därefter blef han häradshöfding i Raseborgs län och beträdde 1554 den krigarbana, på hvilken så många lagrar väntade honom. Utnämnd till »öfverste för knektarna» under den tappre Jakob Bagge, gjorde han 1556 ett infall i Ryssland och bidrog kraftigt till det belägrade Viborgs försvar. Hans härvid ådagalagda tapperhet förskaffade honom ståthållarskapet öfver Viborgs län med den viktiga gränsfästningen, hvarjämte han erhöll konung Gustafs uppdrag att tillsammans med Bagge söka medla fred med Ryssland, hvilket också lyckades 1557. Vid Erik XIV:s kröning 1561 upphöjdes H. till friherre, och nämndes s. å. till anförare för de trupper, Erik lät öfversända till Estland. Här innehade H. högsta befälet i två år, oftast under de bekymmersammaste omständigheter. Icke desto mindre gynnades han af en nästan oafbruten framgång. Då kriget med Danmark utbröt 1563, blef H. återkallad och skickades till den här, som sammandrogs vid småländska gränsen, och öfver hvilken konung Erik själf förde befälet. Fälttåget gick ej lyckligt, måhända just på grund af konungens närvaro, och svenskarna skördade föga ära. Efter Bagges tillfångatagande 1564 erhöll H. högsta befälet öfver flottan och sammandrabbade med den danska vid ön Jungfrun i Kalmarsund den 12 aug. Svenska flottan var tjuguåtta segel stark, då den danska under Herluf Trolle räknade ända till fyrtio. Med yttersta häftighet striddes hela den första dagen, utan att segern tycktes luta åt någondera sidan. Följande dagen började anfallen ånyo. Då lyckades H. bemäktiga sig tre eller fyra af fiendens skepp och förstöra några andra, hvarefter danskarna hastigt togo till flykten. Konung Erik, som själf från stranden af Öland åsett striden, emottog H. på det vänligaste och uppdrog honom att åtfölja sig till det förestående landtkriget. Först gjordes ett infall i Bleking, där Lyckeby och Ronneby intogos och ett omänskligt blodbad anställdes. Senare på året sändes H. på ett härjningståg in på danska området, där han brände Sölvesborg, brandskattade Åhus, sköflade Halland och återvände med ett rikt byte och femhundra fångar. Tidigt på vintern 1565 gjorde han ett nytt infall i Halland, brände Laholm och Engelholm samt utlopp i början af sommaren med en flotta på femtio skepp, förföljde danska och lybska flottorna och slog fienden i flera drabbningar. Till belöning för dessa utomordentliga tjänster, lät konungen tillställa åt honom ett präktigt intåg i sin hufvudstad i likhet med dem han själf och Jakob Bagge firat. Sedan H. ännu en gång -- d. 26 juli 1566 -- sammandrabbat med de fientliga flottorna vid Öland, kallades han af konungen att taga befälet öfver landtarmén, som skulle öfverraska Halmstad, men afled under resan till krigsskådeplatsen den 9 sept. 1566 i Åby prästgård i Östergötland. Efter den store härförarens bortgång vände krigslyckan kung Erik för alltid ryggen. Det mörka lynne, hvars utbrott Horn så många gånger lyckats tillbakahålla, fick nu mer och mer makt med den olycklige konungen och beredde slutligen hans undergång. Gift 1551 med Kerstin Krumme. 2. Horn, Krister, Sigismunds anhängare. Född d. 4 sept. 1554; den föregåendes son. H. utmärkte sig redan i ungdomen för god lärdom. Han höll sig i början till hertig Carl och användes af honom i åtskilliga beskickningar, men öfvergick 1598 till Sigismund, hjälpte honom att sprida de proklamationer, med vilka konungen beledsagade sitt infall i Sverige, och församlade i Västerås Upplands ryttare till Sigismunds tjänst. Han anklagades härför på Linköpings riksdag och dömdes, tillika med de andra herrarne, som vid Stångebroslaget fallit i hertigens händer, från lif, ära och gods. Han förskonades väl från dödsstraffet, men utfördes och fick åse de lifdömdes afrättning samt hölls ännu någon tid i fängsligt förvar. Några år senare -- det var vid riksdagen 1605 -- anklagades han ånyo, såsom den där förehaft förrädiska stämplingar med sin frände Hogenschild Bielke, men slapp äfven den gången undan med lifvet, förmodligen emedan Carl ansåg honom mindre farlig än sina öfriga motståndare. Gift 1587 med Katarina Bielke. 3. Horn, Gustaf, riksråd. Född på Vikhus i Västmanland d. 6 april 1601; den föregåendes son. Sedan H. njutit undervisning af den lärde Joh. Messenius, sändes han till Uppsala och höll där vid tjugu års ålder en offentlig afskedsoration. Under den utrikes resa, han därefter företog, besökte han England, Frankrike, Nederländerna och Tyskland och studerade sorgfälligt dessa länders statsförfattning, politiska förhållanden och språk. I Landsberg träffade han konung Gustaf II Adolf, som utnämnde honom till kammarherre hos drottningen och använde honom vid flera diplomatiska beskickningar. Efter konungens död förordnad till hofmästare (hofmarskalk) hos drottning Kristina 1634, erhöll han förtroendet att vara hennes lärare i franska språket och upphöjdes, endast trettiosju år gammal, till riksråd, men dog kort därefter i följd af ett fall från hästen på Vikhus d. 14 juni 1639. Gift 1637 med Kristina Bosdotter Bååt. 4. Horn, Krister, riksråd, guvernör; den föregåendes brorson. Föräldrar: riksrådet frih. Klas Horn och friherrinnan Sigrid Oxenstierna. Född d. 13 nov. 1622 på Vikhus i Uppland. H., som var guvernör i Riga 1654--57 och generalguvernör öfver Ingermanland och Keksholms län 1657--59, blef 1660 riksråd och 1661 assessor i Svea hofrätt. 1663 utnämndes han till guvernör för Carl XI, till hvilken post han genom sina seder och sin bekvämlighet var synnerligen olämplig. 1669 lagman i Karelen, 1672 fältmarskalk, blef H. 1674 lagman i Värmland och generalguvernör i Livland, från hvilken post han tog afsked 1686. Död på Vikhus d. 26 maj 1692. Gift 1: 1654 med friherrinnan Görvel Sparre; 2: 1662 med friherrinnan Anna Elisabet Wrangel af Lindeberg. 5. Horn, Bengt, riksråd Född på Vikhus i