förmåga att intränga i ämnen, som skulle behandlas, rörde han sig i dem med mycken lätthet, alltid beredvilligt lyssnande till motsidans anföranden, och ehuru han ej gärna rubbades ur sin valda position, framfördes dock hans motsägelser med all möjlig vänlighet. Gift 1: med Sofia Magdalena Göthberg och 2: med Kristina Katarina Eckhoff. Holmström, Leonard Pontus, geolog, folkhögskoleföreståndare. Född i Västerstads förs. af Malmöhus län d. 29 okt. 1840. Föräldrar: fanjunkaren Lars Peter Holmström och Amelie Charlotta Hagman. Student i Lund 1858, förvärfvade sig H. 1865 filosofisk doktorsgrad, blef 1866 adjunkt vid Lunds allmänna läroverk och 1867 docent i geologi vid därvarande universitet. Han kallades dock snart in å en annan bana, i det att han 1868 kallades till föreståndare för Hvilans folkhögskola i Malmöhus län, en af de tre första i vårt land, som detta år upprättades. Med lefvande intresse för sitt kall har H. gjort den af honom ledda skolan till en föregångsinstitution å sitt område, förenad som den är från 1873 med en kvinnlig folkhögskola och från 1876 med en teoretisk landtbrukskurs, hvilken afdelning 1887 utvidgades och omorganiserades som landtmannaskola. H. har äfven som populär föreläsare verkat för folkbildningens sak och har genom sitt enkla okonstlade framställningssätt funnit vägen till åhörarnes hjärtan. Vid sidan af sin lärareverksamhet har H. äfven tagits i anspråk för allmänna värf, såsom kommittéen för omorganisationen af rikets landtbruksläroverk 1882--84 och som lekmannaombud för Lunds stift vid 1898 års kyrkomöte. Af trycket har han bl. a. utgifvit: Märken i Skåne efter istiden, 1865, Iakttagelser öfver istiden i södra Sverige, 1867, Om folkhögskolan i Bara härad, 1868, Om den svenska folkhögskolan, 1872, Läran om jorden, 1877, Populär framställning af geologien, s. å., Handbok i fältmätning och afvägning, 1880, Om strandlinjens förskjutning å Sveriges kuster, 1888 (belönad med Wallmarkska priset), Naturlära, s. å. m. m. Gift 1871 med Hedvig Gustafva Nordström. Hoof, Jakob Otto, väckelsepredikant. Född 1769 i Sätila församling af Göteborgs stift; son af fältväbeln Abraham Hoof och Sara Håkansdotter. Under fattigdom och försakelse kämpade sig H. fram genom skola och gymnasium, blef student i Lund 1790 och emottog efter aflagda teologiska lärdomsprof prästerlig ordination 1795. Med understöd af några gynnare begaf han sig s. å. till Greifswald, hvarest han efter fyra års gradualstudier promoverades till magister 1799. Med sin vunna doktorsgrad återvände han för att tjänstgöra i sitt födelsestift, beklädde där under en lång följd af år åtskilliga prästerliga befattningar och utnämndes omsider till komminister i Svenljunga 1821. Härmed voro hans befordringar slutade, men ej hans anseende och inflytande som själasörjare. Med ständigt stigande rykte, samlade han omkring sig åhörare från vidt aflägsna trakter, hvilka rördes af hans bibliskt kraftiga föredrag och omedelbara framställningssätt. Emedan han ej nyttjade skrifna predikningar, företogo några af hans åhörare att uppteckna hans kyrkliga tal. Dessa, likväl af honom själf under lifstiden öfversedda, utgöra den samling Högmässopredikningar öfver de årliga sön- och högtidsdagars evangelier, som i ständigt nya upplagor blef en af svenska folkets mest värderade andaktsböcker. H. afled i Svenljunga 1839. Gift med Beata E. Ödman. Hoorn, Johan, van der, läkare. Född i Stockholm d. 16 febr. 1662 af holländska föräldrar, hvilka tagit sitt namn af staden Hoorn i Nordholland och från oroligheterna i sitt hemland flytt till Sverige. H. började sina studier i Uppsala, men fullföljde dem vid utländska lärosäten och vann den medicinska graden i Leyden 1690. I Sverige, dit han återkom efter tolf års frånvaro, förordnades han 1692 till assessor i Collegium medicum och blef 1708 stadsläkare i Stockholm, blef 1719 adlad och erhöll 1720 titel och värdighet af arkiater samt afled den 11 juni 1724. I vår läkarehistoria har han förvärfvat sig ett minnesvärdt namn genom sina bemödanden att höja barnförlossningskonsten till större vetenskaplighet och bereda dess idkare en större bildning. För detta ändamål höll han i hufvudstaden offentliga föreläsningar i anatomi och obstetrik, utverkade ett nytt reglemente för barnmorskor och förordnades att besörja de senares undervisning, samt utgaf flere arbeten i samma ämne. Bland hans skrifter märkas: Then Svenska välöfvade Jordegumman, 1697, The tvenne Gudfruchtige, i sitt kall trogne och therföre af Gudi väl belönte Jordegummor Siphra och Pua, 1715, hvilket arbete utkom på tyska och holländska. m. m. Gift 1694 med Katarina Pincier. Horn. Enligt en gängse sägen skulle denna ätt hafva härstammat från Brabant, men nyare forskningar hafva gifvit vid handen, att den är en rent svensk-finsk ätt med anor från slutet af 1300-talet. Den store sjöhjälten Klas Kristersson Horn (se nedan) blef 1561 friherre af Åminne och två af hans ättlingar i femte led erhöllo 1772 greflig värdighet. Öfriga grenar af den finska ätten, som 1625 introducerades å riddarhuset med namnet Horn af Kankas, äro grefliga ätten Horn af Björneborg, utslocknad 1657 med stiftaren själf (se Gustaf H.), friherrliga ätten Horn af Marienburg, utgången 1728, samt grefliga ätten Horn af Ekebyholm, härstammande från statsmannen Arvid Horn (se H.) och utgången 1798. Af den äldre linjen Horn af Åminne märkas: 1. Horn, Klas Kristersson, fältherre. Född omkring 1520 och son af höfvitsmannen Krister Klasson Horn och Ingeborg Siggesdotter Sparre. I historien finner man för första gången Klas Kristerssons namn då han vid några och tjugu års ålder deltog i valriksdagen i Västerås 1544. Kort