. 4. Hermelin, Olof, landskapsmålare, författare. Född på Gripenberg i Småland d. 8 febr.