naturforskare. Såsom läkare sökte han att i sina läkemedel företrädesvis använda sådana växter, vårt eget land frambringar, och anstälde en mängd rön för tillgodogörandet af inhemska naturprodukter. Så t. ex. föreslog han och beskref brännässlors användande till vinterfoder åt boskap; vidare ett sätt att tillverka bomull af sälgarters fröfjun; att tillaga en svart ritfärg af solblommans stjälkar; att tillreda bröd af renlaf; att bringa enbusken till en yppigare växt och däraf få ett vackert virke, m. m. Gift 1732 med Katarina Brita Kåhre. 1. Hessenstein, Hedvig Ulrika von, riksgrefvinna, Fredrik I:s älskarinna. Född d. 31 okt. 1714. Föräldrar: sedermera riksrådet och öfveramiralen grefve Edvard Didrik Taube och Kristina Maria Falkenberg. Begåfvad med ett mildt och gladt lynne, ljust förstånd och en skönhet, som hänförde alla, hade fröken Taube omkring 1730 blifvit observerad af den då femtiofyraårige konung Fredrik, hvars lättrörda hjärta snart stod i brand för den sextonåriga oskulden. Tjänstvilliga personer, isynnerhet grefvinnan De la Gardie och friherrinnan Höpken, lånade sig till verktyg för konungens afsikter och lyckades, efter åtskilliga svårigheter, vinna fröken Taubes föräldrar, fadern snart nog, modern efter längre motstånd. Slutligen och för att besegra återstående betänkligheter lofvade konungen, enligt hvad man vill veta, att viga sig till venster, med den unga fröken, hvilken vigsel skall ha blifvit verkstäld af öfverhofpredikanten Kalsenius. Men detta är blott en dikt. I följd af konungens blinda hänförelse för sin älskarinna kom denna snart i ett kinkigt förhållande till de mot hvarandra kämpande partierna. Mössorna ville hafva henne aflägsnad, men Hattarna sökte draga henne på sin sida för att genom henne verka på konungen för sina planer. De mäktiga intressen, som arbetade på hennes aflägsnande, vunno så till vida framgång, att hennes båda söner sändes till Holstein och hon själf till Östermalma gård i Södermanland. Skilsmessan blef emellertid ej långvarig; redan efter ett par månader återkom hon till grannskapet af Stockholm och flyttade snart åter in i staden samt stannade där till sin död. På konung Fredriks begäran upphöjdes hon af kejsar Carl VII till romersk riksgrefvinna af Hessenstein, ett gammalt slott i Hessen-Kassel. Jämt ett år efter denna »upphöjelse» slutade hon sina dagar vid trettio års ålder den 11 febr. 1744. Med Fredrik hade hon två söner och två döttrar, af hvilka endast de två förstnämnda upphunno mogen ålder. 2. Hessenstein, Fredrik Vilhelm von, militär. Född d. 17 mars 1735; den föregåendes son med konung Fredrik I af Sverige. År 1741 utnämndes han till romersk riksgrefve och förklarades af sin fader för svensk grefve 1742. På grund af hans börd hopade sig hans befordringar på den militära banan, så att han vid tjugufyra års ålder var generallöjtnant och riddare af serafimerorden. 1770 utnämndes han till general och upphöjdes två år senare till romersk riksfurste. 1773 nämnd till en af rikets herrar, blef han tre år därefter riksråd och generalguvernör öfver Pommern, 1785 svensk furste och erhöll 1799 titeln »durchlaucht». Död ogift på Panker i Holstein d. 27 juli 1808. I yngre år hade furst H. varit i fransk tjänst, och utmärkte sig i pommerska kriget för både mod och härföraretalang. Under frihetstiden ansågs han tillhöra Mösspartiet och troddes vara af detsamma utsedd till riksföreståndare, i fall 1772 års revolution hade misslyckats. Gustaf III, som alltid bemötte H. med stor aktning, erbjöd honom vid detta viktiga tillfälle befälet i hufvudstaden, hvilket H. dock nekade att emottaga. Han arresterades då, men sattes åter i frihet efter revolutionens genomförande. 3. Hessenstein, Carl Edvard von, militär. Född i Stockholm d. 12 nov. 1738; den föregåendes bror; upphöjdes jämte honom till romersk riksgrefve 1741 och till svensk grefve året därefter. Vid 7 års ålder inskrifven såsom öfverste i hessisk tjänst, blef han 1747 öfverste för ett svenskt infanteriregemente samt generalmajor 1759. Han utnämndes sedermera till serafimerriddare 1762 och blef slutligen 1765 generallöjtnant. Död ogift i Paris d. 2 april 1769. Heurlin. Svensk släkt från Hörda by i Berga socken i Sunnerbo härad i Småland, hvaraf namnet togs af slutligen kyrkoherden i Hvetlanda, Gunnarus Petri Heurlinus, sedan Heurlin, f. 1648 d. 1698. 1. Heurlin, Samuel, präst, lärd. Född i Norra Vare i Småland d. 26 febr. 1744. Föräldrar: kyrkoherden Isak Heurlin och Anna Dorothea Wiesel. H. idkade sina akademiska studier i Lund och vann 1766 magistergraden, med så utmärkta insikter i matematik, att han genast och utan särskildt prof förordnades till docent i ämnet. Han fortsatte därefter sina studier vid utländska lärosäten 1771--73 och utnämndes efter sin hemkomst till adjunkt 1774. Hans mångsidigt vetenskapliga bildning gjorde honom synnerligen användbar för universitetet, vid hvilket han under loppet af några år hade förordnande att efter hvartannat förestå matematiska, kemiska och teologiska professurer. 1780 befordrades han till kyrkoherde i Åsheda pastorat af Vexiö stift och erhöll s. å. professorstitel. Han utnämndes sedermera till kontraktsprost 1794 och teologie doktor 1800. Död såsom senior bland rikets prästerskap, den 11 dec. 1835. Denne polyhistor, som väl förtjänt en vidsträcktare verkningskrets och om hvilken det blifvit sagdt, att han på en professorsstol troligen blifvit en Eulers och Kæstners jämnlike, har jämte flera uppsatser i Vet.-akad:s Handl. utgifvit flera vetenskapliga arbeten, dels på latin och dels på svenska, bland hvilka må nämnas: De actione electricitatis in corpora organica