utgifva större inhemska musikverk, hvilka eljes, af brist på afnämare, skulle förblifva otryckta. En annan institution, hvars tillvaro och utveckling äfven delvis måste tillskrifvas hans outtröttliga verksamhet, är den »Pensionsinrättning för bok- och musikhandlare samt deras änkor och barn», hvilken, stiftad 1853, redan 1873 kunde utlämna de första pensionerna. H., som äfven var en af stiftarne af Svenska bokförläggareföreningen, afled i Stockholm d. 23 febr. 1900. Gift med Pauline Meyerson. Hisinger. Släkten härstammar ifrån och har sitt namn af ön Hisingen i Bohuslänska skärgården. Stamfadern, Olof Hising, tjänade sig upp i Erik XIV:s krig från simpel soldat till löjtnant och förordnades af Johan III till befallningsman på Ulfvesund, det n. v. Kungsör. 1. Hisinger, Johan, ämbetsman. Född i Stockholm d. 31 jan. 1727; son af bruksägaren Mikael Hising och Margareta Frodbom. H. ingick tjuguårig som auskultant i bergskollegium, från hvilket ämbetsverk han 1758 tog afsked med titel af assessor. Han nedsatte sig därefter på sin egendom Fagervik i Nyland och ägnade sig åt vården af sina bruksegendomar. Verksam och kunskapsrik, bidrog han nitiskt till en mängd grufvors och malmstrecks bearbetande och har i allmänhet stor förtjänst af bergshandteringen i Finland. 1770 adlades han med namnet Hisinger och erhöll 1778 titel af bergsråd. Död den 19 maj 1790. Gift 1: 1756 med Magdalena Katarina Wittfoth och 2: 1783 med Johanna Elisabeth Krook. 2. Hisinger, Vilhelm, kemist, fysiker, mineralog. Född d. 23 dec. 1766; den föregåendes brorson, och son af bruksägaren Vilhelm Hising och Barbara Katarina Fabrin. Efter idkade studier lät H. 1786 inskrifva sig i bergskollegium, men nedsatte sig inom kort på sina fäderneärfda bruksegendomar Skinnskatteberg och Baggå i Västmanland och ägnade sig åt en omfattande bruksrörelse. Vid sidan af sin ekonomiska verksamhet sysselsatte han sig flitigt med vetenskapliga studier. I synnerhet voro kemi, geologi, mineralogi och botanik föremål för hans forskningar, och han har i hvar och en af dessa vetenskapsgrenar gjort upptäckter och lämnat värderade arbeten. Hans vetenskapliga nit belönades ock med ledamotskapet i Vetenskaps- och Landtbruksakademierna samt en mängd utländska lärda samfund. Af hans skrifter må nämnas: Samling till en Minerographie öfver Sverige 1790; Samling till en Mineralogisk Geographie öfver Sverige 1808; Afhandlingar i Physik, Chemie och Mineralogie (tills. med Berzelius, 1806--18): Anteckningar i Physik och Geognosie, under resor i Sverige och Norge 1819--39; Lethæa Suecica seu Petrificata Sueciæ iconibus et characteribus illustrata (1837--41); Profiler och Tabeller öfver de förnämsta bergshöjder, sjöars och strömmars höjd öfver hafsytan i Sverige och Norge 1827; Handbok för Mineraloger under resor i Sverige 1843; Geognostisk karta öfver mellersta och södra delarna af Sverige; samt flera uppsatser i Vet.-akad:s Handl. H. erhöll 1784 adlig värdighet och 1859 lät Vetensk. Akad. slå en medalj öfver honom. Död på sin egendom Skinskatteberg den 28 juni 1852. Gift 1788 med friherrinnan Anna Märta Eleonora Taube. Hjelm, Peter Jakob, kemist. Född d. 2 okt. 1746. Föräldrar: kyrkoherden i Göteryd af Vexiö stift Erik Hjelm och Cecilia Gistrén. H. blef student i Uppsala 1763 och disputerade där för filosofiska graden, ehuru han aldrig blef magister. Anställd som auskultant i bergskollegium 1774, utnämndes han 1782 till proberare vid myntet och förordnades 1794 till myntguardien och föreståndare för bergskollegii kemiska laboratorium. Död i Stockholm d. 7 okt 1813. H. berömmes icke blott som nitisk och verksam ämbetsman, utan äfven som utmärkt vetenskapsidkare. Om hans förtjänster i sistnämnda hänseende vittna hans i Vet.-akad:s Handl. införda, förträffliga afhandlingar, bland hvilka den om hans upptäckt att ur molybdensyran reducera molybdenmetallen förtjänar att ihågkommas. Hjort, Hans, se Cervinus. Hjorter, Olof Petrus, astronom. Född i Jämtland 1696. Föräldrar: auditören Per Hjorter och Margareta Gestrin. I H:s barndom gjorde en månförmörkelse så lifligt intryck på hans sinne, att han med tillhjälp af en timsten begynte anställa små observationer och tidigt lärde sig de förnämsta stjärnornas namn och ställning. Både i Hernösand och Uppsala väckte han lärarnes uppmärksamhet för sitt intresse för astronomiska studier och vann på det senare stället i prof. Elvius en välvillig hjälpare och vän. Olyckligtvis för H. dog snart hans morfader, prosten Gestrin, som dittills varit hans beskyddare, hvarför H., för att kunna lefva, måste skiljas vid universitetet och antaga plats som lärare i enskilda hus. Han fortfor det oaktadt med sina astronomiska observationer, mest med instrument, som han själf förfärdigat. Men då han fann att dessa ej lämnade de noggranna resultat, han önskade, sökte han tillfälle att komma utrikes och vid främmande lärosäten pröfva sin lycka. Detta lyckades honom 1723, då han, antagen till informator hos De Geer på Finspång, fick medfölja ett af dennes fartyg till Holland. Här uppehöll han sig i fyra år i Utrecht, omfattades med mycken välvilja af astronomen Musschenbroek och fick biträda denne vid hans observationer på det nyligen byggda observatoriet. Slutligen 1732 vid trettiosex års ålder såg sig H. i tillfälle att återvända till Uppsala, där han genast och utan ansökning förordnades till astronomie docens. Här gjorde han, i den mån han hann förskaffa sig fullständigare instrument, en mängd intressanta observationer, såsom på den 1733 ensamt i Sverige förekommande totala solförmörkelsen och på 1744 års komet, hvilken H. var den förste i Europa som observerade, hvarjämte han hvarje år ifrån 1739 reste omkring i rikets mellersta landskap, för att upptaga de förnämsta orternas