Hummel, Arvid David, vitterhetsidkare. Född d. 30 april 1778 i Göteborg, hvarest fadern, Hans Hummel, var landssekreterare. I Uppsala, där H. 1792 inskrefs som student, aflade han examen till rättegångsverken och blef 1796 auditör vid Stedingkska regementet och s. å. stadsnotarie i Göteborg. Han ingick sedermera i hofkanslärsexpeditionen och blef protokollssekreterare, men begaf sig 1807 till Ryssland, där han användes till åtskilliga civila värf och 1821 var sekreterare i censurkommittén i inrikesministeriet. Han lär äfven erhållit titel af statsråd. H. lämnade sedan 1831 eller 1832 Petersburg och bosatte sig i Ekenäs i Finland, där han afled d. 20 okt. 1836. Korr. led. af ryska Vet.-akad. Under sin vistelse i Sverige uppträdde H. som författare, utgaf ett par komedier, en kritisk tidskrift Götheborgs theater, 1800, och dikter, m. m. Utrustad med ljust hufvud, mycken kvickhet och vidsträckt beläsenhet i den moderna litteraturen, var han af grundsats en motståndare till det akademiska maneret i vår vitterhet, ehuru han följde det fullt ut lika troget, som någon annan, i sina egna arbeten. Hummelhjelm, Vilhelm Rudolf, politiker. Född den 9 febr. 1744. Föräldrar: landshöfdingen Hans Hummelhjelm och Anna Elisabet von Döbeln. H., som 1770 blef sekreterare i utrikesexpeditionen och afled ogift å Näs i Småland d. 20 aug. 1794, har inskrifvit sitt namn å historiens blad genom en märklig episod vid 1778--79 års riksdag. Vid denna, den första efter revolutionen, rådde mycken osäkerhet om de konstitutionella formerna och, i sin ifver att stryka ett streck öfver frihetstidens författning, förklarade Gustaf III, att 1617 års riksdagsordning åter skulle vara gällande. Då denna gaf konungen rätt att vid skiljaktiga meningar emellan stånden utvälja den, »som honom godt syntes», uppväcktes häraf stor farhåga bland frihetsvännerna, att den verkliga lagstiftningsmakten skulle stanna i konungens händer. För att afvända en sådan sakernas utveckling inlämnade H. d. 19 jan. 1779 å riddarhuset ett memorial, hvari påpekades nödvändigheten af bestämda föreskrifter angående beräkningen af riksståndens röster. Memorialet väckte liflig oro å högsta ort och enligt Fersen skall den i små förhållanden lefvande Hummelhjelm blifvit erbjuden förmåner, om han ville taga memorialet tillbaka, hvilket dock af honom afslogs. Efter åtskillig tvekan skyndade konungen att genom en öppen förklaring lugna farhågorna för intrång i ständernas lagstiftningsrätt och redan den 26 jan. skedde riksdagens afslutning, hvilken anses ha i ej oväsentlig mån påskyndats genom H:s memorial. Att han genom detsamma vunnit oppositionens synnerliga högaktning, visar sig bl. a. däraf, att Johan von Engeström i sina anteckningar från 1786 års riksdag starkt beklagar, att H. af opasslighet hindrades att bevista densamma förrän i dess senaste skede. Hummerhielm, Alexander, krigare, partigängare. Född d. 1 maj 1643 i Östergötland, där fadern Nils Hummer, som tjänat sig upp till ryttmästare vid Östgöta kavalleri, var bosatt. H:s äfventyrarbana begynte med, att han såsom furir vid Lifgardet slog ihjäl en stallknekt hos riksstallmästaren grefve Anders Torstensson, hvarför han måste fly ur riket. Återkommen på konungens lejdebref, utnämndes han 1675 till löjtnant vid Bergsregementet och förlades följande året i garnison i Landskrona. Då detta fäste under det då pågående kriget uppgafs till danskarna, fördes H. jämte de andra fångarna till ön Hven, där allesamman skulle förgåtts af hunger, om ej H., förklädd till dansk löjtnant, hade smugit öfver till Helsingör och där lyckats tillnarra sig några båtlaster med matvaror. Sedan han efter flere äfventyr återkommit till Sverige, befordrades han 1677 till ryttmästare vid öfverste Rehnskölds regemente och användes under kriget i Skåne till smärre ströftåg, eller, såsom det kallades, skickades »på parti». För de tjänster, han härigenom tillskyndade hufvudhären, erhöll han 1678 adelsbref och utnämndes 1679 till generaladjutant. Befordrad 1701 till öfverste vid adelsfanan, skickades han med sitt regemente till Polen, där han med vanlig oförvägenhet fortsatte sitt partigängarlif och utmärkte sig i flera träffningar mot Oginski. Under ett af sina ströftåg råkade han i ett bakhåll och blef tillfångatagen af polackarna. Fienderna triumferade öfver att hafva den hatade guerillachefen i sina händer, öfverhopade honom till en början med hugg och slag, och spände honom i den s. k. »polska bocken», d. v. s. hans händer sammanbundos och armarna neddrogos öfver knäna, hvarefter en käpp instacks mellan knäna och armarna. I denna ömkliga belägenhet kastades han i ett uthus, där han skulle omkommit, om ej en jesuit, pater Berentz, förbarmat sig öfver honom och uppehållit hans lif. 1703 utväxlades han mot en sachsisk öfverste och deltog i det öfriga polska fälttåget, hvarunder han utnämndes till generalmajor 1704 och upphöjdes till friherre 1705. Död i Stockholm d. 15 maj 1723. Gift 1: med