1776; De principiis harmoniæ musicæ 1777; Om Ny och nedanets verkningar (i Fysiografiska Sällskapets Handl.); Anmärkningar vid Ståhlsvärds teori om jordvallars styrka 1778; De differentia inter climata solaria ett vera 1780, m. fl. Gift 1: 1782 med Anna Elisabet Österman. 2: 1791 med Kristina Elisabet Colliander. 2. Heurlin, Kristoffer Isak, biskop, riksdagsman. Född i Åsheda i Småland d. 25 okt. 1786; den föregåendes son. Sedan H. vid Lunds universitet, efter fyra års studier, vid promotionen 1808 vunnit sin lagerkrans, förordnades han till docent i romersk vältalighet 1809 och i matematik 1810, samt utnämndes till adjunkt i ekonomi 1813. Han tillhörde således lärarepersonalen vid Lunds högskola samtidigt med Agardh och Tegnér, fullt jämförlig med båda dessa storheter i spekulativt djup och vetenskaplig grundlighet, om än han af dem öfverglänstes i snillets eld och liflighet. Egentligen danad för universitetet, förde honom lefnadsomsorgerna i kyrkans tjänst. Sedan han det sistnämnda året presiderat för präst- och pastoralexamen, blef han 1815 gymnasiiadjunkt i Vexiö och året därpå filosofie lektor och konsistoriinotarie därstädes. I den förra egenskapen gaf han åt ungdomens studier en lyftning, som före honom knappt var anad, och i det senare styrde han stiftet under en biskop (Mörner), som gärna lämnade ämbetsbördan åt andra. 1822 sökte och erhöll han Tolgs konsistoriella pastorat blef 1825 kontraktsprost och två år senare ledamot af den ryktbara Adlersparreska statsrevisionen. Det sätt, hvarpå han här fyllde sin plats, gjorde hans rykte och öppnade för honom den politiska banan. Han valdes af sina stiftsbröder till deras representant vid de två följande riksdagarna och kallades till domprost i Vexiö 1829. Insatt i statsutskottet 1834, framstod han såsom en af den moderatkonservativa fraktionens kunskapsrikaste och slagfärdigaste kämpar samt utnämndes 1838 till biskop i Visby stift och förordnades kort därefter till statssekreterare vid ecklesiastiksexpeditionen. Då ett par år därefter konseljen ombildades, inträdde H. 1842 såsom statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet, sedan han året förut tagit afsked från biskopsämbetet i Visby och blifvit utnämnd till ordensbiskop i survivance, till öfverhofpredikant och kyrkoherde i Fellingsbro af Vesterås stift. 1841 tog han afsked ur statsrådet, men fick fortfarande uppbära sin statsrådslön ur konung Oscars handkassa till i aug. 1846, då han utnämndes till kyrkoherde i Karlshamn. Knappt hade denna utnämning försiggått, förrän Vexiö biskopsstol genom Tegnérs bortgång blef ledig. Stiftet skyndade att genom H:s uppförande på första förslagsrummet tillförsäkra sig honom såsom biskop, hvarpå hans utnämning följde i febr. 1847. I sin egenskap af biskop i Vexiö bevistade han alla riksdagarna 1847--54 och var vid den sista af dessa prästeståndets vice talman samt vid de båda första ledamot af statsutskottet. Teol. doktor; ledamot af Vetensk.-akad. och flera andra lärda samfund. Död å Östrabo vid Vexiö d. 12 mars 1860. Med sin erkända skarpsinnighet äfven i statsangelägenheter ägde H. inom konseljen ett mäktigt inflytande, som han efter sin afgång ur konungens råd öfverflyttade på medlemmarna af sitt stånd under riksdagarna. Gift 1816 med Elisabet Liljewalch. Heyman, Elias, läkare. Född i Göteborg d. 29 dec. 1829. Föräldrar: handl. H. J. Heyman och Gustafva Schlesinger. H., som 1848 blef student i Lund, 1855 med. kand., 1857 med. lic., 1859 kir. magister samt 1877 med. d:r, var 1862--78 praktiserande läkare i Göteborg, där han gjorde sig mycket omtyckt. Han ägnade sig särskildt åt studiet och tillämpningen i det dagliga lifvet af hygienens läror, och då en professur i allmän helsovårdslära inrättades vid Karolinska institutet, blef H. 1878 dess första innehafvare, sedan han 1877 utgifvit Studier i allmän hälsovård grundade på Göteborgs mortalitetsförhållanden och Renhållningsväsendet i städer ur hälsovårdens synpunkt. Genom ihärdigt arbete lyckades H. bereda hygienen plats bland de obligatoriska undervisningsämnena. men innan förordningen härom trädt i verket, afled den för sin vetenskap ifrande mannen d. 14. dec. 1889. Genom föreläsningar, äfven i läroanstalter för unga kvinnor, sökte H. på allt sätt befrämja kännedomen om och nyttan af en rätt hälsovård, till hvilket ändamål han 1881 stiftade Hälsovårdsföreningen i Stockholm. Bland H:s skrifter märkas Skörbjuggens förekomst i Sveriges fängelser 1880, Om luften i våra bostäder 1881, Tyfoidfeberns frekvens och lokala utbredning i Stockholm 1882, m. m. H. redigerade Bibliotek för hälsovård, Hälsovårdsföreningens förhandlingar samt Hygiea 1881--89. Gift 1: 1857 med Hilda Paulina Magnus; 2: 1868 med Emma Rosalie Bendix. Hierta. Ätten härstammar ursprungligen från Thrond Hvite i närheten af Trondhjem i Norge, hvarifrån den öfver Danmark inkommit till Holland och Sverige. Ättens kände stamfader inom det nuvarande Sverige, Ragvald Matsson Hierta till Sagered i Göteborgs län (Vestergötland) var 1530 ryttmästare för en fana danska ryttare. Hans son, Lars, stupade i kriget mot svenskarne på 1560-talet, och två sonsöner fördes som fångar till Sverige, där de togo tjänst. Den yngre, Torsten, död ogift, introducerades 1627 på ättens vägnar. Från den äldres, Benkt, äldste son, Lars, härstamma så väl den adliga som de två friherrliga ätterna Hierta. Generallöjtnanten Gustaf Adolf Hierta blef 1832 friherre. Två andra ättlingar, bröderna Lars och Karl, hade redan 1771 upphöjts i friherrligt stånd. 1. Hierta, Per Larsson, krigare. Född d. 16 mars 1613. Föräldrar: ryttmästaren Lars Bengtsson (Hierta) och Anna Lilliebjelke. Såsom löjtnant vid