muntlig som skriftlig framställning tagit till orda för meningar, hvilka, om de ock uppväckt mycken strid, städse burit vittne om vidsträckta vyer, sällsynta kunskaper samt en ovanligt vaken och rörlig intelligens. Från början som utpräglad intelligensaristokrat öfvervägande konservativt anlagd, började H. vid 1890-talets början göra sig till tolk för den uppfattningen, att ordnandet af vårt försvar bäst kunde tillvinna sig sympatier af skilda samhällsklasser genom att anknytas till arbetet för inre reformer, särskildt den politiska rösträttens utsträckning, och det var ock han, som 1891 startade föreningen: »Försvar och reformer». Mot de tid efter annan under 1890-talet uppdykande sträfvandena, för hvilka Uppsala under O. Alins (se sid. 19) tid var själfva hufvudhärden, att tillförsäkra Sverige en dominerande ställning i unionen, gjorde H. kraftig front, särskildt mot 1895 års s. k. »tvångsrevisionism». 1892--96 var H. en af redaktörerna för »Svenska spörsmål» och tog under samma decenniums senare del ofta till orda i »Svenska Dagbladet», särskildt beträffande utrikespolitiska spörsmål, i hvilka han röjde böjelse för imperialistisk politik. Efter att flera gånger stannat i minoriteten i Uppsala som framstegsvännernas kandidat till Andra kammaren, afgick han 1902 med seger, tack vare den omständigheten, att han denna gång understöddes af högern gent emot en radikalare motkandidat. I riksdagen där han ställt sig utom partierna, valdes han redan vid sin första riksdag till suppleant i konstitutionsutskottet. Frukterna af H:s skriftställareverksamhet föreligga förutom i en massa uppsatser i in- och utländska tidskrifter, Nordisk Familjebok och Uppsala universitets årsskrift äfven i Semiterna (i Wallis' verldshistoria), 1875. Till belysning af Polens nordiska politik, före och efter kongressen i Stettin 1570, 1884, Sigismunds svenska resor, 1884, Öfversikt af Sveriges ställning till främmande makter vid 1772 års statshvälfning, s. å., Rysslands omdaning (2 häften, oafslutadt), 1888--89, Unionsfrågan och Sveriges försvar, 1892, Rösträtt och värnplikt, 1892, Helsingelif under Helsingelag, 1893, Unionsrevisionismen, 1895, den uppseendeväckande och intressanta Carl XII, 1902, Blandade spörsmål, 1903, åtskilliga grundlinier till föreläsningar, m. m. H. blef 1893 juris hedersdoktor och är från 1899 led. af Vitterh. Hist. och Antikv. akad. Gift 1886 med Eva Maria Rezelius. Hochschild, Carl Fredrik Lotharius, politiker, utrikesminister. Född i Köpenhamn d. 13 sept. 1831. Föräldrar: envoyén frih. Carl Hochschild, som 1817 blef adlad och 1839 erhöll friherrlig värdighet, och Emilia Katarina Oxholm (från Danmark). Student i Lund 1848, började H. efter aflagd kansliexamen redan följande år sin diplomatiska bana som attaché i Wien. 1853 andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefväxlingen, blef H. 1855 t. f. legationssekreterare i London, 1856 förste sekreterare i kabinettet och 1858 legationssekreterare i London. Han var 1861--63 chargé d'affaires i Turin och 1863--65 ministerresident i Florens samt 1865--66 envoyé i Berlin och 1866--76 i London. Sistnämnda år blef han på egen begäran försatt i disponibilitet och bosatte sig å sin egendom Bellinge i Malmöhus län. 1877 blef H., hvilken som sin ätts hufvudman tagit säte å riddarhuset vid 1859--60 och 1865--66 års riksdagar samt vid den sistnämnda af dessa med sin röst understödt representationsreformen, af samma län insatt i Första kammaren. Han anslöt sig här till den s. k. skånska, i samförstånd med Andra kammarens landtmannaparti arbetande, fraktionen och hade 1879--80 plats i statsutskottet. Den 27 april 1880 inkallades han som utrikesminister i Arvid Posses ministär och kvarstannade på denna post till d. 25 sept. 1885, ådagaläggande varmt intresse för en å billiga grunder fotad uppgörelse af de unionella tvistefrågorna och i den inre politiken frihandelsvänliga tendenser. Vid periodens utgång 1886 blef han ej återvald som riksdagsman men ådagalade på mångfaldigt sätt, bl. a. som ordf. i Sveriges allmänna exportförenings styrelse, fortfarande sitt lifliga intresse för allmänna angelägenheter. 1888 blef han led. af Landtbruksakademien och 1881 serafimerriddare. H. uppträdde äfven som författare med: Désirée, reine de Suède et de Norvège, 1888, svensk öfversättning 1889, och Några blad af Rutger Fredrik Hochschilds (H:s farfader) anteckningar (Armfeltska konspirationen), 1897. Död d. 12 dec. 1898 å Bellinge. Gift 1858 med grefvinnan Amalia Elisabet Charlotta Piper. Hodell, Frans Oskar Leonard, lustspelsförfattare, journalist. Född i Stockholm d. 13 aug. 1840. Föräldrar: bagaremästaren Carl Oskar Hodell och Sofia Charlotta Dahlbom. Efter idkade elementarstudier ägnade sig H. åt apotekareyrket, men hans håg drog honom till scenen, där han vid Selinders teater gjorde sin debut 1860 i en af honom själf författad komedi: Ett rum att hyra. Sedan han någon tid tillhört Ladugårdslandsteatern, anställdes han som skådespelare och litteratör vid Södra teatern, där han kvarstannade till 1870, då han emottog redaktörsbefattningen af skämttidningen »Söndags-Nisse». 1881 blef han ägare af denna tidning. Död på Lemshaga å Vermdön d. 25 maj 1890. H. är en af Sveriges flitigaste och populäraste lustspelsförfattare och har dels i original, dels i bearbetningar och öfversättningar riktat den svenska skådebanan med mer än hundra olika teaterstycken, bland hvilka följande originalpjäser torde vara de mest bekanta: Bort ned Stånden! En Stockholmsmamsell, En söndag i det gröna, Ett sommarnöje, Fabriksflickan, Familjen Trögelin, Herr Larssons Pariserfärd, Kamrer Petterssons nyårsvisiter, Min gamla hatt, Syfröknarna, Älskaren på vinden, Andersson, Pettersson och Lundström, efter Nestroy, Bostadsbrist, m. fl. Gift 1: 1864 med Mathilda