polhöjd. Med sin förman, prof. Celsius, lefde han i den bästa vetenskapliga sämja och blef till slut hans svåger. 1746 befordrades H. till astronomie observator och dog i Uppsala d. 25 april 1750. H:s efterlämnade skrifter bestå af: Almanachor för åren 1734--48; Astronomisk kalender för 1739, 1740, 1748; Sjökalender för år 1750; Meteorologiska observationer sedan 1740, införda i Vet.-akad:s Handl. Led. af Vet-akad. Gift 1742 med Sara Märta Celsius. 1. Hjortsberg, Lars, »Sveriges störste skådespelare». Född i Stockholm d. 22 nov. 1772. Föräldrar: Lars Hjortsberg, som var stenhuggare och appareljör vid k. slottet, och Maria Lovisa Schützer. Om H:s första sammanträffande med sin beskyddare Gustaf III berättas följande. Då den nya bron mellan fastlandet och Lofön invigdes, hade Gustaf III efter slutade festligheter stannat kvar vid ena broändan, för att taga arbetet i betraktande. Då nalkades en liten båt, rodd af en gosse, klädd som afrikan, och landade vid stället, där konungen stod. Den lille roddaren hoppade i land, framträdde frimodigt, böjde ett knä för monarken och uppläste några verser, i hvilka han tillkännagaf, huru ryktet fört kung Gustafs namn ända till Nilen och att gossen själf vore som ambassadör från en där boende furste skickad till svenska hofvet. Han slutade sitt tal med bönen, att Sveriges beskyddare äfven ville beskydda den lilla Ali. Uppträdet var fullkomligt i Gustafs smak. Han smålog, lade vänligt sin hand på piltens hufvud och lofvade att blifva lilla Alis beskyddare. Vid sex års ålder insattes H. som elev vid k. operan. Här tilläts honom att emellanåt uppträda i mindre barnroller, såsom Joas i »Athalie», då han vanligen erhöll någon liten lön till uppmuntran. Vid elfva års ålder sattes han i pension hos konsertmästaren Müller, af hvars fru, den förträffliga skådespelerskan och sångerskan Carolina Fredrika Müller, född Halle, H. egentligen fick sin första och mer grundliga undervisning i scenens yrke. En ännu djupare insikt i konstens fordringar fick han otvifvelaktigt, då han vid fjorton års ålder anställdes vid den franska teatertrupp, som då gaf föreställningar i hufvudstaden under ledning af den berömde Monvel. Då Gustaf III själf tog en närmare hand om den af Ristell inrättade K. Svenska Dramatiska teatern, vid hvilken H. då var anställd, hade han den lyckan att af konungen bli närmare känd och anställd i hans enskilda tjänst som »garçon bleu» (ett slags ofrälse page eller kammartjänare). I denna egenskap fick han åtfölja konungen så väl i blodiga strider, som på lustfärder och längre resor, bevistade slaget vid Svensksund, betjänade konungen under resorna till Aachen och Spaa, tjänstgjorde hemma och borta som lektör och hade uppsikten af biblioteket vid Haga. Under allt detta fortsatte H. sin teatertjänst, blef 1798 ordningsman vid Dramatiska teatern, 1810 styresman vid teatrarna och hugnades 1811 med hofsekreterares titel. 1812 lämnade han sin tjänst, men återtog 1816 ordningsmannaskapet för dramatiska scenen, från hvilket han 1828 begärde och erhöll afsked. Han fortsatte sedan sin tjänst som aktör till 1834, då han vid teaterns nya organisation utnämndes till andre departementschef och ledamot af direktionen. 1836 erhöll han på egen begäran afsked äfven från sistnämnda befattning och undfick k. fullmakt såsom hofintendent. 1823 erhöll han Sv. akademiens stora guldmedalj. Sista gången H., visade sig på scenen var vid sin sonhustru Fanny Hjortsbergs recett d. 27 dec. 1842. Död i Nyköping d. 8 juli 1843. Ur många synpunkter torde H. ha varit den störste skådespelare, som Sverige ägt. Inom hvarje gren af den sceniska konsten, minst likväl i den egentliga tragedien, var han den oefterhärmlige, fulländade mästaren, publikens utkorade gunstling: lysande och hänförande i »skådespelet», sprittande af humor i komedien, utvecklade han samma genomförda mästerskap i framställningen af hvardagslifvets husliga scener som i den uppsluppna farsen. Mångsidigheten af hans konstnärsskap framställer sig genast vid en blick på hans skiftande repertoar: från hufvudrollen i tragedien »Mahomet» till marktschrejern i »Tillfället gör tjufven»; från Schewa i »Juden» till de Germany i »Trettio år af en spelares lefnad»; baron Hartley i »Eugenie; Jean Calas i dramen af samma namn; kung Fredrik II i »De bägge kammarpagerna»; Orgon i »Tartuffe»; Vinberg i »Bildhuggaren»; Belaccueil i »Fästningen i Boston»; Polycarpus i »Kronofogdarne»; kapten Puff; skräddaren Nadel i »Den förmente prinsen»; invaliden Briquet i »Den nya Garnisonen» jämte otaliga andra roller, i hvilka han skördade de mest lysande triumfer. Både på kungliga och nya teatern firades minnesfester öfver den bortgångne konstnären. Inkomsten af den förstnämnda användes till uppförande af ett monument på hans graf i Nyköping och behållningen af den senare till präglandet af en medalj till hans minne. Äfven på hundrade årsdagen af hans födelse (d. 22 nov. 1872) gafs på k. teatern en fest, som återkallade minnet af »Sveriges störste skådespelare». Gift 1795 Sofia Katarina di Dosmo. 2. Hjortsberg, Hedvig Katarina, dansös. Född d. 15 juni 1777; den föregåendes syster. Hon antogs nio år gammal till elev vid. k. teatern och utbildade sig hufvudsakligen under Gallodier till svenska scenens utmärktaste dansös på sin tid. »C'était une taille de nymphe, pétrie de grâces; c'était Terpsichore soulevée par les Zéphirs», yttrar en af hennes samtida. 1791 fästes hon vid k. teatern såsom premierdansös och bibehöll denna plats till 1806. År 1804 ingick hon äktenskap med grosshandlaren i Stockholm Erik Samuel Koërsner, som afled nio månader efter bröllopet, hvarefter hon 1811 trädde i nytt gifte med bergmästaren Abraham Hülphers. Hon afled i Västerås d. 3 okt. 1867.