och friherrinnan Augusta Jacquette Cederström. Fru H., som under signaturen Märta Bolle utgifvit romanerna Fru Stråhle 1894, och När riddar Ulf suckar 1896, han äfven varit flitigt verksam i tidningar och tidskrifter samt fungerar som redaktör af studentföreningen Verdandis småskrifter. En af de verksammaste medlemmarna af föreningen för kvinnans rösträtt, har hon äfven på föreläsningsturnéer i landsorten sökt vinna mark för föreningens idéer. Holmquist, Victor, skådespelare. Född i Stockholm d. 24 sept. 1842. H. hvilken, tidigt faderlös, började sin bana som bokhandelsbiträde, debuterade 1859 vid Smittska sällskapet, var till 1870 anställd vid olika ambulerande sällskap och vid Södra teatern i Stockholm. Han spelade sedan på Södra och Djurgårdsteatrarna, öfvertog efter Zetterholms död tills. med E. Wallmark Djurgårdsteatern för sommaren 1873, gaf därefter gästroller och reste utrikes. 1875--78 tillhörde han Nya teatern, spelade sedan en tid på Mindre teatern och uppträdde 1879 med eget sällskap å Djurgårdsteatern. S. å. hyrde H. och L. Josephson i bolag Nya teatern, som de köpte 1880, men måste sälja 1890, hvarefter H. 1890--91 hade den för egen del. Han var därefter 1891--92 vid operans dram. scen och hos Lindberg samt gaf gästroller i Stockholm, landsorten och Finland. Död d. 31 maj 1895 å Löfnäs nära Mariefred. Bland H:s roller märkas grefve Corniski i Niniche, Striese i »Sabinskornas bortröfvande», Bræsig i »Lifvet på landet», Cluncar i Frihetsbröderna», Östing i »Nerkingarna», Campistrou i » Tjufskyttarne», Vynaigre i »Lille hertigen», Lambertuccio i »Boccaccio», Drillén i »Drilléns operett», Tjælde i »Ett handelshus», Kolmodin i »Mäster Smitt», Lundström i »Andersson, Pettersson och Lundström», Kumlander. »Den bredt grinande operettgubben, den godmodiga folklustspeltypen, någon gång den med fin och diskret humor genomförda komedifiguren representera de olika skiftningarna inom hans konst. Fick han framställa en person, hos hvilken hjärtevärme och godmod voro förenade med ett komiskt »sätt att vara» -- den i sitt uppträdande löjeväckande hedersgubben -- så hade han ej svårt att nå mästerskapet. Bræsig betecknar kulmen af H:s roller af detta slag. Ställ så som motsats till den hederliga Bræsig, som ej är så dum som hans brackiga franska rotvälska ger honom sken af, den konsekvent och obotligt enfaldige grefve Corniski, Niniches lyckliga make, hvars diplomatvärdighet aldrig helt förnekar sig, äfven i ganska vanskliga situationer, och vi ha den andra polen af buffakomikerns förmåga som karaktäristiker inom den glada genren. Omedelbarheten var ett genom gående drag i hans prestationer, antingen det var löje eller medkänsla, han ville väcka. Det var svenskt lynne i hans humor, något af den Bellmanska sorgen i rosenrödt, alltid hjärta bakom skämtmasken. I grund och botten var nog ändå hans skaplynne mindre besläktadt med Bellman än t. ex. med Sehlstedt. Han hade föga af Bellmansdiktens djup. Men åt den anspråkslöst okonstlade Sandhamnssångarens skämt gaf han i sin ypperliga tolkning af hans visor om naturen och lefnadsglädjen det mest vinnande uttryck.» Gift med Josefine Johnsson. Holmström, Israel, vitterhetsidkare. Född i Stockholm kort efter 1660, son af borgmästaren i Stockholm Gustaf Holmström. H. blef student i Uppsala 1675 och ingick därefter på tjänstemannabanan, befordrades 1697 till generalauditör och blef slutligen krigsråd. Genom sitt glada lynne och lustiga infall stod H. i mycken gunst hos Carl XII, hvilken han följde på hans krigståg och roade vid bivuakerna med sitt skämt och sina visor. Dessa, som här och där »röja en fläkt af Bellmans anda», hafva ock bibehållit sig nära våra dagar, under det hans allvarsamma diktverk: Parentationerna öfver drottning Ulrika Eleonora, 1693 och K. Carl XI 1697 samt Glädjetanckar, då K. Carl XII kröntes, s. å., längesedan äro glömda. Hans mest bekanta stycke är det lilla epigrammet öfver hunden »Pompe, kungens trogne dräng». H. dog i Smorgoni under tåget i Litaven d. 24 febr. 1708. Holmström, Hans Olof, ärkebiskop. Född d. 15 okt. 1784 i Ösmo församling af Strengnäs stift. Föräldrar: komministern Stefan Holmström och Engel Risberg. Sonen hade vid Uppsala universitet erhållit magistergraden 1806 och tre år senare aflagt teologie kandidatexamen, då han 1811 förordnades till docent i latin och 1816 blef e. o. adjunkt i filosofiska fakulteten. Två år senare lämnade han universitetet och blef gymnasiiadjunkt i Strengnäs, förordnades 1819 till konsistoriinotarie och blef filosofie lektor 1823. Utnämnd 1828 till kyrkoherde i Dunker och Lilla Malma församlingar af Strengnäs stift, återbördades han följande året såsom domprost till stiftsstaden och erhöll teologie doktorsvärdighet 1830. Han utnämndes till biskop öfver Strengnäs stift 1839 och innehade detta ämbete till 1852, då han kallades till ärkebiskop och prokanslär för universitetet i Uppsala. Han hade såsom fullmäktig för Strengnäs stift deltagit i riksdagarna 1828--34, innan han såsom stiftsstyresman intog sin själfskrifna plats i prästeståndet. Här fungerade han såsom vice talman under riksmötet 1850--51 och som talman vid riksdagen 1854, samt afled kort därefter i Uppsala d. 27 aug. 1855. Ledamot af Vet.-akad.; ledamot i andliga ståndet af Serafimerorden, m. m. »Både såsom lärd och offentlig man försvarade ärkebiskop H. sin plats. I det senare hänseendet var han dock mer än i det förra.» Utrustad med grundliga studier, hade han som lärare mycken lätthet att meddela andra sina kunskaper. Såsom offentlig person tillhörde han både af öfvertygelse och genom samhällsställning det konservativa och högkyrkliga partiet. Med stor