Hjärne. Ättens förste med säkerhet kände stamfader är Erlandus Jonæ Hjärne från Vermland, död 1654 som prost i Finland. En hans son, arkiatern Urban Hjärne erhöll 1689 restitution å adelskapet. Från honom härstamma alla nu lefvande medlemmar af ätten. I Sverige har en nu utdöd gren af ätten upphöjts i så väl friherrligt som grefligt stånd, men för dessa värdigheter ej tagit introduktion. 1. Hjärne, Tomas, skald, historieskrifvare. Född i Squoritz i Ingermanland 1638. Föräldrar: kyrkoh. Erlandus Jonæ Hjärne och Barbara Dobbin. H. studerade i Dorpat. Om hans lefnadsomständigheter känner man föga mer, än att han skall hafva varit svenska regeringens »Ritterschafts Secretair» på Ösel och dött ogift 1678 på gården Werden. Såsom historieskrifvare och skald intager H. ett aktadt rum bland Sveriges minnesvärda män. Hans Ehst- Lyf- und Lettlændische Geschichte, som blifvit fullständigt utgifven i Monumenta Livoniæ antiqu. 1835, har vunnit stort beröm. Den är ett viktigt bidrag till Svenska historien och särdeles utförlig i skildringen af ryssarnes inkräktningar och härjningar i de olyckliga länderna under sextonde århundradet. En i Mitau 1794 utgifven upplaga lär ha makulerats. Såsom historieskrifvare har H. fått namn af Estlands Livius; såsom skald har fru Nordenflycht liknat honom vid Ovidius. Ännu på hennes tid voro således hans poem kända. Med undantag af det enda Lyckones säkreste Afvel, som finnes meddeladt i Hansellis Vitterhetssamling, äro de nu försvunna eller gömma sig bland mängden af de poem från denna tid, hvilkas författare äro och förblifva okända. H. har äfven öfversatt De la Serres »Betraktelser om Evigheten» 1677. 2. Hjärne, Urban, läkare, skald, lärd. Född i Nyenskans den 20 dec 1641; den föregåendes bror. Vid sexton års ålder kom H. öfver till Stockholm, där pesten just då grasserade, hvarför han begaf sig till Strengnäs och blef där med mycken välvilja emottagen af läroverkets rektor, doktor Tranæus. 1658 blef han student i Uppsala och bestämde sig för läkarevägen. Vid universitetet hade just då, under den ryktbare Ol. Rudbecks auspicier, smaken för skådespel åter väckts till lif. Genom Rudbecks inflytande och bemedling erhöll H. tillåtelse att på slottet inrätta en teater, till hvilken han, redan från barndomen hemmastadd i ritkonsten, själf förfärdigade dekorationerna. Med biträde af några kamrater uppförde H. här åtskilliga skådespel, bland andra den af honom själf författade tragedien Rosimunda, som gafs till firande af Carl XI:s besök i Uppsala 1665. Vid sidan af dessa teatraliska nöjen studerade han med ifver medicin och bergsvetenskap och blef genom några förnäma personers förord och understöd satt i tillfälle att företaga en utrikes resa. Under denna resa, som sträckte sig till Tyskland, Holland och Frankrike, uppehöll han sig i tre år i Paris och promoverades till medicine doktor i Angers 1670. Återkommen till Sverige 1674, begynte han strax sin verksamhet såsom läkare och utnämndes 1675 till e. o. assessor i bergskollegium. I sin egenskap af både medikus och lärd insattes han följande året i granskningsnämnden öfver det bekanta trolldomsväsendet och lyckades genom sitt redan då vunna anseende afstyra en god del af dess oro och förvillelser. Han var nämligen den förste, som anade och ändtligen förmådde öfvertyga domare och regering, att de fruktade trolldomsangripelserna härflöto från själfbedrägeri, elakhet och enfald. 1684 kallades han till förste lifmedikus hos Carl XI och företog året därefter en resa till Norrland och Lappland för att studera bergsförhållandena i denna del af landet. Han besökte äfven Sala och föranledde genom sina undersökningar, att det nedlagda silfververket åter sattes i gång. H. erhöll 1689 adlig värdighet samt utnämndes 1696 till arkiater och preses i collegium medicum. 1713 förordnades han af Carl XII till vikarierande president i bergskollegium, från hvilket ämbete han 1719 sökte och erhöll afsked med titel af landshöfding. Död den 10 mars 1724. Det har blifvit sagdt, att hvad Carl XII var i historien det var H. under samma tid i litteraturen: stor, snillrik och -- vidunderlig. I sitt hufvudämne, läkarevetenskapen, var han utan fråga högst framstående. Hans första och största ära består dock otvifvelaktigt i att hafva upptäckt och föranledt bruket af Sveriges förnämsta hälsobrunnar, Medevi, m. fl. De vetenskapliga ämnen, som föröfrigt mest upptogo hans tid och verksamhet, voro kemi och bergsvetenskap. I dessa kunskaps- och näringsgrenar har han en speciel förtjänst genom de läroböcker, han på svenska utarbetade, hvarigenom ämnena i och för sig själfva blefvo lättfattligare för allmänheten, och följaktligen togo en hastigare och vidsträcktare fart. En sann fosterlandsvän, som den snillrike mannen var, uppträdde han mot brännvinssuperiet och skogssköflingen samt arbetade för inrättande af ett oeconomiæ collegium, som skulle verka för jordbrukets och näringarnas förbättrande. Äfven för skaldskap visade han tidiga anlag och skref åtskilligt rörande svenska språket samt framträdde enligt H. Schücks forskningar 1665 som vår förste romanförfattare med herderomanen Stratonice. Bland både ut- och inrikes lärde åtnjöt H. ett stort anseende och låg med dem i brefväxling. En så vidsträckt och mångsidig verksamhet hade varit omöjlig, utan stor både förmåga och lust för arbete. Dessa egenskaper funnos ock hos H. i hög grad. Att se sina viktiga sysselsättningar afbrutna genom obetydliga besök och samtal var honom en plåga. Öppet uttalade han denna känsla, då han öfver sin dörr skref med stora bokstäfver följande ord: »Vänner, som stjäla vår tid, äro värre än andra tjufvar, ty de kunna icke återställa, hvad de borttagit.» Svenska akad. lät 1856 slå en medalj öfver honom, och d. 25 juli 1878 aftäcktes vid Medevi hälsobrunn hans af Kjellberg modellerade byst. Gift tre gånger: 1: 1676 med Maria Svan, 2: 1692 med friherrinnan Katarina Elisabet Bergenhielm och 3: